Mästaren och Margarinet

Ibland blir det inte som man trott på förhand. Att ta pågatåget till Malmö för anknytning mot det platta landets storstad(och då menar jag inte Nederländerna) ska vara enkelt och är ofta det. I lördags var det enkelt till en början att med en kryddig, såsdrypande falafel i ena handen, trycka ut en biljett i en finmotoriskt briljant rörelse med den andra för att därpå armbågas med kollektivresornas barbarer, Ystadsborna, för att ta sig ombord. Vi valde att sätta oss utanför toaletten med automatiska skjutdörrar, inte för att vi misstrodde falafelmannens hygien eller något, utan mest av en slump. En bit in på resan, då jag läste L'Été av René Fregni för min flickvän, en övning i franskt uttal och snabböversättning, kommer en fyrtioårig kvinna in i kupén, styr med god balans, trots rälsknacket, mot skjutdörrarna. Jag fortsatte läsa högt om Paul som står och diskar tallrikar, glas samtidigt som han tittar ut över medelhavstorget och kvinnorna som vaggar förbi. Varje gång han känner en rundad kopp under sin hand och i samma moment ser en kvinna promenera förbi, tänker han sig att det är hennes bröst han smeker. På så sätt har han smekt brösten på stadens alla kvinnor. När jag har kommit så långt i läsningen, skakar tåget till och skjutdörrarna flyger upp. Kvinnan har tydligen misslyckats med låsknappen och där sitter hon med byxorna nere, tittar på oss lätt förnärmat. Till slut kan hon inte låta bli att skratta till, ett skratt som släpper pinsamhetens grepp på oss alla tre. Vi garvar också och A stänger hjälpsamt dörren utifrån.

Vi flanerade längs Ströget i den vårliga solen. Satte oss i lä på ett kafés uteservering. Diskuterade livets goda och mindre goda, läste vidare i den franska boken - ännu ett romantiserande drag av vår spontana avstickare. Lite senare lät vi min plånbok luftas, nästan vändas ut och in, av en räcka ingivelser. "Pengar är inget problem", citerade jag kollegan Martin, utan att veta hur mycket mitt saldo var. Ingen lön hade jag fått den dagen. Det var jag själv som önskat utbetalning på måndagen (läses idag). Man gör av med mindre pengar ju mindre man har, var det tidigare mottot. Nåväl, vi lät upplevelserna vara i centrum och efter några Tuborg eller Carlsberg kom tanken att det var dags att åka hem. Det är lugnt, sade A, jag har koll på tidtabellen. Vi tog oss till Hovedbangården, in genom hallen i serpentiner kring de märkligaste och mest förtjusande existenser man kan tänka sig. Flatscreenen i blått fick oss att häpna. Inget tåg till Malmö förrän ett par timmar senare, det vill säga för sent för att ta något anknytande tåg hem. En svordom från A och ett axelryckande skratt från mig senare, stod vi framför en annan skärm och såg danskarna få spö i fotbold. Riktigt skönt, en liten hämnd för deras dåliga kommunikationer med Malmö rälsledes under timmarna 23-01.

Jag bestämde oss för att, jag menar vi bestämde oss för att ta in på hotell. Vi gick ut på baksidan av stationen och kom rätt in i horkvarteren. Besökte ett par hotell för att kolla priserna och ja, de var per natt, inte per timme. Till slut fann vi ett på Helgolandsgade, tog hissen upp och kastade oss på sängen, dödströtta efter dagen till fots. Då hämnas Köpenhamn igen. Ett par idkar älskog eller närmare bestämt råknull i rummet intill. Som tur är höll de bara på i en timme. Faktiskt ganska intressant att studera parningsläten från andra individer av människosläktet. Vi somnade och sov som vore vi döda. Vaknade av klockan i god tid att hinna med en dusch och sen gå ner till frukostbuffén. Tog trapporna istället för den skräckinjagande hissen. Väl i lobbyn letade vi oss fram till matsalen. Ingen frukost. Med sommartidsmått mätt var vi 40 minuter för sena. Helvete! var det enda ordet som tycktes passande. Köpenhamns sista eller, troligtvis bara, senaste käpp i vårt hjul.

När mannen i lobbyn vände sig om såg jag till att göra två wienerbröd till våra. Ett sött tröstpris.