Mästaren och Margarinet

En film är inte bara en film. Ett besök på bion kan vara en odyssé. Igår lät jag musklerna få sitt, duschade snabbt, kastade mig iväg med tågets hjälp, sponsrade libanesen, som ger mig de mest magiska falafflarna en lat jävel kan önska. Så in i mörkret. Inte det kompakta mörkret, men väl ett där intellektet stimuleras. Affischerna hade lockat mig. Enbart namnet på filmen, "Paris je t'aime", hade kunnat  rycka mig från alla måsten, prackat på mig en pava rött och under ett insörplande av ett tälgstensrack med sniglar fått mig att hylla allt det grodhoppande, som viker av från medelvägen. Nåväl det franska koloniala i det libanesiska köket fick räcka på vägen till biografteatern och jag fann mig sittandes med Jacques Werup och min blonda skönhet i det tidigare omtalade mörkret. När filmen smattrar igång snackar fortfarande de gaggiga gubbarna och kärringarna som obstinata tonåringar tyvärr brukar göra på bio. Den kontemplativa tystnaden infinner sig inte direkt och mitt blods svallvågor väller nästan över. Kan inte den satans skånska intelligentian hålla käften snart? Jag önskar mig fransk, önskar och tänker mig själv till rytande. Men där lägger barrskogsblodet sig, ingen scen utspelar sig i pelarsalen där vi sitter och snart lägger sig också deras röster. 

Filmen vrider och vänder Paris som man gör med en ny leksak. Paris är en gammal stad, men nyfikenheten gör henne alltid ung. Hon föds på nytt för varje ny människa som beträder hennes mark. Varje synvinkel förser henne med en ny kärlek, ett nytt hat och det är på detta filmskaparna har byggt sina, var det 18 eller 19, episoder. Varje episod tar oss in i en ny synvinkel, låter oss leva med ett nytt jag under tio minuter. Detta jag kan vara romantiskt eller naturalistiskt lagt, oftast det förra, vilket inte förvånar någon med tanke på Paris rykte. Vi sitter alla där och njuter, även då en av kortfilmerna drar ner helhetsbetyget. Den bristfälliga dramaturgin i episoden förstör inget för upptäckaren av den nya staden. Stadens täckelse fortsätter att falla. För en Parisoskuld som jag, är filmen det sista av många argument för att slutligen skaffa billigbiljetten och dra. Dit.

Ok, oskuld är jag inte. Jag har ju åkt transferbuss mellan en parisisk flygplats och en annan, den senare var Charles de Gaulle. Inflygningen hade varit majestätisk, liknade bilderna från Independence Day, om ni vill ha cineastiska referenser. Man tror att Eiffeltornet bara ska vara en tandpetare, men inte... det står där som en rejäl metallfallos. Sacré Coeur är hemskt för sockermissbrukare, då den ser ut som en maräng, men vacker för mig som kan uppskatta ett och annat arkitektoniskt mästerverk. Bara man inte får ta in för många på samma gång - en sådan där Tourist Bus är för jävla osexig eftersom man direkt finner alla godbitar i en stad på en gång. Godbitar ska portioneras ut annars blir man less.

Min upplevelse av parisarna består av en enda händelse. När jag kommer till Charles de Gaulle råkar jag lämna min nyinhandlade didgerido på transferbussen. Eftersom käkarna tuggat franska ett par veckor i Béarne, såsens ursprungsdistrikt, känner jag mig redo att antasta de franska byråkraterna. Går till någon busschaffis som pekar mig vidare mot nytt folk att excusera och bonjoura. Till slut finner jag mig i ett säkerhetsannex med stabbiga vakter. Jag skämtar lite, drar några franska slanguttryck för att få dem att släppa sina spända hållningar. Fungerar sådär. Därefter kommer jag till mitt ärende: "Ursäkta mina herrar, jag har tappat bort en sak, en didgerido". Inte en blinkning, men ett vrålgarv. "Vad fan är det", frågar en av de muskulösa. Med alla mina gester - visar på en lång sak, med all mina ord - ett rör, en pipa, försöker jag, men deras skratt blir bara högre. Jag känner att flyget mot hemlandet bara är att glömma, eller måste jag springa direkt? "Menar du en pipa på en lång sak", hör jag och svarar jakande. Deras våldsamma skratt blir lätt förnedrande och just då kommer jag på att pipa kan betyda avsugning på franska. "Nej, jag är inte bög. Det är ett instrument jag beskriver." De kollar på varandra med kunde-du-inte-sagt-det-med-en-gång-blickar och skaffar fram min didge. När jag står där och tackar dem får de andra blickar, tittar på min "alternativa" klädsel. "C'est un clandestin", säger någon. Va' fan, tänker jag, jag är inte alls illegal. Jag lägger upp didgen på axeln och siktar på dem. "C'est une bazooka". Deras garv återvänder och jag, den illegale, tillåts gå där ifrån.