Mästaren och Margarinet

Det är vinternatt, men ingen tänker på det, ingen kyla stöter emot, men mörkret talar och däri under klippande av färggranna ljus finner två punkter varandra. Punkter är deras huvuden sedda långt ovanifrån, punkter som markerar ekon av ensamhet. Eftersom deras kommunikation är ögonblicklig och ordlös träffar hennes läppar hans, avståndet hejdar missförstånd.

   Min lägenhet är inte stor, knappt inredd och inget att slänga ord omkring, men för att lära känna en person måste man se ramen i vilket konstverket befinner sig. Haltande metafor, eftersom det är konstverket som är det viktiga och ramen egentligen inte ska stjäla strålglans från det. I mitt fall kan man säga att varken ramen eller konstverket har någon vidare glans, men vi är båda u a, som det brukar stå i journalerna på sjukhuset. I alla fall, min lägenhet ligger i ett hus längst ner i en backe, utsikten råkar vara skog åt ena hållet och asfalterad gata och backen upp mot stan åt andra. Jag har ett köksbord av glas med svart konstläder- och metallstolar. Glasbord fyller en viktig funktion för man ser nämligen fotflirtar under den oljiga ytan. Köksluckorna är av femtio- eller sextiotals standardmodell, garanterat vita en gång i tiden. Spisen fungerar, kylen luktar illa men är ny, innehåller ägg, frukt, varierande förpackningar där stark senap är i majoritet. Under diskbänkarna har jag installerat musfällor; är en tursam jägare med fyra nedlagda byten.

   I vardagsrummet tillika sovrummet finner man ett par överbelamrade bokhyllor, bland titlarna märks: Koranen, Bibeln, Fittor av Juan Manuel de Prada, Tärningspelaren av Luke Rhinehart och Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov. En blommig soffa, anskrämlig sak från förr, står mitt på golvet vid ett soffbord som bara är prytt med ett askfat med fimpar av märket Marlboro Menthol. Gardiner äger jag inga, till min mammas sorg, inte heller några krukor med grönt. Jag har ju lövskogen bakom huset att glo på när jag sitter i soffan. En gammal stereo står i hörnet på träparketten, skivspelarlocket täcks av cd-skivor med Ben Harper, Chet Baker och Primal Scream, samt andra otidsenliga artister. Det är svårt att hålla sig ajour med musik, speciellt utan TV och med ett ointresse för radio. Har hört om något som heter internet. Det ska finnas musik där också. Får tänka på det. En begagnad dubbelsäng flyter ut över halva rummet, nybäddad. Vad tidigare ägare gjort i den rinner in i mina fantasier om flickvänner och älskarinnor som vrider sig för mig när jag ligger där för att känna på mig själv.

Hon ligger vaken, men natten har sedan länge varit ett faktum. Hon vet inte varför hon är vaken, kanske är det något som saknas? Utanför viner vinden och låter löven applådera det skådespel som ingen människa beskådar. Det magiska ljusets årstid har just inträtt i hennes späckade vardag. Mot alla odds har hon lyckats stjäla sig en del tid att attrahera det tidiga ljuset, dra på sig det vindstoppande stället och med det som segel kryssa fram genom landskapet.

   Under det tunga täcket finner den nyfikne att hon är naken. Känner man på hennes hud är den varm, närmast febrig. Undran stavas: är blodet upprört och i flöde sent denna natt? Resonanslådorna till rum sjunger inte ut något svar, någon inbrottstjuv verkar inte vara i farten som kvinnan spänner sig för. Möjligtvis kan någon ha brutit sig in djupt bakom medvetandet och rumsterat om i henne? Nej, allt är enbart spekulationer, sådant vi inte nöjer oss med. Hennes fingertoppar verkar rastlösa, fast av ett sådant slag att varlighet vägs in i rörelserna. Skåda hennes sköna ansikte vars drag visar på ansträngning. Ögonen är slutna, läpparna halvöppna för att släppa ut de allt tätare stötarna av luft. I en slags trance vinner hon omedvetet den telepatiska begåvningen och budskapet lyder:

?                                                                                                                                                                                                          .?

   Sömnen som tidigare flytt, flyttar tillbaka till hennes sovrum. Dunbolstren sträcker sig om henne som en mans famn. Timmarna verkar ha förpassats ur klockan för hon ser inga visare. I luckan utan tid vänder hon sig in i den mjuka tystnaden, vad som skett ger sken av att aldrig ha skett.

Du väntar dig inget annat än början på en ny värld. Det gamla berör dig inte. Varför stanna? Natten lägger täta mönster om ditt ingenting, drar åt, kramar dig utan kärlek. Det är naturen. Naturen du förkastat. men trots din hjärnas kast landar du däri återigen. Kaos fanns innan du kunde stava till det, innan du trodde dig ha rätt snitt. Lägg dig nu ner och sluta dröm, det är inget annat kvar. Din styrka har aldrig mätts mot jämbördiga, bara mot dem du kunnat beströ med aska. Nu slår det tillbaka, utan glädje. Din sång tonar ut. Men vänta! En nödutgång! Du kan ta stegen ner, tillbaka i all misär ? den som fyller dig med lycka, ofta, ofta.

En annan väg möjlig. Hopp. Barns joller.