Bakisäventyr
Vaknade igår morse av att Hannibals elefanter tagit sig Cis Alpina, in i mitt huvud. De hade inget bättre för sig än att öva taktfasta marscher i kolonn genom hela skallen, med eftertryck i stegen. Inbäddade i det rytmiska i deras aktion vaknade perforerade minnen från pokeraftonen. Whisky, öl och GT. Försyndelser mot min självpåtagna vegetarianism. Ett avslut på kvällen som på ett spektakulärt sätt påminde om den tidigare inmundigade pizzan.
Jag ska aldrig mer, och så vidare.
För att inte förminskas, krympa ner till en självömkande krakes storlek, föreslog jag för min sköna dam att vi skulle åka ut för att se på huset vi kanske ska köpa. Hon hade inte sett det innan och blev därför glad över mitt förslag. Vi vandrade kullret ner och självklart hade jag läst fredagens tidtabell istället för lördagens. Efter en stund i solen i hamnen och en halvliter förlåtelse till min kropp dirigerade vi oss mot stationen. Bussen var tack och lov iskall och bakfyllan märktes knappt. Efter en halvtimme fanns det inga fördelar med att sitta i ett kylskåp längre, men det var utom vår makt att förändra detta.
Planen var att hoppa av vid Kustvägen och gå de fyra kilometerna därifrån. Eftersom vi aldrig tagit bussen dit infann sig problemet att trycka på stopp vid rätt tillfälle. Fylld av trigger-happiness satt jag med mitt pekfinger redo. Det här stället känner jag igen, tänkte jag, och tryckte på knappen. Vi steg av och gick över till vägen vi skulle in på. Är det här vägen till Kåseberga, frågade jag min älskade. Visst, svarade hon. Det finns två och vi stod nu på fel väg, utan att veta om det. Vi promenerade fem hundra meter fram på vägen, klistrade på trevliga leenden och började lifta. Andra bilen som dök upp tog oss med. Väl på väg märkte vi att vi kom allt längre från kusten och att vi åkte igenom ett samhälle som inte ska finnas på Kustvägen. Föraren, en tysk i fet Merca, släppte av oss, troligtvis med en undran över vårt sinnestillstånd - lifta tre kilometer?
Vi gick tillbaka säkert två kilometer på vägen vi tidigare färdats. Jag hade sett en skylt som signalerade ett ortnamn jag kände igen, ett ortnamn på rätt håll. Jag borde ha varit den som klagade mest, med tanke på att det var synd om mig sedan kvällen innan, men det var älskade A som var orolig, tyckte att det var långt att gå med packning et cetera. Fälten var rapsgula och ibland gröna, för en man okunnig om landet tycktes det senare vara framtida hö, vilket verkar troligt eftersom hästarna är viktiga i denna landsända. Vi gick och gick, mina miner var glada för jag såg detta som terapi. Närmast en timmes promenad hade det blivit så långt, när vi såg det lilla samhället där vi skulle kolla på hus. Vid horisonten vill säga. Emellan oss och huset låg stora åkrar och åkermark får man ju inte beträda. Men vänta, där borta såg det ut att stå Naturreservat. Visst var det ett naturreservat - fritt för alla att knalla runt i - en mosse som gick ända ner till Kustvägen, såg vi på kartan. En genväg. Gladare än innan gick vi på grästovor som sviktade under fötterna. Hundra meter in på mossen såg vi ett traktorspår löpa mellan två taggtrådsstängsel. Vi följde detta spår och hoppade över små vattenpölar, det som vid första anblicken verkade vara solid jord under fötterna var snarare gungfly. Men än så länge träffade vi rätt i våra skutt. A tog sedan täten i kanten av spåret för nu hade det börjat likna en liten sjö. Hon frågade mig med svajig röst ifall vi skulle lyckas ta oss fram den här vägen och jag svarade jakande. Då går hon ner sig till upp över anklarna, hennes tidigare svart-vita Converse har nu blivit dygrå-svarta. Stuprörsjeansen var som tur också de svarta från början, men fick nu en touch av festivalliv. Jag behöver kanske inte tillägga att jag fick ett och annat okvädingsord kastat i plytet?
Vi gick tillbaka ut på vägen, jag med ett stort leende och återkommande skratt på A:s bekostnad. Vi mötte ett par powerwalkande tjejer och A gömde sig bakom mig, tog de där stegen bakom sin man som är praxis i vissa kulturer. Även det gav upphov till pikar och garv från mitt håll, jag menar, en olyckshändelse är väl en olyckshändelse och inget annat? Det är väl inte det minsta pinsamt att visa att man gått ner sig? Bajsa på sig är väl en sak, men att gå ner sig är fullkomligt legitimt. En kilometer längre fram frågade vi en dam som plåtade i sin trädgård hur långt vi hade kvar. Hennes svar var inte bara att det var långt utan också att hon och hennes man kunde köra oss. Tacksamma som få satte vi oss i bilen och fick höra hela bygdens historia och allas släktskap samt om andra hus som var till salu. Väl framme vid huset vi skulle titta på visade det sig att de kände ägarens syster och kunde kalla dit henne ifall vi ville. Nej, nej, säljarna vill att all visning ska gå genom mäklaren, blev vårt svar. Vi nöjde oss med att titta utvändigt, gå runt i trädgården och spana in. Ett underbart hus, bara fyrahundra meter från havet.
Dagen slutade med att dessa godhjärtade människor skjutsade oss hela vägen hem till Ystad, med en sväng in i Kåseberga först för vi ville köpa fisk. Förgäves. Butiken stängde två minuter innan och bussen vi tänkte ta hade gått tio minuter innan. Alltså resulterade detta i något så vackert och altruistiskt som skjuts hela vägen hem.
Det är inte för sent att tro på den goda människan!
Jag ska aldrig mer, och så vidare.
För att inte förminskas, krympa ner till en självömkande krakes storlek, föreslog jag för min sköna dam att vi skulle åka ut för att se på huset vi kanske ska köpa. Hon hade inte sett det innan och blev därför glad över mitt förslag. Vi vandrade kullret ner och självklart hade jag läst fredagens tidtabell istället för lördagens. Efter en stund i solen i hamnen och en halvliter förlåtelse till min kropp dirigerade vi oss mot stationen. Bussen var tack och lov iskall och bakfyllan märktes knappt. Efter en halvtimme fanns det inga fördelar med att sitta i ett kylskåp längre, men det var utom vår makt att förändra detta.
Planen var att hoppa av vid Kustvägen och gå de fyra kilometerna därifrån. Eftersom vi aldrig tagit bussen dit infann sig problemet att trycka på stopp vid rätt tillfälle. Fylld av trigger-happiness satt jag med mitt pekfinger redo. Det här stället känner jag igen, tänkte jag, och tryckte på knappen. Vi steg av och gick över till vägen vi skulle in på. Är det här vägen till Kåseberga, frågade jag min älskade. Visst, svarade hon. Det finns två och vi stod nu på fel väg, utan att veta om det. Vi promenerade fem hundra meter fram på vägen, klistrade på trevliga leenden och började lifta. Andra bilen som dök upp tog oss med. Väl på väg märkte vi att vi kom allt längre från kusten och att vi åkte igenom ett samhälle som inte ska finnas på Kustvägen. Föraren, en tysk i fet Merca, släppte av oss, troligtvis med en undran över vårt sinnestillstånd - lifta tre kilometer?
Vi gick tillbaka säkert två kilometer på vägen vi tidigare färdats. Jag hade sett en skylt som signalerade ett ortnamn jag kände igen, ett ortnamn på rätt håll. Jag borde ha varit den som klagade mest, med tanke på att det var synd om mig sedan kvällen innan, men det var älskade A som var orolig, tyckte att det var långt att gå med packning et cetera. Fälten var rapsgula och ibland gröna, för en man okunnig om landet tycktes det senare vara framtida hö, vilket verkar troligt eftersom hästarna är viktiga i denna landsända. Vi gick och gick, mina miner var glada för jag såg detta som terapi. Närmast en timmes promenad hade det blivit så långt, när vi såg det lilla samhället där vi skulle kolla på hus. Vid horisonten vill säga. Emellan oss och huset låg stora åkrar och åkermark får man ju inte beträda. Men vänta, där borta såg det ut att stå Naturreservat. Visst var det ett naturreservat - fritt för alla att knalla runt i - en mosse som gick ända ner till Kustvägen, såg vi på kartan. En genväg. Gladare än innan gick vi på grästovor som sviktade under fötterna. Hundra meter in på mossen såg vi ett traktorspår löpa mellan två taggtrådsstängsel. Vi följde detta spår och hoppade över små vattenpölar, det som vid första anblicken verkade vara solid jord under fötterna var snarare gungfly. Men än så länge träffade vi rätt i våra skutt. A tog sedan täten i kanten av spåret för nu hade det börjat likna en liten sjö. Hon frågade mig med svajig röst ifall vi skulle lyckas ta oss fram den här vägen och jag svarade jakande. Då går hon ner sig till upp över anklarna, hennes tidigare svart-vita Converse har nu blivit dygrå-svarta. Stuprörsjeansen var som tur också de svarta från början, men fick nu en touch av festivalliv. Jag behöver kanske inte tillägga att jag fick ett och annat okvädingsord kastat i plytet?
Vi gick tillbaka ut på vägen, jag med ett stort leende och återkommande skratt på A:s bekostnad. Vi mötte ett par powerwalkande tjejer och A gömde sig bakom mig, tog de där stegen bakom sin man som är praxis i vissa kulturer. Även det gav upphov till pikar och garv från mitt håll, jag menar, en olyckshändelse är väl en olyckshändelse och inget annat? Det är väl inte det minsta pinsamt att visa att man gått ner sig? Bajsa på sig är väl en sak, men att gå ner sig är fullkomligt legitimt. En kilometer längre fram frågade vi en dam som plåtade i sin trädgård hur långt vi hade kvar. Hennes svar var inte bara att det var långt utan också att hon och hennes man kunde köra oss. Tacksamma som få satte vi oss i bilen och fick höra hela bygdens historia och allas släktskap samt om andra hus som var till salu. Väl framme vid huset vi skulle titta på visade det sig att de kände ägarens syster och kunde kalla dit henne ifall vi ville. Nej, nej, säljarna vill att all visning ska gå genom mäklaren, blev vårt svar. Vi nöjde oss med att titta utvändigt, gå runt i trädgården och spana in. Ett underbart hus, bara fyrahundra meter från havet.
Dagen slutade med att dessa godhjärtade människor skjutsade oss hela vägen hem till Ystad, med en sväng in i Kåseberga först för vi ville köpa fisk. Förgäves. Butiken stängde två minuter innan och bussen vi tänkte ta hade gått tio minuter innan. Alltså resulterade detta i något så vackert och altruistiskt som skjuts hela vägen hem.
Det är inte för sent att tro på den goda människan!
Kommentarer
Trackback