Mästaren och Margarinet

Stod där mitt på Ramblas, yr och åderlåten klockan fem på morgonen. Före detta älskarinnan hade gått hem med sin nye pojkvän - jag, som bodde hos henne, fick bjuda på det. Hem och i säng kunde jag inte gå. Det fanns bara en sak att göra - köpa jordnötter. Jag hade dyra, fast sedan tidigare nerblodade jeans, och en dyr svart skjorta. I dessa attribut fanns fattiga jag. Beställde en påse fett i kiosken med en pekande manöver, för det här var innan jag bemästrade språket. Pillade i bröstfickan och halade fram några tusen pesetas, nötterna kostade bara 100. Sedan vinglade jag iväg ett par meter med näven i godiset. Då började ett par spanjorer, möjligtvis var de katalaner, snacka med mig. Ska du med på fest, frågade en av dem, en rätt bredaxlad typ i skinnjacka och chinos. Jag svarade på spanifierad franska något om vad det handlade om för typ av fest. En skön tillställning, sa de eller tolkade jag. I mitt huvud spann romantiserade bilder av terassfester runt och jag gav dem snabbt ett sí.

Vi tog oss några hundra meter upp för den randade stenläggningen för gallerispel och vek av in i en gränd, mot Barcelonas motsvarighet till Les Halles, marknaden Mercat Boquería. Något började röra på sig i mitt sinne, en fantomkänsla, en krypning... Jag undrade vart vi skulle gå. Männen sa att det bara var några hundra meter kvar. Gränden var helt mörk, luktade urin, lite längre fram såg jag en uteliggare försöka ta sig upp från marken. Det här stämmer inte, var min dom över situationen och jag drog upp min kniv ur bakfickan. Under några sekunder spelade jag upp en film för mitt inre där jag använde min kniv mot dessa troliga rånare. Nope, det är inte jag. Jag sticker inte ner någon som vill ta min förmögenhet, vad hade jag kvar, två hundra spänn, tänkte jag och kastade kniven i en lång båge bakom mig. Tio meter längre fram kom det väntade: Ge hit pengarna! Nej, gav jag som svar, inga pengar. Den andre snubben gjorde ett eko av den förstes uttalande, men jag ändrade mig inte.

De tog tag om mig, om varsin arm, och killen i skinnjacka började fingra vid min bröstficka. Så de hade spanat på mig vid kiosken, tänkte jag och mindes samtidigt en jujutsu-teknik som jag övat många gånger. Jag sparkade till mannen, som inte hade uppgiften att muddra mig, stenhårt snett över knät. Direkt därefter tog jag tag bakom muddrarens huvud och drog honom, kastade honom åt det håll den förste fallit. Jag stannade inte till i min rörelse utan sprang åt den riktning vi kommit från, det håll jag rensat för mig att fly. Mina steg liknade Michael Johnsons och hastigheten också. Aldrig hade jag varit så rädd, hjärtat slet och sprattlade, och mitt mål var att lägga så lång väg mellan mig och de sårade rånarna som möjligt.

En kilometer bort, bland människor som jag skapade en sköld av, flåsade jag ut. Jag tittade ner på min svarta skjorta, den dyraste jag någonsin ägt. Det fanns ingen bröstficka kvar eller snarare - halva skjortan var bortryckt, ett resultat av mitt kast och chinomannens fall. Ok, inga pengar fanns kvar av dem jag svettats ihop 150kr i taget, fyra kvällar i veckan, i en bar i Alperna. Jag hade bara en dimmig bild av hur jag skulle ta mig till den väntande gästsängen. Men jag var vid liv, hade inte behövt använda kniv och ändå fått två antagonister i däck. Det där livet som jag var vid hade visat sig vara ett av äventyr.