This is the end

The End, the Doors klassiska låt smeker tvetydigt och olycksbådande in över början på Apocalypse Now. Jag ryser och njuter. Ryser över det jag vet var allvar för hundratusentals amerikanska soldater, som betydde döden för 58209 amerikaner och tre miljoner vietnameser. Ryser för att vi räknar det amerikanska lidandet mer precist, men gömmer det vietnamesiska någonstans i bakspegeln. Njuter gör jag över Francis Ford Coppolas bildberusande inledning av filmen och de suggestiva tonerna.

Människan lär sig inte av krigets grymheter, tyvärr. Men se gärna filmen. Kanske anmäler inte du dig till Nordic Battlegroup.

Babel

Har funderat ytterligare på filmen Babel. Brad Pitt och amerikanerna porträtteras som härskarrasen. När den mexikanska hemhjäpen ska gå på sin sons bröllop och Brads karaktär får problem med att lösa barnvakteriet, tvingar han henne att stanna på sin post. Låt vara att han är stressad, men en annan lösning hade kanske varit möjlig. Det ligger lite som en skugga över det västerländska samhället att man inte kan uppbåda en syster eller bror, systerson eller brorsdotter, som kan ta över när en kris uppstår med barnpassning eller annat. Det är som om vi inte vågar nyttja varandra, inte vågar fråga. Vi är rädda för att bli satta i skuld och det är det värsta en västerlänning kan göra, stå i skuld. I Marocko sätter sig Brads karaktär åter över andra människor när han tvingar dem stanna ute i vildmarken för hans och fruns skull. Amerikanen blir som navet i hjulet och allt och alla ska vara honom till lags. Det fattiga landets resurser jämför han med sitt lands. Amerikanska politiker blandar sig i ärendet och anklagar summariskt  Marocko för  att  härbärgera terrorister.

Visst känns det igen.  Det som hade kunnat  vara  en enkel handling, att  ge hjälp  till en behövande, vilket  marockanerna gör enligt sina medel, försvåras på grund av maktspråk. Det amerikanska maktspråket. Detta finner man också då amerikaner  interagerar med mexikaner i filmen. Mexikaner som velat väl, visat på öm medkänsla, visat upp ett annat sätt att leva. Fast det kan ju inte gränspolisen veta som sedermera trakasserar, inte lyssnar, generaliserar. Och beter sig som härskarrasen igen, likt Brads karaktär och politikerna.

När kommer en önskan från amerikanskt håll att väckas för att ödmjukhet ska ges förtur i interaktion med människor från andra kulturer, kulturer man kanske inte förstår sig på? Och hur agerar de som arbetar med flyktingar och invandrare i vårt land?

I en scen tackar den hjälpsamme marockanen nej till bunten av dollarsedlar som Brad Pitts karaktär vill ge honom. Därmed visas Islams rätta ansikte - att en sann muslim ska hjälpa alla i nöd, och detta inte för egen vinning. När jag ser den scenen kan jag inte annat än undra vad  amerikanerna och  vi övriga i västerlandet har för värderingar. Ska vi köpa dem, som vill ge hjälp?