Mästaren och Margarinet

Att gå till sjukhuset gång efter annan, i alla fall ett par tre gånger om året, är bra för individen. Speciellt för den svenske individen, och särskilt för mig. När jag legat några timmar på kvällen och känt in vad alla smärtreceptorer snackar om, då kommer beslutet: jag måste få vård. Jag ringer sjukhusets växel på morgonen, de undrar hur illa det är, om jag behöver akut hjälp? Jag svarar att det inte kan uteslutas. De frågar vidare kring mina symtom och nedprioriterar mig, skickar mig till vårdcentralen några timmar senare. Märkligt, tycker jag, jag är ju riktigt dålig. För att riktigt känna efter ligger jag kvar i sängen under de kvarvarande timmarna, tar fram ett anteckningsblock för att nedteckna mina symtom. Svullna körtlar. Ont på strupens utsida. Muntorrhet. Ömmande mage. Ömmande ljumskar. Ont i leder.

Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.

150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.

Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG.  Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.

När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?

Du känner igen den där blicken. Du ser en man eller kvinna som är fullkomligt absorberad av något som du inte har en aning om, eller kanske anar men inte förstår vidden av. Det är i denna stund som du känner dig exkluderad, du finner att personen i fråga vill utesluta dig. För dig kan det inte handla om att han eller hon gör detta för sin egen skull, sugs in i boken, dagdrömmen eller TV-programmet av en lust till förströelse eller törst efter kunskap. Du sätter dig själv i centrum och pådyvlar denna person att han eller hon måste vara närvarande.

"Att vara närvarande", lyder ett modernt mantra som pissar på dem som har självständiga intressen som upptar deras sinnen dag in och dag ut. Mantrat står inte för dem som är närvarande i sin egen jakt på mening, nej, det gäller för alla och envar - och vi måste vara närvarande socialt under en stor del av den vakna tiden. Hur tror ni att det var för Einstein, Proust eller Keynes, när de var igång med sina livsverk? Var de ständigt tillgängliga och närvarande för de omkringvarande?

Låt dagdrömmare drömma, filosofer filosofera och de som önskar en plats för sig själv ha den, men ta gärna upp den sociala tråden med dem emellanåt. Ta också den tid du får över när du är ensam till att fördjupa dig i något, vadsomhelst, till exempel språkstudier i guaraní, kontrastivt läsande av den litterära kanon och kiosklitteratur, eller kanske du kan bli en suverän kock på egna recept?

Vad har du varit så pass närvarande i att det kan ses som ett testamente du kan lämna efter dig?

Vad finns det under ytan på någon som bloggar under nicket Beverly Hills? Drömmar om rikedom, berömmelse, ett liv i äventyrets centrum? Två av de tidigare nämnda och drömda målen bidrar till ett kallt hjärta, en cynisk peka-på-sig-själv-skit-i-andra-mentalitet. Äventyret kan man finna utan mycket pengar. Berömmelse kan man få som en bieffekt ifall man älskar det man gör och blir tillräckligt bra på det. Först då är berömmelsen värd namnet och du värd den.

Eftersträva kunskap, förståelse, mästra många olika färdigheter - bli en renässansmänniska värd uppmärksamhet, men gör inte din grej för att bli uppmärksammad, gör den för konsten! Sikta högt och prestera alltid vid din högsta förmåga och ditt liv blir rikt, kunskapen och erfarenheterna skapar ett alldeles unikt äventyr, signifikativt med ditt öde.

Kasta inte hela din intellektuella kapacitet på bålet och tänd på med önskan om ytlig berömmelse. Ditt intellekt brinner, men inte för konsten, nej, det brinner upp, upplöses i det ytliga intet. Kvar finns då ditt utseende som kommer att rynkas, din muskulatur som kommer att falla och ett vakum du inte kan fylla.

Lev, lär och lek. Glöm inte det mittersta.

Idag iklädde jag mig sjuttonhundratalskläder och rollen som Carl von Linné, katalogiserarkungen vad gäller växter och djur. 300 år fyller Linné idag och jag närvarade vid en invigning av en trädgård till hans ära. Igår fick jag manuset till de inpass jag hade om de olika växterna. Lite väl sent kan tycka, eller tycker jag som gärna vill kunna en text perfekt för att ge mig hän i roligare improvisationer. Det blev trots allt en succé och de trädgårdsintresserade damerna i pensionärsklädsel fäste visst intresse vid mig också! Tänk om de vetat att jag fullständigt hånade Linné med mina magra botanikkunskaper. Som tur var hade jag en trädgårdsarkitekt vid min sida som kunde rädda mig ur frågor som: Är det där smultron? eller Växte det inte en hel skog av mullbärsträd i Ystad när Linné levde? Ibland när inte ens arkitekten kunde hjälpa mig, hemföll jag till lögn: Jo, visst fanns det en hel skog av mullbärsträd i Ystad, så vitt jag kan minnas, men jag är ju 300 år. Tänk om de hade bett mig visa upp mitt biologibetyg! En trea i grundskolan och en tvåa därefter. De hade skrattat åt mig och tagit upp kollekt för att skicka mig på botanikkollo eler något liknande. Men naturen har för mig alltid varit något motsatt Linnés natur. Den är oordnat vacker när den är som finast. Att gå i en urskog där allt spränger av växtkraft och gamla döda träd skapar mystik, blir en plats för väsen som människan aldrig ser - det är naturen för mig. Katalogen, uppradandet, är lika ointressant i naturen som i bloggar eller listor på älskare eller älskarinnor.

Jag kunde inte undgå att betrakta dig på morgonen. Ditt ansikte djupt inborrat i kudden, ditt hår liggande som en majbrasa. När jag gick upp råkade jag dra bort täcket från dina ben som sprattlade och knixade. En sådan omedveten handling river upp mitt ansikte i det varmaste av leenden.

Jag älskar dig!

De söker en kavaljer
men det kostar en drink
närhetsprostitution
klart man köper drinken
"Ensamheten en dans senare"

En del människor ser ju det här bloggandet som civilisationens död, andra skönjar dess fulländning. En och annan nöjer sig i sin kritik med att köpa en t-shirt som det står Die blog die på. Subtilt, javisst. Jag tror att det gäller att vi bloggare flyttar oss från vår trygga knapperplats. Vi borde sätta oss ute bland folk och suga upp gräsrötternas känsliga eller avtrubbade handlingar. På det sättet närmar vi oss de icke-frälsta med fint manér, varpå vi överhänder lite reklam till våra bloggar. Aktörerna kan sedan spana in sina egna aktioner, bli betygsatta till och med. Tjuvlyssnat kommer att ligga i lä eftersom vi når bortom anonymiteten. Vi vågar lite mer.

Jag har, i linje med ovanstående manifest, flyttat mig en liten bit från min vanliga bloggspot. Har satt mig ner på den stora vita telefonen för att se om inspirationen sprudlar här. Dock är det med begränsad reportageförmåga som jag tynger ner sitsen. Det är ingen strid ström av förbipasserande.

Jag tror du är tillbaka, kära kreativitet. Förstå vad jag har saknat dig! Din bortavaro måste ha smärtat dig lika mycket för du kan väl inget annan än att strömma genom mina fingrar? Är jag kanske för självisk när jag skriver detta? Det är möjligt att du har varit mig otrogen, men jag tar dig tillbaka utan att hålla det mot dig, för jag var en enfaldig stackare som trodde att du bara skulle komma sådär, utan att jag på mina bara knän bett om det.

Jag befinner mig mitt i sinnebilden för svensk rasism. Sitter i Sjöbo, av alla hålor, tar del av det vackra och folkliga som är biblioteket. Jag ser inte en enda rasist. Eller hur märker man dem? Har alla armbindlar? Inte en enda armbindel kan man få syn på här idag. Mötte däremot en svart man på gatan och tänkte på vad han tänkte på. Gick han och sonderade terrängen efter smygrassar? Fann han något i mitt beteende, mitt utseende, som var suspekt?
Dessa tankar bar jag på när han lade ögonen på mig. Kanske är vi då helt lika i vår approach till okända människor i Sjöbo. Kanske nästa steg vore att misstänka honom för rasism? Det vore möjligen det mest jämlika jag kunde göra i Sjöbo eller i vilken annan håla eller storstad som helst. Att inte diskriminera svarta genom att tro att de inte har fördomar och hyser agg mot oss bleka, samt att fortsätta rassesonderingen även hos di bleke.

Vad har jag för fördomar? Och du?

Att känna sig själv med allt det goda som bas och ens brister som topping - det är inte alla som önskar sig det. Synd tycker jag. Det behövs en balans även hos den som uppvisar närmast perfekta egenskaper. Själv dribblar jag bort mina goda egenskaper ibland bara för att trovärdigheten ska bli större - för vem litar väl på en fläckfri man? Eller kvinna för den delen.

Hur väl känner du dig själv? Vad tror du att andra tycker, tänker och tror om dig?

Sanningen om dig, mig och alla ligger emellan vad var och en tror om sig själv och vad resten tror och tycker.
Men det är ingen ny kunskap, bara en påminnelse.

vettlösa danser är härligt förlösande
det viskas om moralslösande
ja, slösa, låt stampresonansen slå igenom civilisationen
de vilda dödade inga 500 000 med sanktioner

Jag tror att det skulle vara bra för den svenska självkänslan om Tre Kronor spöade ryssarna. Å andra sidan tror jag att ryssarna behöver vinna, för det skulle kunna få dem att slappna av och bli lite snällare mot tjetjenerna (kommer ni ihåg dem?). När man har gjort en grus- och cementhög av ett lands huvudstad och fortfarande krigar, slaktar alla män i vapenför ålder för att undgå framtida hämnd, då behövs något som kan ta bort ens fokus från att göra orätt. Kanske kan ett VM-brons bidra till brist på fokus i Tjetjenien?

Stod där mitt på Ramblas, yr och åderlåten klockan fem på morgonen. Före detta älskarinnan hade gått hem med sin nye pojkvän - jag, som bodde hos henne, fick bjuda på det. Hem och i säng kunde jag inte gå. Det fanns bara en sak att göra - köpa jordnötter. Jag hade dyra, fast sedan tidigare nerblodade jeans, och en dyr svart skjorta. I dessa attribut fanns fattiga jag. Beställde en påse fett i kiosken med en pekande manöver, för det här var innan jag bemästrade språket. Pillade i bröstfickan och halade fram några tusen pesetas, nötterna kostade bara 100. Sedan vinglade jag iväg ett par meter med näven i godiset. Då började ett par spanjorer, möjligtvis var de katalaner, snacka med mig. Ska du med på fest, frågade en av dem, en rätt bredaxlad typ i skinnjacka och chinos. Jag svarade på spanifierad franska något om vad det handlade om för typ av fest. En skön tillställning, sa de eller tolkade jag. I mitt huvud spann romantiserade bilder av terassfester runt och jag gav dem snabbt ett sí.

Vi tog oss några hundra meter upp för den randade stenläggningen för gallerispel och vek av in i en gränd, mot Barcelonas motsvarighet till Les Halles, marknaden Mercat Boquería. Något började röra på sig i mitt sinne, en fantomkänsla, en krypning... Jag undrade vart vi skulle gå. Männen sa att det bara var några hundra meter kvar. Gränden var helt mörk, luktade urin, lite längre fram såg jag en uteliggare försöka ta sig upp från marken. Det här stämmer inte, var min dom över situationen och jag drog upp min kniv ur bakfickan. Under några sekunder spelade jag upp en film för mitt inre där jag använde min kniv mot dessa troliga rånare. Nope, det är inte jag. Jag sticker inte ner någon som vill ta min förmögenhet, vad hade jag kvar, två hundra spänn, tänkte jag och kastade kniven i en lång båge bakom mig. Tio meter längre fram kom det väntade: Ge hit pengarna! Nej, gav jag som svar, inga pengar. Den andre snubben gjorde ett eko av den förstes uttalande, men jag ändrade mig inte.

De tog tag om mig, om varsin arm, och killen i skinnjacka började fingra vid min bröstficka. Så de hade spanat på mig vid kiosken, tänkte jag och mindes samtidigt en jujutsu-teknik som jag övat många gånger. Jag sparkade till mannen, som inte hade uppgiften att muddra mig, stenhårt snett över knät. Direkt därefter tog jag tag bakom muddrarens huvud och drog honom, kastade honom åt det håll den förste fallit. Jag stannade inte till i min rörelse utan sprang åt den riktning vi kommit från, det håll jag rensat för mig att fly. Mina steg liknade Michael Johnsons och hastigheten också. Aldrig hade jag varit så rädd, hjärtat slet och sprattlade, och mitt mål var att lägga så lång väg mellan mig och de sårade rånarna som möjligt.

En kilometer bort, bland människor som jag skapade en sköld av, flåsade jag ut. Jag tittade ner på min svarta skjorta, den dyraste jag någonsin ägt. Det fanns ingen bröstficka kvar eller snarare - halva skjortan var bortryckt, ett resultat av mitt kast och chinomannens fall. Ok, inga pengar fanns kvar av dem jag svettats ihop 150kr i taget, fyra kvällar i veckan, i en bar i Alperna. Jag hade bara en dimmig bild av hur jag skulle ta mig till den väntande gästsängen. Men jag var vid liv, hade inte behövt använda kniv och ändå fått två antagonister i däck. Det där livet som jag var vid hade visat sig vara ett av äventyr.

Kollade in huset igen. Såg några märkliga röda linjer skära förbi tomtgränsen. Försvarsmakten ämnar skämta. De har slagit upp ett skjutfält invid husknuten. Inte undra på priset på boningen. Men börjar de skjuta skjuter jag tillbaka. Man har väl läst Sture Dahlström.

Ett boktips: Den Store Blondino av sagde författare.

Att något kan var så enkelt och ändå underbart. Hade tänkt mig en burk tonfisk, men det blev MB och ett avsteg från MB-rutinen. Ingen burgare, men väl en tortellini med spenat. Satt och dividerade om Kristi Himmel och en Berlintripp med Bubba. Tjuvlyssnade till fiskare, så kallade trollare, i alkismundering. När var WCT-overaller inne och rätt på en man i femtioårsåldern på en restaurang? De jiddrade om att den ene skulle försöka undvika att dö under natten. Den andre ville väl inte fiska ensam. Sedan satt det där en annan saltstod à la 08 i oakleyglasögon och vräkte ut sina tarmar över kvinnan som inte avtalat utgång denna afton, på det viset rubbade hans värld, fick honom att fundera kring hemfärd och byte av kattsand istället för en stilla MBesque krogafton.

Havet låg blankt ikväll. Jag önskade mig en Cigarrette, 60 knop mot Bornholm, för lite miljöombyte.

De leenden jag sett, saknar jag vissa dagar. Vill att de ska obegränsas i min närhet. För det finns inget vackrare än välsmakande ord komna ur ett leende. Det är de som ger en törst, en hunger på liv. Å andra sidan finns det osmakliga ord komna ur leenden också, vilket gör att det finns ett värde på leenden. Men detta värde kan vara olika beroende på dag och människa, betraktare och avsändare.

Att gå till sjukhuset gång efter annan, i alla fall ett par tre gånger om året, är bra för individen. Speciellt för den svenske individen, och särskilt för mig. När jag legat några timmar på kvällen och känt in vad alla smärtreceptorer snackar om, då kommer beslutet: jag måste få vård. Jag ringer sjukhusets växel på morgonen, de undrar hur illa det är, om jag behöver akut hjälp? Jag svarar att det inte kan uteslutas. De frågar vidare kring mina symtom och nedprioriterar mig, skickar mig till vårdcentralen några timmar senare. Märkligt, tycker jag, jag är ju riktigt dålig. För att riktigt känna efter ligger jag kvar i sängen under de kvarvarande timmarna, tar fram ett anteckningsblock för att nedteckna mina symtom. Svullna körtlar. Ont på strupens utsida. Muntorrhet. Ömmande mage. Ömmande ljumskar. Ont i leder.

Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.

150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.

Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynet. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG.  Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.

När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?

Ja, ni har ju varit där själva. Fredagkväll, kyla, uttråkad stämning, första ölburken får punka och polaren börjar lufta sina idéer om ingenting. De gyllene bubblorna försöker rycka ens kropp ur det gyllene snittet... kanske inte just de här, men alla de ackumulerade. Det är då frälsningen inträder. En Chateauneuf du Pape eller en Saint Émilion Grand Cru visar sig som av en slump och vännerna blir som galna... De som känner vinets verkliga klass och effekt förstås, inte de andra - de fortsätter sina grottmänskliga ritualer och pratar inlägg,  Man United, onani med hörnflaggor et cetera

Att bli full på dyra grejer är något annat.

Och framförallt... att kyssas med rödtjut över tungan kickar upp dörrar till det förbjudna. Och är njutningsfullt i sig.

Så med det gyllene snittet intakt önskar jag er God Natt!