Mästaren och Margarinet

Vandrade ut i den tidiga morgonen för en gångs skull, och då hade jag ändå städat lägenheten sent på natten med öl och trevligt eftersnack på balkongen med den oknarkande italienaren. Den knarkande italienaren hade klagat för hyresvärden om att min polare hade bott i lägenheten, ett försök att inte behöva betala fullt för gas, el och vatten när han skulle flytta samma dag. Jävla Eduardo. Nåväl, i mörka glas och med två kalla coke i nävarna passerade jag gator med vardagsbekymrade människor som trots allt började le över att fredagen kommit. Men leenden visade sig bara ibland, eftersom det ändå handlade om stressade storstadsbor.

Vidare kom jag ner till Calle Ecuador där jag sade goddag och frågade en kvinna var jag befann mig egentligen. Hon såg ut som en häxa, verkade vara det också. Fråga på resebyrån, sade hon och menade att hon inte ville förstå mina fullt förståeliga ord. Trots att min fråga var staplande, borde hon ha förstått! Jag fann snabbt min inre kompass igen och stegade Ecuador upp med blickar spelande på, öron lyssnande till, mördande maskiner till stenhackor, vrålande bilar som glänste för den stundande helgen. Tandläkarborrar till mopeder försökte också rubba mig. Fast jag kunde inte rubbas, hade hittat inspiration till företagsamhet och tidig pigghet.

Fann Calle Montnegre efter blickar på en biltvätt som gav svaret till den glänsande frekvensen i kvarteret och blinkningar mot den gudomliga i svart klänning som i den vilda trafiken stod med ett brunbränt ben på väg ut i gatan. Det självsäkra uttrycket med putande läppar och mörka glasögon gjorde flirten intressant. Vilket inte hon tyckte. Med håret i en vindpust och rappa steg var hon ute ur mitt liv, troligen under hela dess längd. Kvar stod jag utanför en restaurant och en supermercado. Utan sorg och in på gatan gick jag. Framför motsvarigheten till en vårdcentral stod massor med gamla människor - de behövde väl mer knark för ge illusionen ytterligare lite kraft. Gick med bestämda steg in i det okända - in i dödens väntrum kändes det som, med all rynkig hud, alla hudfläckar av trolig cancer och annan skröplighet. Liken såg dock guldigt rika ut, vilket påminde mig om att jag bor i ett barrio para los ricos, eller vad det kan heta. Jag valde fraser jag skrivit ner på papper och i minnet. Blev förstådd direkt och fick en nummerlapp,  en avriven pappersbit från någon officiell blankett, 16 stod det på den, skrivet i slängig stil med svart bläck. Den blonda och vackert brunögda kvinnan i incheckningen hade blinkat leende och mönstrat mitt European Health Insurance Card och tittat lite extra på min ålder. Synd att hon var några år för gammal bara. 

Satte mig i kö i en väntsal som man finner i alla länder. Doften av sterilitet blandad med gammal parfym fick mig något illamående bland alla de andra väntande, vilka nog var ett femtiotal allt som allt. Jag hade satt mig vid port 6 och förstod snart att det fanns ett internt kösystem - att alla måste rangera sig inbördes för att man ska veta när man ska stå och vänta vid dörren - ingen ropar nämligen ut ens namn. Detta system satte jag i skakning genom att inte förtälja mitt nummer. Efter ett tag, när nya patienter tillkommit och inte fått sin plats i turordningen uppstod ett tjattrande kaos. Snart hade gammelfolket själva också skapat hinder för systemets funktion. Hörselskadade skrek ut nummer och frågor om nummer och hörselskadade på så vis oss andra. Man tittade på mig, el guiri - "blekansiktet", lite i smyg, men vågade inte fråga mig om mitt. En och annan gaggig person släppte greppet om vilken tur som skulle tas och en man i blå skjorta ojade sig ljudligt över någon som hoppade turordningen för att ställa en enkel fråga. Samme man gav mig sedan hjälp in i systemet. Tänkte då på den långhårige blonde på Placa Catalunya utanför Zürich som i jeans, utan skor, med ett allhånande leende, vandrat likt en modern Jesus med budskapet: Fuck the System, skrivet på en kartongskylt. Men jag trotsade hans budskap och gick in i turordningen för att avhjälpa problemet.

Efter att ha mött läkare och sköterska, fått en ganska trivial dom, gick jag ut till den sköna, fast något för gamla, kvinnan i receptionen. Hon fick lappen jag erhållit av läkaren, slog in ett kodnummer på ett tangentbord, kollade av skärmen och började printa ut en remiss till något Hospital. Jag sade Bon Dia, goddag på katalanska, till en tjej som stod och väntade på papper och patientbricka - fick ett härligt leende tillbaka. Tittade upp, fick syn på en skylt - röd, varnande - en flicka i hästsvans som visar schsch med fingret vertikalt över de putande läpparna. Shit, här är det ordning och inte mañana som gäller, tänkte jag. Ingen hyschade mig dock. Fick svara på ett par frågor som receptionisten ställde och hade sedan ett papper i min hand. Läste att jag skulle inställa mig kl1251 den 4 augusti. Även receptionisten och hennes manlige kollega log om tiden. Det kacklade i den nybildade kön till receptionen, en kö som var flera, ja, lika många som det var individer och receptionisterna fick ge sig in i hyschande och ordergivning om hur kön egentligen skulle stå. Och vara en enda. Efter detta sade jag ännu en gång kl1251 med frågeton och varma leenden spridde sig från receptionisterna till de andra. Så svaret jag fick var att 1251 var den exakta inställningstiden, en punktlighet för den svenska vården att ta efter, tänkte jag och spatserade ut på gatan igen, på väg hemåt med ett rejält leende som underströk att livet är underbart ibland och även människorna med alla sina brister.