Mästaren och Margarinet

Livet består av vindfläkt och stiltje, ibland lite väl mycket av det senare. Men det existerar människor som vill ha det lugnt och normalt, närmast tråkigt, mest hela tiden. Av dessa finns det många. Karl Hird är inte en av dem, vill inte nämnas i deras sammanhang, men inte heller han kan undgå de sociala lagarna som ibland slår igen om oss lika tungt som naturens lagböcker. Denna månad har hans tur förlupit, likplundrarna till kommunala och statliga byråkrater har samkört sina register och anteckningar om vår hjälte och funnit att han inte uppehållit arbete sedan före sekelskiftet. Karl har kastat sig än hit, än dit, för att undkomma statsapparatens tyngd, han har till och med funderat på att söka asyl i ett annat land på grund av den förföljelse han ständigt utsätts för, en förföljelse av hans person och hans tankar som tillsammans velat undgå arbete. "Ska inte en medborgare få tänka och agera fritt", undrar Karl, nej, ryter han, där han står i sin svarta, lätt sura, kostym framför Arbetsförmedlingens starkaste kort i kampen mot arbetsovilliga. Den senare är en kvinnlig byråkrat av Thatcherskt mått, "stiff-upper lip" uttrycks i varje millimeter av både uppträdande och utseende. "En medborgare får tänka hur han eller hon vill, men medborgaren har också en plikt mot samhället som varken du eller någon annan kommer ifrån. Din plikt är att utföra ett arbete, hur kvalificerat eller okvalificerat som helst och jag har ordnat med ett sådant till dig. Ett okvalificerat arbete, alltså." Hon vickar lätt på sin massiva kontorsstol, men blicken vilar fast på Karl. Han känner en ström av svavelosande ånga forsa upp, en så stark känsla av att vilja uttrycka sig hatiskt att tungan rullar ihop sig och lämnas obruklig i fickan. Det är inte det att kvinnan tillfälligt blivit skräckinjagande som hindrar honom, även om hon nog tror det, då hon ofta tidigare fått Karls reaktioner på sina uttalanden. Nöjt ser hon på honom med näsan lite höjd, liksom bröstet, en position som kan sätta igång en lam. Men ingenting. Karl får ett papper med sin befattning.

Ett alarm ringer. Brinner det, är det krig, undrar Karl för sig själv, där han ligger i ett nystan av lakan på en loppbiten madrass. Kriget hade varit att föredra och elden har jag alltid varit vän med, tänker han och reser sig fällknivsaktigt upp, stirrar in i den blommiga tapeten som går i sjuttitalsbruna nyanser. Han vänder sig halvt om på kanten av sin säng, blickar in i en till hälften splittrad spegel. Hur länge ska det här pågå, lyder hans ansträngning vid denna tidiga timme. Han trixar och trollar lite i blindo och kommer snart ut ur den skeva porten, iklädd sin svarta standardutstyrsel som dagen till ära är passande. I handen sitter en stackars pappmugg med gårdagens kaffe som åker ner utan varken eftertanke eller smackande, muggen blir snabbt ett substitut för AMS/AF-Thatcher och ser snart annorlunda ut. Han gör våld på den. Han utför voodoo, men till ingen omedelbar nytta, verkar det som. Resultatet blir istället att han tar bussen mot jobbet han inte vill ha, med busskortet han fått, och på så vis avlägsnar sig från sin kära Tvärgata, vilket, kort sagt, gör honom tvär.

När han kommer fram får han en pärm i handen som är fylld med bilder och information. Han anvisas en första adress och blir ombedd att ta av den stukade cylinderhatten, "han kan ju inte likna någon gammal Tuborg-reklam, heller!". Han tar av den för stunden, när han får sina instruktioner, sedan far han iväg och anländer destinationsadressen i all sin prakt. Den i stort sett svarta kostymen fladdrar i novembervinden och chapeau-claque:n kröner återigen hans huvud. Porten ställer han upp, skyltarna är redan på plats, han finner nyckeln till dörren, han fylls av det teatrala ordet nyproduktion och öppnar dörren, känner i och för sig doften av olika plaster som använts i lager på lager för att stänga ute vinden och vätan, men drabbas hellre av det naturliga materialvalet, kiselplattorna på golvet i köket och träfanéren i svart på bänkskivan. Han förbereder sin pitch, han läser på i pärmen, varpå han gluttar under bilden av lägenheten och ser priset för den. Han börjar skratta. Vilt. Tio årslöner för en lärare, innan skatt, ger fyrtio välplanerade kvadratmeter. Det passar en lärare eller en munk, kanske en sjuksköterska eller någon annan som inte har något liv, skrattar han ut i det tomma rummet. Han försöker finna något positivt med det hela, något som ska reta aptiten på hågade köpare. Det finns plats för en bäddsoffa, det kan ge en Air Bn'B-inkomst, blir resultatet av tankeinsatsen, som han medger målar upp en helt ok utsikt för framtiden. Arbete plus Air Bn'B plus social samvaro i hemmet efter dagar späckade med arbete med kränkta eller sjuka människor, krävande människor, är väl precis vad en lärare eller sjuksköterska önskar? Men munken då, undrar den petige. Munken får se till att hyra ut till andra munkar, eller nåt, och göra det munkar gör, om kvällarna.

Strömmen av spekulanter är strid, alla verkar vara stressade, många säger negativa saker för att skrämma bort andra, ingen verkar dock ha läst några poäng arkitektur eller tillägnat sig den enkla läran om det gyllene snittet, fått en smak för estetik, för alla verkar villiga att buda på den lilla lådan bland lådor. Efter ett tag lackar Karl ur, han kan inte med att sälja sin själ till djävulen. Han står där med sin hatt och slitna kostym, men med den nya, glänsande namnskylten för stadens största fastighetsfirma på kavajslaget och kan inte annat än att vara vred över sakernas tillstånd. Han nämner det som inte får nämnas. Han ställer frågor som inte får ställas. Han avbildar kejsaren med de nya kläderna såsom kejsaren är. Vad tjänar du, min herre, frågar han, vad tjänar du, damen. Hur mycket har du kvar efter skatt, min unge man, hur många daler har du att leva livet för, min sköna? Tror du att du blir lyckligare om du lägger hälften av månadsinkomsten här? Det blir tyst i rummet; de skrytiga rockarna på de gym-magra kropparna, de sportiga jackorna på de byggda brösten, de städade kapporna på de slappare hullen, är stilla. Då fäller Karl sin bomb. Lägenheten går till den som har minst kvar efter skatt. Lägenheten går till den som behöver leva, till den som vill njuta, till den som behöver lugn. Ni får fem minuter, sen tar jag era inkomstuppgifter, era ansökningar, era bud. Inom en timme vet ni vem som får lägenheten och till vilket pris. Hans röst är bestämd, han skulle kunna leda ett kompani malajer genom eld med den.

Aktiviteten i skocken går från att ha varit ett distanserat poserande till att bli ett nervöst kaos. Vad är det han väntar sig? Vad har han för dolda krav? Kan en liten sidpenning få pendeln att svänga i min riktning, kanske? De flesta som kommit i par; en hornbågad kulturtant med en flanellklädd fling; en penningstinn far med en hårdpluggande dotter; en rik sockermorsa med en stilren ung vän; en strävsam mor med en bortskämd son; går in i det viskande konspiratoriet och lämnar de ensamma att följa sina egna tankar. Karl sätter sig vid det enda bordet och uppmanar nummer ett att slå sig ner. Ingen vet var nummer ett är, vem nummer ett är. Ingen vågar vara nummer ett, varför Karl pekar på kulturtanten med ett öppnande leende och en gest att sätta sig. Hon tvekar lätt, men sätter sig yogaaktigt på plats och laddar. Hon förklarar att hon sålt sitt hus, att hon som änka är extra utsatt, att pojkvännen är kulturarbetare och även han utsatt. Hur mycket pengar har du kvar efter skatt, frågar Karl, hur mycket till insats, vad vill du göra med ditt liv och den tid du har på jorden, i den här lilla lådan, i det här lilla boet? Han skriver ner siffrorna, som inte smakar blod, som handlar om pengarna som inte luktar, men som i detta fall samlats på hög. Korsord, klassisk musik, knyppling, middagsbjudningar, bokcirkel. Han noterar detta, men röjer inte sin inställning med en min.

Nästa aspirant är sockerpojken, bihanget till sockermorsan. Han beskriver sin situation, men blir ständigt avbruten av SM. Han har det extra svårt eftersom han inte har något egentligt arbete. SM beskriver att hon inte har plats för honom i sitt hushåll, där en äkta make finns, varför han behöver ställas undan någonstans när han inte behövs. De försvårande omständigheterna noteras, objektifieringen antecknas och siffrorna tycker Karl verkar ljugas fram på stående fot. Han avbryter audiensen med ett – skaffa dig ett jobb, en självkänsla och dumpa den här skräcködlan! Det uppstår lite oljud, men övriga spekulanter ställer altruistiskt upp i att kasta ut ödlan och sända med ett par tröstande ord till den ledsne sockerpojken. Den penningstinna fadern sätter sin duktiga dotter på stolen och sätter igång att prata i hennes ställe. Han hyllar henne, beskriver hennes framtida väg mot stjärnorna, men lägger extra vikt, med lite darr på rösten, vid att hon behöver jordas, att hon behöver ha en säker grund bland de vanliga dödliga, att det är därför han tagit henne hit. Karl bemöter det hela med ett rungande skratt och ett: Nästa! Den skrytiga rocken skakar och det röda nyllet kräver en förklaring. Karl säger med sin vänaste stämma att han inte skulle kunna finna ett uns av känslomässig rörelse för denna unga kvinna. Hon kommer klara sig väl i livet. Han höjer rösten: Nästa! De bakomvarande förpassar direktör Rödhuvud med dotter ut ur dörren.

Den strävsamma modern träder fram bakom den bortskämde sonen, som självklart slår sig ner på stolen. Han är bortskämd, men även utan ord, kan inte fixera blicken vid någon annan än mamman. Modern sätter igång sin monolog om sin son som haft det svårt med andra människor genom livet, människor är ju inte snälla, eller hur? och därför har hon fått vara med på hans sommarjobb, skaffa hans praktikplatser och varit den som kallat samman hans kompisgäng för att gå ut och göra saker off-line, eller Away-From-Keyboard, som hon lärt sig att det heter. Hennes besparingar ger en knapp insats och hans tillstånd på arbetsmarknaden är oklar, varför hon tycker att det vore behjärtansvärt om han skulle få chansen. Karl gapar inte, för han har redan sett för mycket av samma vara, samhället verkar besudlat med dessa mödrar och söner, han säger bara kort: När den viljelöse kraken ansöker och talar för sig själv ska jag tänka på saken. Han pekar på dörren med hela handen.

Tre enstaka ansökanden står i kö som sista möjliga bostadsrättsägare. En av dem är en manlig lärare och Karl kan inte undgå att småle när denne medelålders blekfis beskriver sin situation som en som bott i dyra hyresrätter i hela sitt liv och försökt att spara ihop till en insats till något i staden, men att det aldrig varit tillräckligt. Karl får hans kalkyler och hans berättelser om det tråkiga liv som han levt och lever med ständiga nya pålagor uppifrån, inskränkningar i lärararbetets frihet och alla prov som ska rättas, ett helt samhälle som han, som en av få, försöker få ett grepp om och förstå. Vad gör du för att leva då, för att njuta, undrar Karl. Jag går på whiskyprovningar, ölprovningar och vinprovningar, svarar mannen och tillägger att han också går på husvisningar för att drömma. För övrigt går Xhamster varmt därhemma. Karl vet inte riktigt vad han ska göra med informationen, det är ju synd om karln. Det tycks som om han övar och övar, men aldrig gör något på riktigt. Han sätter en asterisk i kanten vid mannens namn och nickar till honom, vill att han ska förstå själv att han ska vända på klacken. Efter nån nickning för mycket gastar Karl till: Nästa!

En mörk kille dyker upp för Karls blick, en kille på 23 kanske, med kläder som studsar nya pengar, med en kropp vars spattighet sticker iväg rejält den med. Det är yo och tjena och kompis och hela den mixade bagen av social kameleont med begränsad repertoar blandat med en stor gnutta vilja och ett rejält självförtroende. Frågan om insats avhandlas med en öppnad jacka, aningen som Karl får av ett par klämmor tusenlappar kompletteras med killens leende med ett finger över läpparna. Karl gillar den här killen. Det kanske skulle bli lite drag i området om han flyttade in, med bas och trumkomp å det tyngre blandat med en styvpyntad Impala som hoppar in och ut från källargaraget. Karl önskar sig yngre, vill ha energi som denne killen igen, ha allting framför sig. Allt detta kanske speglar sig en smula i den värme, ändå, som gör att han skakar hand med killen och säger att det var trevligt att träffas, att han kommer att höra av sig, innan de skiljs åt.

Karl Hird vacklar lite mellan läraren och invandrarkillen, de har båda saker som talar för att de ska få flytta in. Den ene är totalt ofarlig för världen och har följt varenda lag och regel som kan tänkas under det att han levt ett torftigt liv, medan den andre säkert brutit mot många regler och lagar, levt ett hårt liv och samlat ihop sin lilla bunt pengar på ett farligt sätt för honom och kanske andra. Båda behöver ett break. Fan också, detta okvalificerade arbete innehåller för mycket ansvar, att skapa ett bättre liv för någon innebär att lämna någon annan lottlös. Han önskar sig en kurs i realpolitik inför fortsättningen av detta mäklarkneg.

Den sista sökanden, eller budgivaren, är en cirka trettio år ung kvinna i slöja. Hon sätter sig framför honom efter att hon tagit honom fast i hand och sagt sitt namn. Karl drabbas av tunghäfta, vilket är väldigt ovanligt för denne man. Han sitter där och kan inte annat än att sjunka in i hennes mörka, allvarliga ögon. Hon lägger fram sitt fall. Hon kommer ifrån Syrien och har spenderat månader på vägarna för att ta sig till Sverige, hon har blivit av med sin familj på vägen och har själv fått gå igenom helvetet som det innebär att vara nyanländ till landet som inte gillar människor som tror, eller som tror annorlunda, och inte vill ha dem som ser annorlunda ut. Karl märker direkt att det här är en kvinna för honom, någon som analyserar sin omgivning och kommer med en helhetsbild. Han låter henne fortsätta och fortsättningen som kommer är den att Malika, som hon heter, inte har speciellt mycket pengar, men en hel del guld. Hon vill att han ska förstå att hon vill arbeta för att vara en viktigt del av samhället. Karl hör det om guldet och tycker sig ha en vinnare, när han hör det andra, om att hon vill slita och gno för samhällets bästa. Det är ju nästan så att man blir religiös, tänker han, eller socialdemokrat, vilket han kanske redan är, men inte vill erkänna. Det svårsmälta är ändå det där med att en människa utifrån vill komma och omhulda det trasiga systemet, det byråkratiska skitsystemet som han älskar att hata. Kanske det finns en framtid för landet om det kommer fler såna människor, blir hans avrundande tanke, när han fylls av avsmaken igen, fylls av blandningen av känslor. Pengar är äckliga, tänker han, människor är äckliga och gör äckliga saker för pengar, men vissa gör ingenting och är äckliga för det. Han frågar Malika vad hon kommer göra med sitt liv mer än att arbeta, hur hon ska njuta och då är det hennes stund att ta en paus, att inte riktigt förmå svara.

Människorna traskar hem ifrån lägenhetsbyggnaden på gatan med det perversa namnet: Alexander Lukas väg. Paren försöker få fram vad de har varit med om, försöker förstå hur kapitalismen kan ha tagit slut så plötsligt och ett annat, nästan godtyckligt, system tagit dess plats. Ett gott system, kan det ju inte vara, sluter sig alla till. Den som har haft det svårt och har lite ska ju inte få mer än dem, som kämpat så, som gjort allt man ska. Nä, det är ju tydligt, säger de i kör. Lite på efterkälke går två enslingar. Det är ett annorlunda system, säger läraren till invandrarkillen, vi visade på att vi haft det tråkigt respektive farligt i våra liv och var nära att vinna budgivningen, vilket ger mig fullt med hopp. Nästa gång kan nog du eller jag få en lägenhet ändå, Ali! Ali känner också att han varit nära, men hyser inte samma förhoppning. Ett varmt handslag och sedan en knuff i ryggen och man står där utanför igen! Han förbannar den där sliskige typen i skrynklig svart kostym och hatt som verkade lyssna, men som ändå inte förstod. Kanske han får ta med sig brorsorna och prata med honom till nästa visning.

Preemsläpet är snabbt tömt och leendena stora när de få möblerna ställts på plats. De sätter sig i soffan och Malika smeker Karls krokiga näsa lätt med sitt pekfinger. Han vet inte riktigt hur han ska säga att det nog inte kommer att hålla. Att hans kärlek kommer att hålla för evigt, eller så långt hans bräckliga, femtioåriga liv nu räcker, men att hans system nog kommer monteras ner, att kärlek och armod, samt en liten nypa godtycklighet och egenintresse, inte kan få råda i Svea rike. Men han njuter och känner och lever och det ska också göras.

Jag vill att den där lyckokänslan ska infinna sig. Den jag så ofta känner. Idag är den frånvarande och istället praktiska göromål,en känslokarusell, samt en mängd beslut som måste fattas. Nej, jag vill komma in i den där underbara famnen, se det där leendet som får min värld solig, höra ord som driver med mig och fram till skratt. Ikväll saknar jag dig.

Varför köper alla människor, främst kvinnor men också män, nya dildos för hutlösa priser? Min vän Fredrik ställde mig denna fråga och hade direkt svaret. De vet inte bättre. Fredrik satt där i den röda soffan på MB och log ett leende som krävde en fråga. Men jag behövde inte ställa den. Den blonde skåningen tog ett djupt andetag och kastade sig ut i en förklaring av läget. Kvinnorna och männen som vågar... använder dildo. Tillfredsställelse är allt i vår samtida kultur. Jag hummade lite, var ok med det som han sagt, men inte helt säker på hans syfte. Jo, sade han, det saknas en sida av dildoinnehavet och dildobruket... nämligen den ekonomiska eller den kostnadseffektiva. Varje sann hedonist vill känna lust, men inte olusten inför att bli av med en stor bunt med pengar. Helt i linje med detta ska jag alltså starta en internetsajt för dildouthyrning. Han slog ut med händerna. Jag gick ifrån hålmun... till asgarv på några hundradelar. Inte en min från Fredrik. Han fortsatte. En dildo som någon har köpt och inte tyckt om, den ligger ofta i någon låda eller i garderoben... och utgör alltså en oförbrukad  tillgång. Vad jag också önskar ge medborgarna, sade Fredrik, är en möjlighet att byta sina dildos. Min sajt ska alltså hyra ut och även vara en bytesmarknad för dessa njutningsattiraljer. Jag visste inte vad jag mer skulle säga, så jag skakade på huvudet och önskade honom lycka till. Dagen efter ringde Fredrik mig och tipsade om sajten www.dildorentals.se.

Att gå till sjukhuset gång efter annan, i alla fall ett par tre gånger om året, är bra för individen. Speciellt för den svenske individen, och särskilt för mig. När jag legat några timmar på kvällen och känt in vad alla smärtreceptorer snackar om, då kommer beslutet: jag måste få vård. Jag ringer sjukhusets växel på morgonen, de undrar hur illa det är, om jag behöver akut hjälp? Jag svarar att det inte kan uteslutas. De frågar vidare kring mina symtom och nedprioriterar mig, skickar mig till vårdcentralen några timmar senare. Märkligt, tycker jag, jag är ju riktigt dålig. För att riktigt känna efter ligger jag kvar i sängen under de kvarvarande timmarna, tar fram ett anteckningsblock för att nedteckna mina symtom. Svullna körtlar. Ont på strupens utsida. Muntorrhet. Ömmande mage. Ömmande ljumskar. Ont i leder.

Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.

150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.

Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG.  Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.

När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?

Hon ligger vaken, men natten har sedan länge varit ett faktum. Hon vet inte riktigt varför hon är vaken, kanske är det något som saknas? Utanför viner vinden och låter löven applådera det skådespel som ingen människa beskådar. Det magiska ljusets årstid har just inträtt i hennes späckade vardag. Mot alla odds har hon lyckats stjäla sig en del tid till att attrahera det tidiga ljuset, dra på sig vindstoppande stället och med det som segel kryssa fram genom landskapet.

Under det tunga täcket finner den nyfikne att hon är naken. Känner man på hennes hud är den varm, närmast febrig. Undran stavas: är blodet upprört och i flöde sent denna natt? Resonanslådorna till rum sjunger inte ut något svar, någon inbrottstjuv verkar inte vara i farten som kvinnan spänner sig för. Möjligtvis kan någon ha brutit sig in djupt bakom medvetandet och rumsterat om i henne? Nej, allt är enbart spekulationer, sådant vi inte nöjer oss med. Hennes fingertoppar verkar rastlösa, fast rastlösa av ett sådant slag att varlighet vägs in i rörelserna. Skådar hennes sköna ansikte vars drag visar på ansträngning. Ögonen är slutna, läpparna halvöppna för att släppa ut de allt tätare stötarna av luft. I trance vinner hon omedvetet den telepatiska begåvningen och budskapet lyder: "


                                "
Sömnen som tidigare flytt, flyttar tillbaka till hennes sovrum. Dunbolstren sträcker sig om henne som en mans famn. Timmarna verkar ha kastats ur klockan, för hon ser inga visare. I luckan utan tid vänder hon sig in i den mjuka tystnaden, vad som skedde gav sken av att aldrig ha skett.

Torgets krossade toner. Det tillhör medelhavet och dess små städer, som suger av och ur turister, 
att avge vespaknatter, pumpande rytmer ur torgens kaféer och ge utrymme för servitörers primalskrik, utstötta för att nå kockens uppmärksamhet före konkurrenten och därmed vinna tid och dricks. 
För att musiken ska bli komplett adderar vi med ett bygge som förutom ljud sänder ut murbruk för vinden och lockar med odören av grovjobbarsvett. När sedan öronen kysses av vinkelkaparnas genomskäranden, hammarslagens tordön, i grepp om metall, får detta oss att tänka på ålderdomens dövhet med värme.
    "Ett attentat", skrek en kafégäst till med ett rullande skratt, apelsinen exploderade vid min fot och jag kände att det hade varit smått penibelt att få den i skallen. Först  trodde jag verkligen att jag blivit överfallen, sedan gav de gröna bladen i mitt ansikte annat besked. Vitkalkade väggar, brist på fantasi, både det vitkalkade och jag brast däri, ingen kvickhet kunde ge en retur till den leende kafégästen. Jag tog stegen vidare in i gränderna för att försäkra mig om att fruktangreppen inte skulle återupptas. Man kan inte skylla fruktträden för sådant, men det är möjligt att ta andra vägar än under dem.
    "Hasch eller kokain", var alternativen jag fick. Istället för dessa låtsat andliga vägar valde jag att fortsätta känna kullerstenen under fötterna, under iakttagande av försiktighet. Inte av oro för langarna, mer på grund av oviljan att tvingas tvätta sandalerna igen. Dogs.

På förekommen anledning, ett visst visat intresse för anrikning av uran till vapenplutonium i Iran, blev jag självklart anställd av IAEA och det internationella samfundet för att ta mig an det blygsamma problemet att rädda världen från svampmoln. Eftersom jag tidigare hade plockat svamp i bokskogarna på Österlen och även ätit kantareller till älgsteken, kände jag mig kompetent för detta uppdrag och antog det.

När jag anlände till Teheran igår, förklädd till Anders Fogh-Rasmussen, fann jag att taxichaufförerna inte tog danska kroner. De ville helt sonika ha dollar. Jag tog fram en klämma döda presidenter och så fort jag gjort det rullade vi iväg. När vi kommit fram till Yihad Al-Sadr-gatan blev jag avsläppt framför ett palats i marmor och granit (importerad från Bohuslän). Chauffören hade låtit sitt beslut mogna under färden och sade: "Jag är tvungen att bränna upp dina sedlar, det är inte etiskt att ta emot dem." Som den humanist jag berömmer mig själv för att vara tog jag till mig även denna fnurra på tråden. "Du kan få betalt i guld istället", sade jag till mannen som lyste upp och tackade mig glatt. "Nu har jag bara ett problem med denna tjänst jag gjort dig", sa mannen, "det är att jag känner igen dig som en utav Bushs lakejer." Jag ryggade tillbaka, men fann snart på bot: "Det är sant att jag är dansk, vill du ha ett danskt wienerbröd med shokolaede eller lite pillede rejer?" Mannen såg misstänksamt på mig som om han tänkte: Ska jag svika profeten för SÅ torftiga mutor? Han suckade och sade: "Om ni lär er se skillnad på person och person, oavsett hudfärg, kan jag gå er till mötes". "OK, jag lovar att se personer för vem de är oavsett hudfärg och hoppas att ni kan skilja en satiriker från en rasist och en statsminister med storhetsvansinne." Mannen nickade och tryckte min hand på det.

Jag trippade uppför marmortrappan i fotriktiga bling-bling-högklackade skor, precis som vilken minister av dignitet som helst. I receptionen rev jag av min gummimask och anmälde mig: "Morris Ekehielm, IAEA:s nye utsände och agent". Den sköna damen med de mörka ögonen och den djupa blicken ögnade igenom mina rynkor och kunde få dem att överensstämma med bilden hon hade i handen. "Ta hissen upp till takvåningen, sviten där är din. Något annat du önskar?" Jag kunde tänka mig många önskningar jag skulle vilja få uppfyllda, men tänkte på mitt ämbete och att hantera kulturen jag blivit planterad i med respekt så jag sade: "Kanske du är sugen på en Dry Martini lite senare i afton, när du går av ditt skift?". Hon såg på mig med en blick som jag hade svårt att tolka. Jag kallade till mig "the bell boy" och frågade honom vad hennes blick betydde. "Hon tycker du är ett bortskämt svin från väst som hon gärna skulle ta en drink med", svarade han med en ton av bitterhet. Nöjd med svaret följde jag honom till hissen och klev sedermera av på takvåningen.

I den majestätiska sviten passade jag på att ta en dusch för att bli av med resdammet och parfymera mig något med Chanel No5 - gammalt och även klassiskt, jag vet. Ur min portfölj lät jag en trave dokument dimpa ner på mosaikbordet och äntrade Chesterfieldfåtöljen för att sätta mig in i svampproblemet. Till min förvåning hade mina företrädare lagt med en mapp om vänliga kärnvapenmakter att bortse ifrån i diskussionen med mullorna och presidenten. Jag frågade mig hur Pakistan och Indien kunde få odla svamp, medan iranierna inte skulle få det, och började känna stanken av fisk kring mitt uppdrag. Det kanske hade varit strategiskt att behålla Fogh-Rasmussen-masken på under mötet.

Jag klädde mig i min svarta smoking, hällde upp en stadig Martini och satte mig i fåtöljen att vänta på Shehrazadeh, som receptionisten hette - allt enligt "the bell boy". Efter ett par nervösa "she stood me up"-glas, plingade det till i hissen och skjutdörren särade sina metallben. Där stod hon i all sin skönhet, en Allahs och Österlandets blomma. Hon visade inte med något leende vad hon ville, men jag bjöd henne sätta sig ner i buffelläderfåtöljen bredvid mig efter ett par kyssar i luften över hennes kindben. Hennes fylliga läppar sade ingenting annat än vad de exklamerade om estetik när hon smuttade på sin Martini. "Vet du någon schysst bar där män och kvinnor kan suga lite på en vattenpipa?" Hennes blick for ut över outgrundliga landskap och hon svarade: "Jag hade bara tänkt mig en drink här." Hon reste sig upp och gick bort till hissen, dörrarna öppnades och stängdes. Kvar satt jag med den nya kunskapen om att en kultur och en människa känner man inte förrän man missförstått dem tillräckligt många gånger.

Framför mig stirrar det äckligt låtande upp mot mig med sina hundvalpsögon. Det vill ha en omgång tryck och smek, en rallyomgång poetisk frenesi, en mara till hommage à Céline. Jag stirrar tillbaka med ilskna ögon som fastnar där, finner något, skapar en motsättning, ett skrik, ett rödögt svar av skräck.

Tangentbordets kärlek är utbytt mot skräck.

Why don't we just take off? Pierce our ears with Mr Bow's flow of tones. Escalade through skies of yesterday. "Pour some sugar on me". Evading the dilettantes of reality in an escavation of our minds.

The sung is also told, mind you.

And the frail trails we search that lead towards the uncharted. Search no more. Morning is now. Surging now.

Les cils s'ouvrent
les livres se ferment
serrons les mains
tous les jours sont tous les tous les
devant le miroir
derrière les fenêtres
personne te voit
moi non plus
nous sommes des phantômes
rien ne passe
et le passe-temps
de passer le temps
ne passe pas

160 räcker, kände jag när jag spände bågen, en SAAB, från Estocolmo med sikte på Simpan. 160 räcker för tunnelseende och allt smågodis i världen kan uppbådas och käftas utan att man rycker sig ur tunneln. Sömnen gäspade mot mig leende. Döden skrattade åt mig, tänderna var vita pinnar vid sidan av... Varför bromsa? För Mjölbypolisen? Nej, deras söndagskoll verkade bara vara en markering. Tänkte tillbaka på sommarens räd och omkörning av farbror Blå med Bruces passande orkestrering och viskande: "Mr State Trooper, please don't stop me" vädjande ur högtalarna.

Nej, jag stoppas aldrig. Ska aldrig stoppas och har aldrig stoppats. Skön vetskap. 160 räcker.

Jag har fått en uppgift. Att översätta en bok av Michel Hoeullebecq, hans Lanzarote. Enligt vissa människor lär man sig och löser sin uppgift bäst när man har roligt. För att pröva den tesen har jag i mitt översättningsarbete tagit hjälp av teven, internet och mina roligaste vänner. Alla tre ska försöka att få mig att skratta och känna mig väl till mods under tiden jag översätter. Helst vill jag att mina vänner ska stå som hejarklack över mig och ropa: "Go, Mork, Go!" för varje ord jag översätter. Teven ska alternera mellan The Simpsons och Californication. Internet får erbjuda en runda poker och youtube-klipp av sjuk art. Mitt i detta hedonistiska tempel ska jag utföra min översättning. Och Houellebecq skulle säkert tycka att en bj bara är inspirerande för textflödet.