Mästaren och Margarinet

Börja med en medelmåttig kropp, ett medelmåttigt intellekt och spä på med en icke-existerande garderob. Utsätt dig sedan för webbens alla nycker. Som kvinna kan du gå in på en modeblogg och lära dig om hur du ska klä dig, det finns nämligen bestämda regler för detta. Shoppa sedan loss och känn den eufori som ska inställa sig då du spenderar pengar en masse. Du ska inte tänka på vem du gynnar mest med dina inköp, för det hör inte till saken. När du, utan dåligt samvete för miljö och exploaterad arbetskraft, stiger ut ur boutiquerna känner du dig som en ny människa. Men för att rätta till alla dina andra fel behöver du en personlig tränare som stöttar dig i uppbyggandet av en perfekt kropp. Räcker inte träning fungerar det alltid med operativa ingrepp. Efter några månader kan du skönja ditt nya jag - ja, du kallar det ditt jag eftersom du förknippar ditt yttre i huvudsak med ditt inre, eller rättare sagt - i det här stadiet är ditt yttre och inre detsamma.

Men själen då? Intellektet? Du tar självklart några kurser i det eller det, gärna ekonomi som är en symbol för framgång. Huruvida du kan tillgodogöra dig innehållet är inte det viktiga, nej, hellre har du en titel än kunskap. Och innehåll förresten, i ekonomi? Det svåra är att våga sig in på själsliga vandringar längs någon trosuppfattnings stig, men du satsar på buddism eftersom det är i ropet. Du åker på en retreat och finner dig själv.

En förpackning perfekt människa står färdig att skåda.

Om ni inte har sett Det sjunde inseglet är detta ett måste. Precis som när man stoppar näsan och ögonen in i Citizen Kane måste man tänka sig de tekniska begränsningarna som fanns vid inspelningen. I sken av, men även oavsett, detta är denna Bergmanska film ett mästerverk, något att smaka på för evigt, en fladdrande räcka bilder att fascineras av och en förberedelse på det som ligger bortom livets oundvikliga slut. Det fabulösa bildspråket och den tekniska finessen i filmen låter oss lära känna den svartklädde vandrare som slår följe med oss alla.

Har du tänkt på döden på senaste tiden? Att den i allra högsta grad gäller även dig, trots din relativa ungdom. Detta kan låta mörkt, men varför inte lära känna döden innan den inträder? Jag tror det gäller att förlika(no pun intended) sigmed sitt öde, att möta de inneboende tankarna av ångest inför det obegripliga som ska sätta punkt för den blandning av lycka och mindre lyckliga stunder vi alla har i oss. De största konstverken i mänsklighetens historia har tillkommit under tider av självrannsakan, som kännetecknats av en vilja att sätta högre fart, utan att glömma kvaliteten, för att hinna bli färdig före dödens inträdande. Stanley Kubricks A Clockwork Orange är ett känt exempel på detta. Kubrick fick besked att han snart skulle dö och skapade därpå detta mästerverk. Sedan levde han i och för sig i ytterligare 28 år. Men tesen ligger kvar. Varför kan inte vi alla kännas vid vår död och skapa enligt mottot: Mot djupet av min förmåga, imorgon kan det vara försent?

Kan någon säga mig vilken blogg som är den absolut tråkigaste? Ni får gärna säga att det är min, det kan jag ta, kanske till och med hålla med om vissa dagar. Men det vore intressant att höra vilken enskild blogg som är den tråkigaste och vilken genre av bloggar som just du tycker är värst.

Själv har jag mina favoriter till dessa positioner, men de meddelar jag först senare - i afton, när omröstningen avslutats.

Och varför denna aversion mot regn och vatten? Det är som att vara emot svenskar som svensk. Eftersom vi alla består till, vad är det, 80-90% av vatten. Men å andra sidan är jag emot många svenskar, eftersom det finns flera olika egenskaper hos varje individ som man kan störa sig på, liksom det finns egenskaper hos vattnet, typ: "det faller just här och nu", som jag har svårt för.

Men vi kallar oss ju gärna osvenska, som de landsförrädare vi är, och i linje med det kan vi förråda vårt nära släktskap med vattnet - som vi ju har i oss innan vi ens vet vilken nationalitet vi tillhör.

Comprendes?

... Krister i sängen och då är det möjligtvis lättare att komma upp?

Är det någon mer än jag som har märkt att det finns klister i sängen? Varje morgon de senaste veckorna har jag försökt att gå upp före klockan 10, men aldrig att det funkar. Jag kommer till den sömndruckna fasen då jag erkänner för mig själv att jag är vaken, men att värmen i sängen, klistret däri, är starkare än min egen karaktär. Vad kan motverka detta klister. Är det någon som har ett tips?

An empty beach does it for me
it speaks of my importance
and yours too, we're nothing
that's what we are.

The thunder is a reminder
of what's left of you and me.

Din mun är modern till alla överdrifter. Vad? Tycker du inte om att höra mig säga det? Men vi får ju ständigt lyssna till din monolog om allt i timmar. Fast talar man i timmar finner man ju alltid ett korn, precis som den blinda hönan. Varför bli våldsam? Att stå där och brösta sig likt en alfahanne... nåväl du uppbär några kilon fler än andra... men alfa? Varför putta, knuffa med ett finger i bröstet - hötta med näven? Är det inövat framför spegeln? Har du tagit en kurs i expressivt kroppspråk? Nej, du lagt tungan i fickan som svar på mina ord och därför är du böjd att använda våld. Släpp till med ett skämt på din egen bekostnad istället!

Sitter bland molnen,
bland nya leksaker
i en plåtburk med svullna läppars leende bredvid
"Du ska få ikväll", formar sig läpparna till
jag ska få något anmärkningsvärt, kanske?
Det är mycket våra stycken kött säger till varann,
saker man inte kan höra men som finns ändå
och landet med de feta och
glada suputerna till sommarsvennar väntar
men var är det?
jag ser bara mjölk
har vi sniffat så lågt och långt in,
att vi träffat en kos juver?

L'Avenir
un seul mot
l'avenir
et après
je m'en fous
pourquoi écouter les minables
pourquoi se réveiller
pour un destin de con
je m'en fous

Ibland tar konsten inget som helst grepp om mig. Vissa tavlor kan vara otroligt platta och de insyltade kan prata ihjäl sig om dess fördelar utan att övertyga mig. Andra dagar väcks jag av konsten. Det är som att konsten andas med mig, en slags kärleksakt företas och jag blir euforisk. Hur kan jag och konsten ha så olika dagar? Är Picasso bara en mästare under rätt förutsättningar? Nämligen att betraktaren mår väl, har vaknat efter god sömn, fått sin gröt och är redo.

Captain Morgan är ibland en mästare, för vissa, men jag har aldrig nått upp i deras ranger.

Nu var det ju ett tag sedan, men det kan inte undgås att nämna: jag var på matchen Danmark-Sverige. Eller rättare sagt - det var jag som övertalade dansken att springa in på plan. Du vågar inte, sade jag och så sprang han. Nej, det kanske är att stiga vid sidan av sanningen, men jag var där i alla fall. Vi hade samlats vid rondellen nere i Nyhavn, några tusen svenskar var där, många riktigt packade. Även jag drack ett par bir och mådde väl. I mitten av rondellen fanns staty av en gammal dansk kung, eller någon fältmarskalk, till häst. Några svenska hade klättrat upp och spänt upp svenska flaggor på statyn. Det som händer sedan är något jag ogillar starkt. Det är inte det att två överförfriskade danskar klättrar upp och hänger upp danska flaggor på sin gamle kung smo jag vänder mig emot, men däremot de svenskar som sätter igång att kasta burkar och flaskor på danskarna som befinner sig ett par tre meter över en stenläggning som kan spräcka skallar om man faller på den från ett par meters höjd. Det jag är mest förbannad på är att man kastar glasflaskor på killarna, glasflaskor som splittras på bronsstatyn, men som väl är inte träffar någon av danskarna. Under tiden som flaskorna haglar buar något tusental svenskar... åt danskarna. De som borde få höra bu och sys in är de svenskar som kastar glas. Hur kan man, när man är en liten del av en stor massa människor, ge sig hän till saker som man annars aldrig skulle göra. Fråga vem som helst, kör upp en kamera och en mick i nyllet på denne när han står ensam: Skulle du kunna kasta en flaska i huvudet på en medmänniska? Svaret skulle nog bli ett rungande nej från de flesta, men i grupp, i en pöbel, då kan hederliga, sansade människor bli fullkomliga idioter.

Ingenstans läste jag om detta haglande av flaskor efter matchen - det var tydligen ingen nyhet hur svenskar betedde sig innan matchen började.

Det är underbart att se detta icke-intresse växa sig allt starkare. Mode - djupet i modet, att tala om det, gå och shoppa, snacka färger och att inte minst belasta resten av mänskligheten med detta... det är obetalbart! Kom inte och hoppa på ungar som spelar dataspel - det är ju åtminstone aktivt i en dimension.

Jag ska snart förlora en god vän. Han ska in i det äktenskapliga kladdet där dagliga vita lögner spelar huvudrollen. "Visst är jag tjock?", "Nejdå, det är du inte" och så vidare. Det trevliga med det hela är svensexan och bröllopsfesten, samt att det finns en möjlighet att få hålla tal på den senare. Finns det någon som har några exceptionella tips för en svensexa med twist?

Alfahannen vill gärna ta på dig, även om du är man. Han tycker om att kladda på sina undersåtar. Varför gör han det? Jo, för att visa sin styrka i de små handgreppen - ett litet nyp i armen där, som ska verka vara litet för att han anser din arm vara liten, en knogpaj på axeln där, precis som i skolan. Under tiden hannen utför detta ligger ett charmigt leende på läpparna som för att visa att han är din vän.

Se gärna till att det där leendet saknar tänder.

Stod där lämnad
undrade var nödbojen fanns
morseknackningarna i väggen
verkade mest i mitt huvud
hårt, obarmhärtigt...
jag, lämnad?
kunde inte förstå
ville inte
varför?
34 år
mamma har lämnat mig ensam
på sta'n
hur ska jag ta mig hem?

Fuktiga väggar, jag känner mossa på stenen. Någonstans hörs ett porlande, men jag har svårt för att avgöra varifrån, vilket ljud är ett eko, vilket ljud är sant? Det är möjligt att jag har tagit mig hit av egen vilja, fast jag har inget sådant minne. Något har brutit av mitt minnes flöde. Allt jag vet är att det är mörkt, kanske natt, kanske dag, men förhoppningsvis natt. En ny fråga nyper mig och släpper en smärta likt kalla kårar över min rygg: Är jag blind? En fors av bilder från mitt medelmåttiga liv rasar genom mitt medvetande. I min iver att förklara mörkret med natt söker jag efter ljusare fläckar i grottan, men allt jag ser är ingenting. Jag känner på mitt ansikte, över mina ögon. Ögonen är kvar. Jag har ställt fel fråga. Om jag är blind eller inte är inte viktigt. Vad som har betydelse är om någon vet att jag är här nere, men framförallt är frågan om mat och vatten central. Bra, håll dig logisk, säger jag till mig själv. Vatten finns, det vet jag, och på vatten allena kan man leva länge. Detta hopp tvingar bort lite av min klaustrofobi. Jag rör mig mot ljudkällan som skvallrar liv. I låg ställning med handen framför ansiktet tar jag mig fram. Emellanåt känner jag något mjukt som smeker mot mina ben. Då rycker jag till och andetagen blir ytliga. Det är ormbunkar, försöker jag övertala mig själv. Nu är ljudet av vatten alldeles nära och min ena fot har med ett plask gjort upptäckten att jag har tillgång till vattnet, inga murar emellan. Jag känner mig fram för att finna källan, vill hellre dricka det rinnande än det stillastående. Min mun fylls av kallt vatten, något friskt som vill hålla mig vid liv. Jag ler mitt första leende sedan blackouten, till ingen nytta kan tyckas då ingen kan glädjas åt det, men för mig är det värt allt. När jag har druckit mig bukfull hittar jag en sten att sitta på nära källan. Jag vill gärna sitta där för ljudet av vattnet lugnar. Om jag har kommit in hit måste det finnas en väg ut...