Sorg är sorg
De mänskliga villkoren ger en ibland en lavett. Döden separerar en från en nära släkting och bilder, minnen, dyker upp, lika starka som när man var där med släktingen. Den här gången är det min mormor som har gått bort. Min mormor som satt uppe med mig och min kusin sent på natten för att se hockeyn med oss under Lake Placid-olympiaden. Hon gick inte upp sent för att hon var intresserad, nej,bara för att vi skulle få se något spännande trots vår ringa ålder. Att jag inte minns resultatet beror inte på att jag bara var sju, utan att jag var mest intresserad av att göra något som man inte fick göra - en typisk sak som bara mormor kunde ställa upp på, med total tystnadsplikt gentemot mina föräldrar. Jag satt där i mormors rosaglansiga morgonrock och blev serverad vetebullar, tekakor och varm choklad.
Om min äldre kusin var stygg mot mig, kastade äppelkart på mig hårdare än jag gjorde på honom, tog hon alltid mitt parti, hon balanserade upp och fick mig att känna mig älskad. När jag hade kärleksbekymmer fann hon alltid att något jag hade gjort var rätt, även om det kanske inte var det.
Mormor, du var min största och bästa supporter och du kommer alltid att leva vidare med mig. Du är inte bara ett minne, du är en del av mig.