Skrikande däck
Ett litet krux. Bilen har en bilradio, märk väl bilRADIO. Ingen stans att stoppa spegelskivor, men däremot gamla band. En hederlig bandare. Det kanske är dags att rota i gömmorna och hitta ett blandatband från slutet av åttiotalet? Lite Midnight Oil kan fläcka vägen, få det att slira ordentligt, kasta upp vägdammet - Diesel and Dust, någon som kommer ihåg?
How can we dance while our world keeps turning?
How can we sleep while are beds are burning?
et cetera
Eller får det helt enkelt bli "The riddle" med Nik Kershaw. Underbar melodi, fast då var jag mest hårdrockare och kunde inte tillåta mig tycka något sånt. Det är som nu, när jag säger mig avsky schlager och ändå trallar med i vissa melodier eller kommer på mig själv med att nynna en mainstream anthem, jag som tror mig vara djup. Nä, egentligen ska jag säga att jag bara lyssnade till Arctic Monkeys innan de slog - lyssnade på dem på My Space och därefter har musik fått en annan innebörd för mig - jag lyssnar inte på något annat än ny obskyr musik på My Space!!!
Glad Påsk i förhand - tengo que irme ahora - chao!
Tonårsfinnar
Tonårsfinnen är ett tillstånd då tonåringen själv är en finne på samhällets stjärt. Han eller hon gör sig förmer än vad han/hon är, likt en finne som får uppmärksamhet på kinden, men bara är något så banalt som en gul upphöjning. Finnen ger värk. Det ger tonåringen med - då man hör honom eller henne i en konversation om saker av samma vikt som luft på någon offentlig plats. Det värker i en för att man lider med dessa vilsna finnar, de kan inte, vet inte bättre, utan påverkas av allt som inte har någon egentlig betydelse. Exempel på detta kan vara att man anammar mobiltelefoni, in absurdum, med den senaste och dyraste modellen, men även annan ny teknik som ska göra livet till ett enda lättsamt mirakel - Praise the flatscreen! Fast datorn och de djupt sinnliga dataspelen kan ju berika en ung människa enormt. Det ligger många dimensioner i att använda en dator - ögonen, fingrarna och lite hjärna används... men alltid samma del. Utöver dessa prylar som ska uppta hela eller delar av tonåringens intellektuella förmåga kan man återigen lura honom och henne att modetrender är en del av hans/hennes jag. Lite kluvet där - att något som är i konstant förändring ska vara tätt förknippat med ens identitet, det kan ge ständiga identitetskriser. Idag är jag en låtsaspunkare för det säger H&M, imorgon är jag en trashslampa för det var innebörden av den saliga reklamen som jag tillber och på fredag är jag en glitterprinsessa. Inte märkligt att det värker i och av våra unga finnar - var ska de ta vägen? Och vem är det egentligen som vinner i detta överflödets spel? Vem är det som vill att de och vi andra ska köpa mobilen/konsolen/datorn/plattskärmen/kläderna?
Tonårsfinnen har inget att göra med:
"Acne är en inflammation i talgkörtlarna. Det orsakas av att talgkörtlarna producerar för mycket sebum (hudens fett). Porerna korkas igen av hudceller och fett, och bildar pormaskar. Bakterier i talgkörteln börjar då att bryta ner fettet, bland annat till fettsyror. Men fettsyrorna är starka och irriterande och kroppen försvarar sig med en inflammation. Acne uppstår.
De flesta talgkörtlarna finns i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Därför får man oftast acne där. Pormaskar, som består av talg, förhårdnader och cellrester, utvecklas inte alltid till finnar. Det är framförallt de pormaskar som inte syns på ytan utan mer känns som en knottrighet som är i farozonen."
Ber om ursäkt till de människor som har finsk nationalitet och bli förknippade med ett sådant känsligt ämne. Ni har säkert inte mer acne än andra.
Sex=framtid
I januari 2008 kan jag bli far.
I februari samma år också, kanske troligare då?
Kanske dröjer det till mars
eller april.
Förresten vill man ju inte att barnet ska bli ett aprilskämt.
Jag önskar att det inte blir i maj, eftersom både jag och min far fyller år då och kanske vill ha firandet för oss själva. Å andra sidan är det ju praktiskt att fira oss alla tre på en gång. I såfall får det bli en son. Tre generationers män kan samlas och bråka om eviga sanningar och osanningar. Hoppas den mest förvirrade kommer att vara min far, eftersom jag är 23 år yngre än honom.
I juni kan det ju bli en dubbel festlighet, två anledningar som gör det ännu viktigare att träffas.
I juli vore bra för min sköna dam - att slippa den stora magen under den varmaste månaden.
I augusti. Kan ge popularitet. Att bli den som klassen sjunger för först - den personen glöms inte bort. Populär, men också orädd för att säga obekväma saker, ska hon vara.
I september faller första löven, tittar hon ut då kan hon få ett gott bollsinne - se lövet falla och anticipera ögonblicket när det tar mark.
I oktober ser han eller hon rött. Blir det en tjej kanske hon ser rosa. Ursäkta! Blir det en metrosexuell kille kanske även han ser rosa. Jag hatar rosa, förutom på ett väl valt ställe.
I november sprallar ungen upp den dystra, tomma månaden.
I december är det inte roligt att fylla år - Jesus tar all uppmärksamhet i konkurrens med Tomt
Och kanske är mina spermier stela, oförmögna att simma. Kanske har de tröttnat på att vänta så länge, glömt bort vad de ska göra eller begått kollektivt självmord och vips så visar Madam framtid vem som bestämmer igen.
Förvänta dig inget och framtiden blir det sanna mysterium hon vill vara...
Vad är du rädd för George Bush?
Hans svar var lika oväntat som mänskligt och jag satte upp en post-it-lapp på insidan av min panna: Tro aldrig att du vet ett svar innan du får det, tro aldrig att du vet allt om en människa.
Köpenhämnas
Vi flanerade längs Ströget i den vårliga solen. Satte oss i lä på ett kafés uteservering. Diskuterade livets goda och mindre goda, läste vidare i den franska boken - ännu ett romantiserande drag av vår spontana avstickare. Lite senare lät vi min plånbok luftas, nästan vändas ut och in, av en räcka ingivelser. "Pengar är inget problem", citerade jag kollegan Martin, utan att veta hur mycket mitt saldo var. Ingen lön hade jag fått den dagen. Det var jag själv som önskat utbetalning på måndagen (läses idag). Man gör av med mindre pengar ju mindre man har, var det tidigare mottot. Nåväl, vi lät upplevelserna vara i centrum och efter några Tuborg eller Carlsberg kom tanken att det var dags att åka hem. Det är lugnt, sade A, jag har koll på tidtabellen. Vi tog oss till Hovedbangården, in genom hallen i serpentiner kring de märkligaste och mest förtjusande existenser man kan tänka sig. Flatscreenen i blått fick oss att häpna. Inget tåg till Malmö förrän ett par timmar senare, det vill säga för sent för att ta något anknytande tåg hem. En svordom från A och ett axelryckande skratt från mig senare, stod vi framför en annan skärm och såg danskarna få spö i fotbold. Riktigt skönt, en liten hämnd för deras dåliga kommunikationer med Malmö rälsledes under timmarna 23-01.
Jag bestämde oss för att, jag menar vi bestämde oss för att ta in på hotell. Vi gick ut på baksidan av stationen och kom rätt in i horkvarteren. Besökte ett par hotell för att kolla priserna och ja, de var per natt, inte per timme. Till slut fann vi ett på Helgolandsgade, tog hissen upp och kastade oss på sängen, dödströtta efter dagen till fots. Då hämnas Köpenhamn igen. Ett par idkar älskog eller närmare bestämt råknull i rummet intill. Som tur är höll de bara på i en timme. Faktiskt ganska intressant att studera parningsläten från andra individer av människosläktet. Vi somnade och sov som vore vi döda. Vaknade av klockan i god tid att hinna med en dusch och sen gå ner till frukostbuffén. Tog trapporna istället för den skräckinjagande hissen. Väl i lobbyn letade vi oss fram till matsalen. Ingen frukost. Med sommartidsmått mätt var vi 40 minuter för sena. Helvete! var det enda ordet som tycktes passande. Köpenhamns sista eller, troligtvis bara, senaste käpp i vårt hjul.
När mannen i lobbyn vände sig om såg jag till att göra två wienerbröd till våra. Ett sött tröstpris.
Självmordshandbok
Hoppa fallskärm över Sydpolen i -60C iförd endast ditt eget skinn.
Om du har hjärtproblem - skaffa en solcellsdriven pacemaker och utrusta en polarexpedition, ge er av i december.
Konstnärligt självmord - för dig med behov av att bli bekräftad:
Om du vill färga dina medmänniskor - hoppa upp och nicka en helikopters rotorblad.
Självmord för den ordningsamme:
Beställ tid på bilkrossen, kör fram bilen och vänta.
Självmord för dig som har tid och inte är frusen av dig:
Klättra ner i en glaciärspricka på Argentière-glaciären på våren, lyssna på hur isen rör sig, vänta.
Självmord för en dramaqueen:
Ta dig till New York, stig in på något Precincts polisstation, skrik: Die you pigs och vifta med en verklighetstrogen pistol... bara det att den råkar skjuta vatten.
Barcelonesque
Vidare kom jag ner till Calle Ecuador där jag sade goddag och frågade en kvinna var jag befann mig egentligen. Hon såg ut som en häxa, verkade vara det också. Fråga på resebyrån, sade hon och menade att hon inte ville förstå mina fullt förståeliga ord. Trots att min fråga var staplande, borde hon ha förstått! Jag fann snabbt min inre kompass igen och stegade Ecuador upp med blickar spelande på, öron lyssnande till, mördande maskiner till stenhackor, vrålande bilar som glänste för den stundande helgen. Tandläkarborrar till mopeder försökte också rubba mig. Fast jag kunde inte rubbas, hade hittat inspiration till företagsamhet och tidig pigghet.
Fann Calle Montnegre efter blickar på en biltvätt som gav svaret till den glänsande frekvensen i kvarteret och blinkningar mot den gudomliga i svart klänning som i den vilda trafiken stod med ett brunbränt ben på väg ut i gatan. Det självsäkra uttrycket med putande läppar och mörka glasögon gjorde flirten intressant. Vilket inte hon tyckte. Med håret i en vindpust och rappa steg var hon ute ur mitt liv, troligen under hela dess längd. Kvar stod jag utanför en restaurant och en supermercado. Utan sorg och in på gatan gick jag. Framför motsvarigheten till en vårdcentral stod massor med gamla människor - de behövde väl mer knark för ge illusionen ytterligare lite kraft. Gick med bestämda steg in i det okända - in i dödens väntrum kändes det som, med all rynkig hud, alla hudfläckar av trolig cancer och annan skröplighet. Liken såg dock guldigt rika ut, vilket påminde mig om att jag bor i ett barrio para los ricos, eller vad det kan heta. Jag valde fraser jag skrivit ner på papper och i minnet. Blev förstådd direkt och fick en nummerlapp, en avriven pappersbit från någon officiell blankett, 16 stod det på den, skrivet i slängig stil med svart bläck. Den blonda och vackert brunögda kvinnan i incheckningen hade blinkat leende och mönstrat mitt European Health Insurance Card och tittat lite extra på min ålder. Synd att hon var några år för gammal bara.
Satte mig i kö i en väntsal som man finner i alla länder. Doften av sterilitet blandad med gammal parfym fick mig något illamående bland alla de andra väntande, vilka nog var ett femtiotal allt som allt. Jag hade satt mig vid port 6 och förstod snart att det fanns ett internt kösystem - att alla måste rangera sig inbördes för att man ska veta när man ska stå och vänta vid dörren - ingen ropar nämligen ut ens namn. Detta system satte jag i skakning genom att inte förtälja mitt nummer. Efter ett tag, när nya patienter tillkommit och inte fått sin plats i turordningen uppstod ett tjattrande kaos. Snart hade gammelfolket själva också skapat hinder för systemets funktion. Hörselskadade skrek ut nummer och frågor om nummer och hörselskadade på så vis oss andra. Man tittade på mig, el guiri - "blekansiktet", lite i smyg, men vågade inte fråga mig om mitt. En och annan gaggig person släppte greppet om vilken tur som skulle tas och en man i blå skjorta ojade sig ljudligt över någon som hoppade turordningen för att ställa en enkel fråga. Samme man gav mig sedan hjälp in i systemet. Tänkte då på den långhårige blonde på Placa Catalunya utanför Zürich som i jeans, utan skor, med ett allhånande leende, vandrat likt en modern Jesus med budskapet: Fuck the System, skrivet på en kartongskylt. Men jag trotsade hans budskap och gick in i turordningen för att avhjälpa problemet.
Efter att ha mött läkare och sköterska, fått en ganska trivial dom, gick jag ut till den sköna, fast något för gamla, kvinnan i receptionen. Hon fick lappen jag erhållit av läkaren, slog in ett kodnummer på ett tangentbord, kollade av skärmen och började printa ut en remiss till något Hospital. Jag sade Bon Dia, goddag på katalanska, till en tjej som stod och väntade på papper och patientbricka - fick ett härligt leende tillbaka. Tittade upp, fick syn på en skylt - röd, varnande - en flicka i hästsvans som visar schsch med fingret vertikalt över de putande läpparna. Shit, här är det ordning och inte mañana som gäller, tänkte jag. Ingen hyschade mig dock. Fick svara på ett par frågor som receptionisten ställde och hade sedan ett papper i min hand. Läste att jag skulle inställa mig kl1251 den 4 augusti. Även receptionisten och hennes manlige kollega log om tiden. Det kacklade i den nybildade kön till receptionen, en kö som var flera, ja, lika många som det var individer och receptionisterna fick ge sig in i hyschande och ordergivning om hur kön egentligen skulle stå. Och vara en enda. Efter detta sade jag ännu en gång kl1251 med frågeton och varma leenden spridde sig från receptionisterna till de andra. Så svaret jag fick var att 1251 var den exakta inställningstiden, en punktlighet för den svenska vården att ta efter, tänkte jag och spatserade ut på gatan igen, på väg hemåt med ett rejält leende som underströk att livet är underbart ibland och även människorna med alla sina brister.
Fiktion
Bojkott
Ett visst krig bryter ut 2003. Den store och blinde jätten i väster uppbackad av marionetten Union Jack hävdar att massförstörelsevapen finns i diktatorns, Saddam Husseins, händer. Hemskt om det skulle ha varit på det viset, men världens dyraste underrättelsetjänst, CIA, visade sig ha underrättelser värda mindre än ingenting, inga vapen för massförstörelse stod att finna. Märkligt. Och ännu märkligare att man sätter igång ett krig på lösa grunder. En diktator fanns, men USA samarbetar med flera andra diktatorer, speciellt i Mellanöstern - det kan ju inte vara därför man ville avsätta Saddam? Konstigt nog ogillar USA enpartistaten Cuba, men samarbetar med odemokratiska regimer på andra platser. Kina är nu en god samarbetspartner till många amerikanska och västerländska storföretag - tack vare en handelsfrämjande låtgå-politik från USA:s och Västs sida. Kina avrättar flest människor i världen, nämner jag som parentes. Vänta nu, kan det vara så att man kan samarbeta med odemokratiska krafter om det finns ekonomisk vinning att göra? Nämen... har de olja i Mellanöstern?
Tillbaka till Irakfrågan. Ett krig mot terrorn tas som förevändning för att angripa en suverän stat, FN anser inte det legitimt att starta krig. Ryssland, Tyskland och Frankrike med flera länder, uttalar sig i negativa ordalag om Alfred E Neumann och Union Jacks krigsplaner. Alfred E Neumann blir sur: "Den som inte är med oss är emot oss." Allt som är franskt - tyska och ryska produkter är inte så stora i USA och dessutom finns en gammal antigrodhållning att ty sig till efter fransosernas tullar riktade mot amerikanska varor - framförallt det franska, ska bojkottas. Vet inte om det också beror på att franska varor, fransk design et cetera står för mer sublima värden, att god smak ryms däri, att det franska har en intellektuell denotation. Alfred E Neumann slår sig för bröstet och säger sig inte ha läst en enda bok, det intellektuella är lovligt byte. Det är då den mest hårtslående bojkotten av alla sätts in: French Fries blir Freedom Fries! I Frankrike kallas dessa friterade potatisbitar för Frites kort och gott, fransmännen har aldrig bett om att deras flottiga uppfinning ska kallas French Fries. Som svensk häpnar man över bojkotten, den är platt på något sätt. Alltså, när några länder säger ifrån, och det innan ett krig som ska bli traumatiskt för irakier, amerikaner, spanjorer, danskar, britter och andra, då bojkottar presidenten och invånarna för "The Land of the Free" - de som vurmar för uttrycksfriheten - dem som ställer sig i opposition.
Var var demokraterna? Vad tyckte de då? De som idag tycker illa om kriget?
När orkar, vågar vi bojkotta USA? Det som var enkelt att göra '95 mot fransmännen, kan vi göra det idag mot barbarerna i väster? Kanske innan kriget mot Iran?
Sol är det vi behöver
Är inte messmör ett utav de onödigaste tillbehören till en macka? Och namnet sen, vem var framme med trendsensorn där?
Mellan kylskåpet och tv-soffan
Är inte teven också ett slags altare att offra sin intelligenspotential till? För varje timme glo man lägger på det förföriska rörliga mediet försvinner lika mycket tid från fördjupning i något verkligt intressant. En tanke som också slår mig är hur jag kan orka att ens tänka, när tv-programmen bistår med så mycket lättsmält att man slipper reflektera.
Prisad vare TEVEN!
Halleluja!
El Clásico
Fotboll är luft. Spelarnas fötter jagar efter ett stycke falskt läder - ja, de kallar det inte ens läderkula längre, det syntetiska har blivit rumsrent och vackert på fotbollstadion - och däri luft, bara luft. De kickar på ett ingenting som sedan ska förpassas in i ett annat ingenting med ram och nät, varpå publiken stöter ut sitt ingenting som tonsätts i stämläpparna till ett ALLT OMSLUTANDE VRÅL.
Låt oss intressera oss för fotboll MEN också för andra, viktigare, saker!
Folkomröstning om Skånes framtid
Det skumpar en glädje i mig... en glädje som inte riktigt vill vara stilla. Gatorna är fulla av fula och snygga människor, människor vars rörelser finns där att spionera på och när de ser sura ut - blänga på eller le mot för att få dem på andra tankar. Deras munnar avger hemligheter för mig att avlyssna. Och jag tar in dem med allt jag har.
Att höra landsflyktiga danskar diskutera de gemytliga svenskarna och vända på begreppen... Satt bredvid ett danskt par på reston. De beställde och hade svårt för att förstå skånskan som slungades emot dem. Jag var tvungen att göra en intervention. När kyparen senare gått tackade danskarna mig och sade att svenska är lättare att förstå. Skånska är svenska, kontrade jag, men med ett visst danskt kolonialt förflutet... De log och lät mig förstå att vi svenskar gärna får behålla Skåne som lydstat eftersom den svaga svenska kronan gör det billigare för dem att äta och handla här, ja, till och med bo här! Jag sade tack och förmedlade att vi svenskar gärna har kvar Skåne eftersom det är ett utav de vackraste landskapen i Sverige. Men kanske, sade jag, är det dags att ta upp frågan i en folkomröstning.
Vill Skåne vara ett, från Sverige, skilt landskap? Vad skulle hon vinna, den matglada bonnafrun till landsdel? Vad skulle förloras?
Fradga&framtidsplaner
Vi ska bygga upp ett nytt imperium. Alla imperier faller men inte vårt. Vi ska stoppa in våra fingrar i alla trendkänsliga och identitetslösa människors huvuden, röra om, ta bort nord och syd, öst och väst, och sedan ge dem en ny kompass. Med den nya kompassen ska de bara hitta till oss, till vårt skinande imperium.
Det är mannen som talar, han med den v-ringade lamullströjan över mao-kragsskjortan. Hans sällskap, till skillnad från honom mörk och med tjockt hår, har lyssnat tillräckligt.
Men vårt imperium, vad ska det bestå av? Hur ska vi vinna allt det vi önskar för oss själva?
Hon vill alltså ingå i ett imperium, även om ett helt imperium kan ha fel.
Vårt imperium ska vara byggt av luft. Vi ska bara förutspå trender. Vi ska hitta de rätta kanalerna och sedan styra utvecklingen. Det är inte svårt. Vi kallar oss Divine Future Consultants, ringer några samtal, ger oss iväg till små och nystartade modehus. Slå duster i ögonen på dem, det är lätt, smickra dem under en tid och sedan ta över. Ge dem hintar om modets framtid, hur de måste lägga om sina linjer. De ska lära sig att framtiden är det enda som är viktigt. Historien ska raseras och det är då luften kommer in - de måste inse vikten av att ovetskap är den största avgörande faktorn för en smashing hit i modevärlden och på alla andra kommersiella områden. Något helt nytt, taget ur luften, ska bli trenden och vi ska äga den. Efter en hit har vi vårt imperium, Kejsaren har fått sina nya kläder och alla kommer att applådera honom... och oss.
Hennes leende växer, trots att jag länge trott att man inte skulle kunna tänja mer på ett ansikte.
Ja, det är så vi grundlägger vårt imperium, med duster av luft som vi blåser i de identitetslösas ögon.
Paris, je t'aime
En film är inte bara en film. Ett besök på bion kan vara en odyssé. Igår lät jag musklerna få sitt, duschade snabbt, kastade mig iväg med tågets hjälp, sponsrade libanesen, som ger mig de mest magiska falafflarna en lat jävel kan önska. Så in i mörkret. Inte det kompakta mörkret, men väl ett där intellektet stimuleras. Affischerna hade lockat mig. Enbart namnet på filmen, "Paris je t'aime", hade kunnat rycka mig från alla måsten, prackat på mig en pava rött och under ett insörplande av ett tälgstensrack med sniglar fått mig att hylla allt det grodhoppande, som viker av från medelvägen. Nåväl det franska koloniala i det libanesiska köket fick räcka på vägen till biografteatern och jag fann mig sittandes med Jacques Werup och min blonda skönhet i det tidigare omtalade mörkret. När filmen smattrar igång snackar fortfarande de gaggiga gubbarna och kärringarna som obstinata tonåringar tyvärr brukar göra på bio. Den kontemplativa tystnaden infinner sig inte direkt och mitt blods svallvågor väller nästan över. Kan inte den satans skånska intelligentian hålla käften snart? Jag önskar mig fransk, önskar och tänker mig själv till rytande. Men där lägger barrskogsblodet sig, ingen scen utspelar sig i pelarsalen där vi sitter och snart lägger sig också deras röster.
Filmen vrider och vänder Paris som man gör med en ny leksak. Paris är en gammal stad, men nyfikenheten gör henne alltid ung. Hon föds på nytt för varje ny människa som beträder hennes mark. Varje synvinkel förser henne med en ny kärlek, ett nytt hat och det är på detta filmskaparna har byggt sina, var det 18 eller 19, episoder. Varje episod tar oss in i en ny synvinkel, låter oss leva med ett nytt jag under tio minuter. Detta jag kan vara romantiskt eller naturalistiskt lagt, oftast det förra, vilket inte förvånar någon med tanke på Paris rykte. Vi sitter alla där och njuter, även då en av kortfilmerna drar ner helhetsbetyget. Den bristfälliga dramaturgin i episoden förstör inget för upptäckaren av den nya staden. Stadens täckelse fortsätter att falla. För en Parisoskuld som jag, är filmen det sista av många argument för att slutligen skaffa billigbiljetten och dra. Dit.
Ok, oskuld är jag inte. Jag har ju åkt transferbuss mellan en parisisk flygplats och en annan, den senare var Charles de Gaulle. Inflygningen hade varit majestätisk, liknade bilderna från Independence Day, om ni vill ha cineastiska referenser. Man tror att Eiffeltornet bara ska vara en tandpetare, men inte... det står där som en rejäl metallfallos. Sacré Coeur är hemskt för sockermissbrukare, då den ser ut som en maräng, men vacker för mig som kan uppskatta ett och annat arkitektoniskt mästerverk. Bara man inte får ta in för många på samma gång - en sådan där Tourist Bus är för jävla osexig eftersom man direkt finner alla godbitar i en stad på en gång. Godbitar ska portioneras ut annars blir man less.
Min upplevelse av parisarna består av en enda händelse. När jag kommer till Charles de Gaulle råkar jag lämna min nyinhandlade didgerido på transferbussen. Eftersom käkarna tuggat franska ett par veckor i Béarne, såsens ursprungsdistrikt, känner jag mig redo att antasta de franska byråkraterna. Går till någon busschaffis som pekar mig vidare mot nytt folk att excusera och bonjoura. Till slut finner jag mig i ett säkerhetsannex med stabbiga vakter. Jag skämtar lite, drar några franska slanguttryck för att få dem att släppa sina spända hållningar. Fungerar sådär. Därefter kommer jag till mitt ärende: "Ursäkta mina herrar, jag har tappat bort en sak, en didgerido". Inte en blinkning, men ett vrålgarv. "Vad fan är det", frågar en av de muskulösa. Med alla mina gester - visar på en lång sak, med all mina ord - ett rör, en pipa, försöker jag, men deras skratt blir bara högre. Jag känner att flyget mot hemlandet bara är att glömma, eller måste jag springa direkt? "Menar du en pipa på en lång sak", hör jag och svarar jakande. Deras våldsamma skratt blir lätt förnedrande och just då kommer jag på att pipa kan betyda avsugning på franska. "Nej, jag är inte bög. Det är ett instrument jag beskriver." De kollar på varandra med kunde-du-inte-sagt-det-med-en-gång-blickar och skaffar fram min didge. När jag står där och tackar dem får de andra blickar, tittar på min "alternativa" klädsel. "C'est un clandestin", säger någon. Va' fan, tänker jag, jag är inte alls illegal. Jag lägger upp didgen på axeln och siktar på dem. "C'est une bazooka". Deras garv återvänder och jag, den illegale, tillåts gå där ifrån.
Dildouthyrning
Blod eller guld
Vart tog ditt blod vägen?
Och måndag till fredag, kanske en del på lördag och söndag också, sparar vi likt ekorrar eller strävar vi likt korpar åt att roffa allt det som glimmar. Vi tror oss vara ärliga, men i all denna hets efter guld...
Blod eller guld?
Barn eller karriär?
det är bra att inte veta mer
jag vet ingenting, men vill lära mig.
Stämband
Käk, grubb, mat i alla former
Kräv semester
Jag tror att jag öppnar den där funktionen nu, kliver in, låter mitt skal vara kvar för att fylla ut det som ska fyllas ut.
Kräv semester och följ med, eller abonnera på funktionen jag uppfunnit. Rådgivning finns på 555 -find-the-essential-about-whatever...
Öppna
Ingen är gladare än jag, bloggen lever igen - trots blogg.se.
Blow me like the wind
Vad hände egentligen med det subtextuella? "Trying to make som girl" och så vidare... Men visst är Turbonegro bra, det känns som om satan själv är inburad i högtalarna - det river av liv av den dödförklarade rocken!
Såg att DN hakade på den dissning av bling jag gjorde när jag utropade: "Hiphopen är död" i ett inlägg. Men att Emil Arvidsson verkar se mer till andra delar av det glimmande än att det är grymt smaklöst som utsmyckning. Det verkligt smaklösa är att diamanterna plockas av barn i Afrika. Diamanterna används sedan som bränsle till inbördeskrig som tar många liv. I Sierra Leone höggs barns armar av under kriget, armar som kanske plockat upp diamanter ur gruvorna som sänts över till USA och Europa till försäljning. Hiphoparnas, liksom Östermalmskärringars och andras, bling har alltså finansierat krig och många människors död. Vidrigt.
Låt ögonen blänka istället. Bling be gone.