Mästaren och Margarinet

Jag läste för några år sedan en del av John Zerzans bok Running on Emptiness (2002), där han förklarar vad vi egentligen är och gör i det vi kallar den moderna civilisationen. Han säger: "At present we live within symbols to a greater degree than we do within our bodily selves or directly with each other". Med detta menar han att vi tidigare använde symboler som medier, till exempel i ritualer, och att vi numera lever i symbolerna själva, som till exempel när vi tar på oss ett märkesplagg - då är vi inte oss själva utan försöker visa oss själva som en symbol för något mer. Detta är en orsak till varför vi inte når varandra, att symbolen får stå framför och skymma den egentliga människan och hennes samvaro med fränder. Vi lever inte inne i kroppen utan visar upp någonting utåt, en mask som aldrig kastas.

Med detta vill jag att modesessorna tar sig själva i akt. Men även att vi andra börjar leva som människor av kött och blod och inte av symboliskt liv. Detta bloggande är typiskt symboliskt liv. Meningar som egentligen skulle vilja uppträda kring en lägereld, där alla i den lilla samfälligheten satt och pratade, tar istället plats här och får stå obesvarade, värks inte fram i växelverkan.

Om ni någon gång suttit och tittat in i en lägereld, känt värmen från människorna runtom, blickat in i lågorna och blivit förflyttade årmiljoner tillbaka, då vet ni att det är där vi hör hemma. Vi vill egentligen alla vara varma, men det moderna samhället perverterar oss till att bli kalla och vi gör inget motstånd. Vi fortsätter att titta in i skärmens låga, som symbol för lägerelden, och kan inte förstå hur det kommer sig att den totala tillfredsställelsen aldrig dyker upp.