Dildouthyrning
Varför köper alla människor, främst kvinnor men också män, nya dildos för hutlösa priser? Min vän Fredrik ställde mig denna fråga och hade direkt svaret. De vet inte bättre. Fredrik satt där i den röda soffan på MB och log ett leende som krävde en fråga. Men jag behövde inte ställa den. Den blonde skåningen tog ett djupt andetag och kastade sig ut i en förklaring av läget. Kvinnorna och männen som vågar... använder dildo. Tillfredsställelse är allt i vår samtida kultur. Jag hummade lite, var ok med det som han sagt, men inte helt säker på hans syfte. Jo, sade han, det saknas en sida av dildoinnehavet och dildobruket... nämligen den ekonomiska eller den kostnadseffektiva. Varje sann hedonist vill känna lust, men inte olusten inför att bli av med en stor bunt med pengar. Helt i linje med detta ska jag alltså starta en internetsajt för dildouthyrning. Han slog ut med händerna. Jag gick ifrån hålmun... till asgarv på några hundradelar. Inte en min från Fredrik. Han fortsatte. En dildo som någon har köpt och inte tyckt om, den ligger ofta i någon låda eller i garderoben... och utgör alltså en oförbrukad tillgång. Vad jag också önskar ge medborgarna, sade Fredrik, är en möjlighet att byta sina dildos. Min sajt ska alltså hyra ut och även vara en bytesmarknad för dessa njutningsattiraljer. Jag visste inte vad jag mer skulle säga, så jag skakade på huvudet och önskade honom lycka till. Dagen efter ringde Fredrik mig och tipsade om sajten www.dildorentals.se.
En story
Att gå till sjukhuset gång efter annan, i alla fall ett par tre gånger om året, är bra för individen. Speciellt för den svenske individen, och särskilt för mig. När jag legat några timmar på kvällen och känt in vad alla smärtreceptorer snackar om, då kommer beslutet: jag måste få vård. Jag ringer sjukhusets växel på morgonen, de undrar hur illa det är, om jag behöver akut hjälp? Jag svarar att det inte kan uteslutas. De frågar vidare kring mina symtom och nedprioriterar mig, skickar mig till vårdcentralen några timmar senare. Märkligt, tycker jag, jag är ju riktigt dålig. För att riktigt känna efter ligger jag kvar i sängen under de kvarvarande timmarna, tar fram ett anteckningsblock för att nedteckna mina symtom. Svullna körtlar. Ont på strupens utsida. Muntorrhet. Ömmande mage. Ömmande ljumskar. Ont i leder.
Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.
150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.
Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG. Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.
När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?
Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.
150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.
Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG. Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.
När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?
Nattlig rundgång
Hon ligger vaken, men natten har sedan länge varit ett faktum. Hon vet inte riktigt varför hon är vaken, kanske är det något som saknas? Utanför viner vinden och låter löven applådera det skådespel som ingen människa beskådar. Det magiska ljusets årstid har just inträtt i hennes späckade vardag. Mot alla odds har hon lyckats stjäla sig en del tid till att attrahera det tidiga ljuset, dra på sig vindstoppande stället och med det som segel kryssa fram genom landskapet.
Under det tunga täcket finner den nyfikne att hon är naken. Känner man på hennes hud är den varm, närmast febrig. Undran stavas: är blodet upprört och i flöde sent denna natt? Resonanslådorna till rum sjunger inte ut något svar, någon inbrottstjuv verkar inte vara i farten som kvinnan spänner sig för. Möjligtvis kan någon ha brutit sig in djupt bakom medvetandet och rumsterat om i henne? Nej, allt är enbart spekulationer, sådant vi inte nöjer oss med. Hennes fingertoppar verkar rastlösa, fast rastlösa av ett sådant slag att varlighet vägs in i rörelserna. Skådar hennes sköna ansikte vars drag visar på ansträngning. Ögonen är slutna, läpparna halvöppna för att släppa ut de allt tätare stötarna av luft. I trance vinner hon omedvetet den telepatiska begåvningen och budskapet lyder: "
"
Sömnen som tidigare flytt, flyttar tillbaka till hennes sovrum. Dunbolstren sträcker sig om henne som en mans famn. Timmarna verkar ha kastats ur klockan, för hon ser inga visare. I luckan utan tid vänder hon sig in i den mjuka tystnaden, vad som skedde gav sken av att aldrig ha skett.
Under det tunga täcket finner den nyfikne att hon är naken. Känner man på hennes hud är den varm, närmast febrig. Undran stavas: är blodet upprört och i flöde sent denna natt? Resonanslådorna till rum sjunger inte ut något svar, någon inbrottstjuv verkar inte vara i farten som kvinnan spänner sig för. Möjligtvis kan någon ha brutit sig in djupt bakom medvetandet och rumsterat om i henne? Nej, allt är enbart spekulationer, sådant vi inte nöjer oss med. Hennes fingertoppar verkar rastlösa, fast rastlösa av ett sådant slag att varlighet vägs in i rörelserna. Skådar hennes sköna ansikte vars drag visar på ansträngning. Ögonen är slutna, läpparna halvöppna för att släppa ut de allt tätare stötarna av luft. I trance vinner hon omedvetet den telepatiska begåvningen och budskapet lyder: "
"
Sömnen som tidigare flytt, flyttar tillbaka till hennes sovrum. Dunbolstren sträcker sig om henne som en mans famn. Timmarna verkar ha kastats ur klockan, för hon ser inga visare. I luckan utan tid vänder hon sig in i den mjuka tystnaden, vad som skedde gav sken av att aldrig ha skett.
Ett paradis för en djävul
Torgets krossade toner. Det tillhör medelhavet och dess små städer, som suger av och ur turister,
att avge vespaknatter, pumpande rytmer ur torgens kaféer och ge utrymme för servitörers primalskrik, utstötta för att nå kockens uppmärksamhet före konkurrenten och därmed vinna tid och dricks.
För att musiken ska bli komplett adderar vi med ett bygge som förutom ljud sänder ut murbruk för vinden och lockar med odören av grovjobbarsvett. När sedan öronen kysses av vinkelkaparnas genomskäranden, hammarslagens tordön, i grepp om metall, får detta oss att tänka på ålderdomens dövhet med värme.
"Ett attentat", skrek en kafégäst till med ett rullande skratt, apelsinen exploderade vid min fot och jag kände att det hade varit smått penibelt att få den i skallen. Först trodde jag verkligen att jag blivit överfallen, sedan gav de gröna bladen i mitt ansikte annat besked. Vitkalkade väggar, brist på fantasi, både det vitkalkade och jag brast däri, ingen kvickhet kunde ge en retur till den leende kafégästen. Jag tog stegen vidare in i gränderna för att försäkra mig om att fruktangreppen inte skulle återupptas. Man kan inte skylla fruktträden för sådant, men det är möjligt att ta andra vägar än under dem.
"Hasch eller kokain", var alternativen jag fick. Istället för dessa låtsat andliga vägar valde jag att fortsätta känna kullerstenen under fötterna, under iakttagande av försiktighet. Inte av oro för langarna, mer på grund av oviljan att tvingas tvätta sandalerna igen. Dogs.
att avge vespaknatter, pumpande rytmer ur torgens kaféer och ge utrymme för servitörers primalskrik, utstötta för att nå kockens uppmärksamhet före konkurrenten och därmed vinna tid och dricks.
För att musiken ska bli komplett adderar vi med ett bygge som förutom ljud sänder ut murbruk för vinden och lockar med odören av grovjobbarsvett. När sedan öronen kysses av vinkelkaparnas genomskäranden, hammarslagens tordön, i grepp om metall, får detta oss att tänka på ålderdomens dövhet med värme.
"Ett attentat", skrek en kafégäst till med ett rullande skratt, apelsinen exploderade vid min fot och jag kände att det hade varit smått penibelt att få den i skallen. Först trodde jag verkligen att jag blivit överfallen, sedan gav de gröna bladen i mitt ansikte annat besked. Vitkalkade väggar, brist på fantasi, både det vitkalkade och jag brast däri, ingen kvickhet kunde ge en retur till den leende kafégästen. Jag tog stegen vidare in i gränderna för att försäkra mig om att fruktangreppen inte skulle återupptas. Man kan inte skylla fruktträden för sådant, men det är möjligt att ta andra vägar än under dem.
"Hasch eller kokain", var alternativen jag fick. Istället för dessa låtsat andliga vägar valde jag att fortsätta känna kullerstenen under fötterna, under iakttagande av försiktighet. Inte av oro för langarna, mer på grund av oviljan att tvingas tvätta sandalerna igen. Dogs.
Vapenplutonium
På förekommen anledning, ett visst visat intresse för anrikning av uran till vapenplutonium i Iran, blev jag självklart anställd av IAEA och det internationella samfundet för att ta mig an det blygsamma problemet att rädda världen från svampmoln. Eftersom jag tidigare hade plockat svamp i bokskogarna på Österlen och även ätit kantareller till älgsteken, kände jag mig kompetent för detta uppdrag och antog det.
När jag anlände till Teheran igår, förklädd till Anders Fogh-Rasmussen, fann jag att taxichaufförerna inte tog danska kroner. De ville helt sonika ha dollar. Jag tog fram en klämma döda presidenter och så fort jag gjort det rullade vi iväg. När vi kommit fram till Yihad Al-Sadr-gatan blev jag avsläppt framför ett palats i marmor och granit (importerad från Bohuslän). Chauffören hade låtit sitt beslut mogna under färden och sade: "Jag är tvungen att bränna upp dina sedlar, det är inte etiskt att ta emot dem." Som den humanist jag berömmer mig själv för att vara tog jag till mig även denna fnurra på tråden. "Du kan få betalt i guld istället", sade jag till mannen som lyste upp och tackade mig glatt. "Nu har jag bara ett problem med denna tjänst jag gjort dig", sa mannen, "det är att jag känner igen dig som en utav Bushs lakejer." Jag ryggade tillbaka, men fann snart på bot: "Det är sant att jag är dansk, vill du ha ett danskt wienerbröd med shokolaede eller lite pillede rejer?" Mannen såg misstänksamt på mig som om han tänkte: Ska jag svika profeten för SÅ torftiga mutor? Han suckade och sade: "Om ni lär er se skillnad på person och person, oavsett hudfärg, kan jag gå er till mötes". "OK, jag lovar att se personer för vem de är oavsett hudfärg och hoppas att ni kan skilja en satiriker från en rasist och en statsminister med storhetsvansinne." Mannen nickade och tryckte min hand på det.
Jag trippade uppför marmortrappan i fotriktiga bling-bling-högklackade skor, precis som vilken minister av dignitet som helst. I receptionen rev jag av min gummimask och anmälde mig: "Morris Ekehielm, IAEA:s nye utsände och agent". Den sköna damen med de mörka ögonen och den djupa blicken ögnade igenom mina rynkor och kunde få dem att överensstämma med bilden hon hade i handen. "Ta hissen upp till takvåningen, sviten där är din. Något annat du önskar?" Jag kunde tänka mig många önskningar jag skulle vilja få uppfyllda, men tänkte på mitt ämbete och att hantera kulturen jag blivit planterad i med respekt så jag sade: "Kanske du är sugen på en Dry Martini lite senare i afton, när du går av ditt skift?". Hon såg på mig med en blick som jag hade svårt att tolka. Jag kallade till mig "the bell boy" och frågade honom vad hennes blick betydde. "Hon tycker du är ett bortskämt svin från väst som hon gärna skulle ta en drink med", svarade han med en ton av bitterhet. Nöjd med svaret följde jag honom till hissen och klev sedermera av på takvåningen.
I den majestätiska sviten passade jag på att ta en dusch för att bli av med resdammet och parfymera mig något med Chanel No5 - gammalt och även klassiskt, jag vet. Ur min portfölj lät jag en trave dokument dimpa ner på mosaikbordet och äntrade Chesterfieldfåtöljen för att sätta mig in i svampproblemet. Till min förvåning hade mina företrädare lagt med en mapp om vänliga kärnvapenmakter att bortse ifrån i diskussionen med mullorna och presidenten. Jag frågade mig hur Pakistan och Indien kunde få odla svamp, medan iranierna inte skulle få det, och började känna stanken av fisk kring mitt uppdrag. Det kanske hade varit strategiskt att behålla Fogh-Rasmussen-masken på under mötet.
Jag klädde mig i min svarta smoking, hällde upp en stadig Martini och satte mig i fåtöljen att vänta på Shehrazadeh, som receptionisten hette - allt enligt "the bell boy". Efter ett par nervösa "she stood me up"-glas, plingade det till i hissen och skjutdörren särade sina metallben. Där stod hon i all sin skönhet, en Allahs och Österlandets blomma. Hon visade inte med något leende vad hon ville, men jag bjöd henne sätta sig ner i buffelläderfåtöljen bredvid mig efter ett par kyssar i luften över hennes kindben. Hennes fylliga läppar sade ingenting annat än vad de exklamerade om estetik när hon smuttade på sin Martini. "Vet du någon schysst bar där män och kvinnor kan suga lite på en vattenpipa?" Hennes blick for ut över outgrundliga landskap och hon svarade: "Jag hade bara tänkt mig en drink här." Hon reste sig upp och gick bort till hissen, dörrarna öppnades och stängdes. Kvar satt jag med den nya kunskapen om att en kultur och en människa känner man inte förrän man missförstått dem tillräckligt många gånger.
När jag anlände till Teheran igår, förklädd till Anders Fogh-Rasmussen, fann jag att taxichaufförerna inte tog danska kroner. De ville helt sonika ha dollar. Jag tog fram en klämma döda presidenter och så fort jag gjort det rullade vi iväg. När vi kommit fram till Yihad Al-Sadr-gatan blev jag avsläppt framför ett palats i marmor och granit (importerad från Bohuslän). Chauffören hade låtit sitt beslut mogna under färden och sade: "Jag är tvungen att bränna upp dina sedlar, det är inte etiskt att ta emot dem." Som den humanist jag berömmer mig själv för att vara tog jag till mig även denna fnurra på tråden. "Du kan få betalt i guld istället", sade jag till mannen som lyste upp och tackade mig glatt. "Nu har jag bara ett problem med denna tjänst jag gjort dig", sa mannen, "det är att jag känner igen dig som en utav Bushs lakejer." Jag ryggade tillbaka, men fann snart på bot: "Det är sant att jag är dansk, vill du ha ett danskt wienerbröd med shokolaede eller lite pillede rejer?" Mannen såg misstänksamt på mig som om han tänkte: Ska jag svika profeten för SÅ torftiga mutor? Han suckade och sade: "Om ni lär er se skillnad på person och person, oavsett hudfärg, kan jag gå er till mötes". "OK, jag lovar att se personer för vem de är oavsett hudfärg och hoppas att ni kan skilja en satiriker från en rasist och en statsminister med storhetsvansinne." Mannen nickade och tryckte min hand på det.
Jag trippade uppför marmortrappan i fotriktiga bling-bling-högklackade skor, precis som vilken minister av dignitet som helst. I receptionen rev jag av min gummimask och anmälde mig: "Morris Ekehielm, IAEA:s nye utsände och agent". Den sköna damen med de mörka ögonen och den djupa blicken ögnade igenom mina rynkor och kunde få dem att överensstämma med bilden hon hade i handen. "Ta hissen upp till takvåningen, sviten där är din. Något annat du önskar?" Jag kunde tänka mig många önskningar jag skulle vilja få uppfyllda, men tänkte på mitt ämbete och att hantera kulturen jag blivit planterad i med respekt så jag sade: "Kanske du är sugen på en Dry Martini lite senare i afton, när du går av ditt skift?". Hon såg på mig med en blick som jag hade svårt att tolka. Jag kallade till mig "the bell boy" och frågade honom vad hennes blick betydde. "Hon tycker du är ett bortskämt svin från väst som hon gärna skulle ta en drink med", svarade han med en ton av bitterhet. Nöjd med svaret följde jag honom till hissen och klev sedermera av på takvåningen.
I den majestätiska sviten passade jag på att ta en dusch för att bli av med resdammet och parfymera mig något med Chanel No5 - gammalt och även klassiskt, jag vet. Ur min portfölj lät jag en trave dokument dimpa ner på mosaikbordet och äntrade Chesterfieldfåtöljen för att sätta mig in i svampproblemet. Till min förvåning hade mina företrädare lagt med en mapp om vänliga kärnvapenmakter att bortse ifrån i diskussionen med mullorna och presidenten. Jag frågade mig hur Pakistan och Indien kunde få odla svamp, medan iranierna inte skulle få det, och började känna stanken av fisk kring mitt uppdrag. Det kanske hade varit strategiskt att behålla Fogh-Rasmussen-masken på under mötet.
Jag klädde mig i min svarta smoking, hällde upp en stadig Martini och satte mig i fåtöljen att vänta på Shehrazadeh, som receptionisten hette - allt enligt "the bell boy". Efter ett par nervösa "she stood me up"-glas, plingade det till i hissen och skjutdörren särade sina metallben. Där stod hon i all sin skönhet, en Allahs och Österlandets blomma. Hon visade inte med något leende vad hon ville, men jag bjöd henne sätta sig ner i buffelläderfåtöljen bredvid mig efter ett par kyssar i luften över hennes kindben. Hennes fylliga läppar sade ingenting annat än vad de exklamerade om estetik när hon smuttade på sin Martini. "Vet du någon schysst bar där män och kvinnor kan suga lite på en vattenpipa?" Hennes blick for ut över outgrundliga landskap och hon svarade: "Jag hade bara tänkt mig en drink här." Hon reste sig upp och gick bort till hissen, dörrarna öppnades och stängdes. Kvar satt jag med den nya kunskapen om att en kultur och en människa känner man inte förrän man missförstått dem tillräckligt många gånger.