Mästaren och Margarinet

160 räcker, kände jag när jag spände bågen, en SAAB, från Estocolmo med sikte på Simpan. 160 räcker för tunnelseende och allt smågodis i världen kan uppbådas och käftas utan att man rycker sig ur tunneln. Sömnen gäspade mot mig leende. Döden skrattade åt mig, tänderna var vita pinnar vid sidan av... Varför bromsa? För Mjölbypolisen? Nej, deras söndagskoll verkade bara vara en markering. Tänkte tillbaka på sommarens räd och omkörning av farbror Blå med Bruces passande orkestrering och viskande: "Mr State Trooper, please don't stop me" vädjande ur högtalarna.

Nej, jag stoppas aldrig. Ska aldrig stoppas och har aldrig stoppats. Skön vetskap. 160 räcker.

Jag lämnade lägenheten, gick i strumplästen ner för de kalla stentrapporna, satte min jeansröv på näst nedersta trappsteget och kände på de svarta skönheterna. När mina fötter utrustats med hjul, händerna med skyddsjärn, begav jag mig ut på kullerstenen. Den där förbannade kullerstenen, som är så vacker men ack så besvärlig. Jag tvingades inte ner på knä eller ansikte utan nådde asfaltens skonande yta, den som låter mjuk. Tryckte på med skidåkarbummen, den som varit i sitt rätta element under påsken, sköt en fart som hoppades undvika hinder på Bispens gata. Knackade ett par meter kuller och sedan låg cykelstritan ovan havet öppet. Ryggen klagade, benen likaså, och jag lyssnade inte. Tittade framåt istället, satte upp mål och det första var nerförslöpet mot Vite Broar. Högst upp i backen sköt jag ytterligare fart och sedan hukade jag mig ner, ställde mig i störtloppsställning och önskade att alla mopedister skulle vara bakis och sött sovande. Farten kickade in. Bruset i öronen av luften, blandningen av färger som egentligen skulle vara bilder av växtligheten och vägen bredvid. Älskar. Smeker. Kysser farten. Varje liten oregelbunden del av banan får hjulen att tveka: Ska han få ta lån för en ansiktsplastik? Kommer över broarna och ser ett par löpare maka sig fram åt mitt håll. Suckers! Jag glider, vilar, spanar ut över vår alldeles egna öken vars sand exporterats till Egypten(!). Tänker på öknens skönhet på sommaren, luftens dallrande, en hägring som tagen från Afrika. Modellerna som blir fotograferade där, the locals som inte vet vad de ska göra med platsen, jag som dyrkar den likt en fantasiskapelse. Far vidare och krockar nästan med ett par promenerande damer i tallskogsdungen vid Vårhallen. De ler mot mig och jag åter. Att överleva är det vi gör varje dag, ibland utan äventyr, ibland med. Tvingar mig uppför sista backen och rullar sedan på mot parkeringen. Bromsen skriker likt någon fågel och jag är den som inte vill stå ut i naturen. Sätter mig på en bänk under en skön, halvmolnig himmel. Havet försöker föryra öronen och jag andas in. Livet.