Mästaren och Margarinet

Idag iklädde jag mig sjuttonhundratalskläder och rollen som Carl von Linné, katalogiserarkungen vad gäller växter och djur. 300 år fyller Linné idag och jag närvarade vid en invigning av en trädgård till hans ära. Igår fick jag manuset till de inpass jag hade om de olika växterna. Lite väl sent kan tycka, eller tycker jag som gärna vill kunna en text perfekt för att ge mig hän i roligare improvisationer. Det blev trots allt en succé och de trädgårdsintresserade damerna i pensionärsklädsel fäste visst intresse vid mig också! Tänk om de vetat att jag fullständigt hånade Linné med mina magra botanikkunskaper. Som tur var hade jag en trädgårdsarkitekt vid min sida som kunde rädda mig ur frågor som: Är det där smultron? eller Växte det inte en hel skog av mullbärsträd i Ystad när Linné levde? Ibland när inte ens arkitekten kunde hjälpa mig, hemföll jag till lögn: Jo, visst fanns det en hel skog av mullbärsträd i Ystad, så vitt jag kan minnas, men jag är ju 300 år. Tänk om de hade bett mig visa upp mitt biologibetyg! En trea i grundskolan och en tvåa därefter. De hade skrattat åt mig och tagit upp kollekt för att skicka mig på botanikkollo eler något liknande. Men naturen har för mig alltid varit något motsatt Linnés natur. Den är oordnat vacker när den är som finast. Att gå i en urskog där allt spränger av växtkraft och gamla döda träd skapar mystik, blir en plats för väsen som människan aldrig ser - det är naturen för mig. Katalogen, uppradandet, är lika ointressant i naturen som i bloggar eller listor på älskare eller älskarinnor.