Mästaren och Margarinet

den olidliga färden genom tid som bestämts att kännas långsam
tid som fötts för att kännas död
den färden återkommer vi till dag efter annan
när målet och meningen verkar ingenstans

det är då tanken flyger in
klorna kramar
klöser en att ännu en gång
söka sig till nikotinet
för att stänga ute ledan

Snus, det är snus jag vill ha

Vi lyfte ur stolarna som fåglar inför migration, med svårighet för att forma ett v-sträck på två sköna individer. Lockelsen fanns där, tvekan övervunnen, med bestämdhet lade vi ut riktningen. Papper, tändare, cigarretter och ur ingenstans det illegala. Under apelsinträden spatserade vi fram mot bilen med polisbastionen intill. Musiken var av tvång lugn, smulan passades och blev till hög hatt. Efter ett tag gjorde tysnaden ett märkbart insteg. Nightmares made of hasch-dreams, I've got a devil in my shoe, var det sista högtalarna ville förmedla. Så steg vi då ut i äventyret... Det var nämligen på det viset förhoppningen och försynen konspirerade, märkte vi sedan. I mitt sinne en oro, den igenkännbara. Jag väntade besök från hålögda spöken, en gåva från min fantasi.

Mötet blev aldrig av. I dess ställe växte Misianas gröna soffa ut. I de mest grälla färger satt vi, gissar att det var distortioner, och kylde ner huvudena med iskalla glas. A fyllde ut sin del av soffan med rusets tystnad, hörde sämre än jag. För att inte råka in i mörka rummet tvingade jag mig att vara social. Det ytligaste och vanligaste samtalsämnet dryftade vi till döds, ja, konversationen verkade dö efter varje mening - för ett uppvaknande, ett hugg av liv ibland, dock med den trubbiga sidan.

Det konstgjorda ljusets smekte inte ömt över varken ögon eller hud. Det kändes som en promotion för allergi. Drycker kasade nerför strupen, för min del bytta till alkoholfria, såg till att rensa synen och känslan av att vara gäst hos verkligheten infann sig igen. Eftersom dialogen mellan mig och A var minimal, tjänar det inget till att återberätta den. Kanske på grund av detta gick jag till baren för en öl och en möjlighet till samtal. Väl där undrade en vacker kvinna: "Qué pasa?" Mitt svar var något oövertänkt: "Nada", varpå jag snart gick därifrån. Jag sade till A att detta hänt - att en vacker kvinna med väninna tilltalat mig och att jag nobbat hennes uppmärksamhet. Jag fick fylla i för A, eftersom han fortfarande var i något annat land. "Jag är förmodligen utvecklingstörd", blev mitt förnedrande utlåtande. Det var förnedrande mot de utvecklingstörda. "Jag kan köpa dig en öl och be dem slå sig ner", sade jag till soffprydnaden A med målet i sikte.

Väl vid baren möttes jag av ett: "Så du är redan tillbaka", och ett strålande utrop till leende. Med nerverna startade som en bil med startkablar lät jag mina ord nästla sig in och de var välkomna. Jimena, som halvgudinnan hette, upplyste mig om väninnans ursprung och deras kulbytter ihop. Mina ögon var nästan överdrivet fixerade vid hennes Penelope Cruzianska anlete. Väninnan var från Österrike och sinsemellan talade de tyska, något jag saknar på min meritlista, fast förstår. Därför serverade damerna mig historien från båda hållen. Dels förde J och jag en levande konversation dels kunde jag höra historien igen på tyska, samt försöka komma en eventuell förskjutning på spåren. Jag gjordes inte till åtlöje på tyska, nej, sanningen är den att jag gjorde en smärre succé på bägge språken, vilket kan bero på att J valt ut mig bland de män som stod vid bardisken av en speciell anledning. Eller berodde det på att jag är lika trevlig som en del rykten säger. Hon hade inte hört några rykten, struntade i dem och i den ljusinredda baren verkade mina skämt om kalla svenskar gå hela vägen hem. Jag tror att hon ville förvissa sig om att hon kunde göra EN svensk varm eller snarare het.

Till en början godtog hon inte mina erbjudanden om en plats i den, enligt A, femton meter breda soffan, varför jag fick rassla fram hela tunga charmartilleriet. Och med de tunga pjäserna lyckades jag. Eller orkade de inte hålla emot. Jimena y Christina fueron a nuestro sofa. Kommunikationen var en spridd kakafoni av tyska, spanska, svenska och engelska. A talade som vanligt med tystnad, men jag försökte ändå delge honom vad J sade. Efter ungefär två minuter kommer frågan: Vad skulle du göra om du fick ett erbjudande om att följa med till en pool tillsammans med en kvinna du just träffat och bada? Jag tog frågan som om den vore hypotetisk och lade an olika perspektiv på den... inte. Jag skulle, sade jag, inte blinka innan jag tackade ja. Trots detta trodde jag att hon lekte med mig, lade fram lustspel för mig att fantisera om. När hon direkt därpå frågade mig: Skulle din vän hänga på när det handlar om nakenbad - förstod jag att det var verkligt. Jag skickade frågan över till A, frågan innehöll även ett: Hon har redan frågat mig. Han tittar tillbaka och ger mig ett sjukt leende som jag återgäldar. Dessa leenden var som tur var dolda för tjejerna. Mitt leende var av den sorten att jag hade svårigheter att lämna det. Jag höll mig vänd mot A tills dess att jag hade ett lagom utslätat uttryck att visa upp. När hon fick det jakande svaret proklamerade hon bestämt: Vi ska till en pool en bit härifrån, inte hemma hos mig eller C, vi tar bilen - drick upp era drinkar. Snacka om att grabbarna halsade.

Vi trängde in oss i en röd, gammal och liten SEAT. Stereon var däremot ny och pumpade ut någon musik jag inte hört förut. Hur många drinkar har du tagit, frågade jag J. Inte många, bara fem, sade hon och rivstartade. Vi tog oss ur de vitkalkade husens stad och upp längs kusten. Vi pratade om lite allt möjligt, men främst var det nog ett par, tre av oss som var rädda. Även om vägen till en början var bred, kändes det skakigt. Vi kom fram till en parkering nästan mitt på en strand. Ok, dopp i havet, nice, tänkte svensken i mig. Nej, vi skulle åt ett annat håll, in i skogen och upp för några trappor av trä. A ville tala med mig, han var märkbart skakad när vi började gå: De har tagit hit oss för att mörda oss. Jag bara garvade och sade: Hur ska de ta kål på oss, två fullvuxna män? Det är lugnt, mannen! Vi kom upp förbi en bar som låg under några palmer, en öde bar. Längre fram kunde vi skönja ett hotell modell lyxigare. En floodlight kastade ett starkt sken över parkens växtlighet och poolen som låg femtio meter längre fram.

Vi väntar här, sade J och lade sig ner på en solstol. Det fanns bara två som stod i skuggan och jag hoppade snabbt på den som hon låg ner på. A och C delade en men satt upp. Vi pratade tyst eftersom man fortfarande kunde ana rörelser och höra ljud från terrassen. Jag låg nära den där mörka, vackra skapelsen, nuddade henne inte, men ville det och inget annat. Tog in konturerna av hennes ansikte, symmetrin, skönheten. Det svarta håret som jag ville föra fingrarna genom, greppa tag i. Hennes hud som talade till mig, bad mina fingrar att spela den vackraste av hymner, beröringens lov. Floodlighten släcktes. Vi började ta av oss i mörkret. Med endast kalsongerna kvar, växlade A och jag en blick som resulterade i - allt eller inget. Vi tog oss lugnt ner i poolen med gentlemannamässiga blickar, som ändå kunde registrera att de trots allt bara var topless. På rygg låg jag och spanade upp mot stjärnhimlen. Det kändes som om jag låg i himlen, att jag var där bland stjärnorna. Vi simmade några längder, till ljudet av syrsor och doften av exotiska växter, och varje gång jag mötte J försökte hon ta tag i mig och dra mig neråt. I hennes närhet, med den sköna bysten, var det svårt att följa leken naivt. Men eftersom vatten i flingform, då jag har vassa stålkanter och plankor på fötterna, är mitt element, ville jag hellre upp och leka på land. Njöt bara lite till av att bli avkyld, gissade att hettan kunde återinträda.

Vi tog på oss kläderna. A och C började gå tillbaka mot bilen. J och jag tog långsamma steg åt samma håll och hon frågade mig om jag var den kalle svensken. Jag svarade med att ta tag i henne, trycka henne mot mig och kyssa henne som om det var min sista kyss i livet. Hon svarade och vi höll varandra nära ett tag. Du är en riktigt kall svensk, sade hon, men kunde knappt få fram orden. Leendet var desto tydligare, vitt i den medelhavssvarta natten. Vi följde efter de andra.

I bilen frågade jag A vad som hade hänt mellan honom och österrikiskan, vilket var ingenting. På vägen tillbaka var vi mer avslappnade, kanske beroende på badet. Vi såg Tarifa närma sig och J frågade hur länge vi skulle stanna. En vecka, blev svaret och det uppskattade hon. Jag ska skjutsa C till flygplatsen i Málaga om två timmar, sade hon och den upplysningen lät som en förklaring. De undrade var vi bodde och vi svarade att vi bodde i en bil på stranden som surfare gör. Men vi har bara två bodysurf brädor, tillade vi för att blåsa bort det coola. Vi kom fram och på stranden stod säkert tolv-femton bilar i skiftande storlek. Bor ni i den? J pekade på en modern husbil. Nope. I den där då? En gammal femtitalsbuss. No. Är det den då? En hippiefolkabuss. Nej. De försökte på att gissa sig till vilken bil det handlade om men kunde inte det. Nej, vår står därborta. Jag pekade på en Nissan Micra.

Är det nödvändigt att beskriva tjejernas reaktion? De garvade så klart, men någonstans på ett paradoxalt vis var det ändå coolt, tyckte de, att två snubbar kunde bo i en sådan bil. J undrade hur vi skulle ses. Vi finns här, sade jag utan att veta att det inte var så enkelt att stämma träff bara genom att säga var man befann sig. För mig existerade inte den nya uppfinningen mobiltelefonen, som det visade sig att hon hade. Jag frågade henne aldrig om numret, men lyckades träffa henne senare som av en slump. Men det är en annan historia.

Det finns en klick i den ryska makteliten som eggar ryssarna, gärna ryska ungdomar, att hemfalla till nationalistiska snilledåd som att angripa den svenske ambassadören för att han hänger med den estniske i Moskva. Vart leder det här? När ryssarna har en egen bulta-på-bröstet-historieskrivning som menar att det var heroiskt att krossa små baltiska stater och deras suveränitet i slutet av Andra Världskriget - kan de då se klart? Kan de se att esterna önskade plocka ner och flytta ett monument över fallna Fosterlandshjältar som inte är deras hjältar? Kan de förstå att esterna svettas ymnigt över att ha en flåsande björn hukandes över dem?

Vart är det Nya Ryssland på väg? Och är det så nytt?

eller inte har förmågan att läsa längre texter kan man strunta i att klicka på ROMAN, nere under länkar. Då är det bättre att spana in inlägget under "En munfull" - "Highlights", som är en guide till några av de mest uppskattade texterna på min blogg. Du kommer knappast ångra dig, brorzan, inte du heller, zyrran.

Satt på tåget för ett tag sedan. En långhårig kille, finnig som fan, ganska ung men redan i alkismundering, det vill säga WCT-overall, snackade högljutt i mobilen. Det här är vad jag snappade upp:

"Alltså, vad är det för kemikalier det handlar om? Intresse och efterfrågan kan snabbt uppkomma om det handlar om rätt grejer. Det ska vara schysst kvalitet asso. Labbet får inte vara av låg standard. Det blir så trist upplevelse med verktygen då. Kanylen... skjuts in i venen, sen O D. Inte min grej riktigt det där med överdoser. Polisen börjar dyka upp vid märkliga tider på dygnet, ja, trakassera en. Sen är det ju det där med att det finns en risk att koola. Att slänga in handduken för taskigt tjack, det är ju inte vad jag längtar efter, precis.

Nä, så om ditt kemikalieföretag säljer rena grejor, bra upplevelser. Då är jag intresserad!"

I slutet av samtalet var det något som hände. Killen blev tyst en stund och fortsatte sedan:

"Vadå AKZO Nobel, tror ni att ni får nåt jävla nobelpris i kemi bara för att slänga ihop rätt formel till lite smack, va? Men det är klart, om ni skulle få nobelpriset kunde ni ju höja priserna, men då skulle ju inte jag ha råd. Nä, hör av er när ni vet mer om grejerna. Peace."

Han slog ihop mobilen med ett klick. Tittade upp, såg sig runt, registrerade de nervösa blickarna.
"Tror ni jag får rollen", frågade han publiken med ett leende.