Ett paradis för en djävul
Torgets krossade toner. Det tillhör medelhavet och dess små städer, som suger av och ur turister,
att avge vespaknatter, pumpande rytmer ur torgens kaféer och ge utrymme för servitörers primalskrik, utstötta för att nå kockens uppmärksamhet före konkurrenten och därmed vinna tid och dricks.
För att musiken ska bli komplett adderar vi med ett bygge som förutom ljud sänder ut murbruk för vinden och lockar med odören av grovjobbarsvett. När sedan öronen kysses av vinkelkaparnas genomskäranden, hammarslagens tordön, i grepp om metall, får detta oss att tänka på ålderdomens dövhet med värme.
"Ett attentat", skrek en kafégäst till med ett rullande skratt, apelsinen exploderade vid min fot och jag kände att det hade varit smått penibelt att få den i skallen. Först trodde jag verkligen att jag blivit överfallen, sedan gav de gröna bladen i mitt ansikte annat besked. Vitkalkade väggar, brist på fantasi, både det vitkalkade och jag brast däri, ingen kvickhet kunde ge en retur till den leende kafégästen. Jag tog stegen vidare in i gränderna för att försäkra mig om att fruktangreppen inte skulle återupptas. Man kan inte skylla fruktträden för sådant, men det är möjligt att ta andra vägar än under dem.
"Hasch eller kokain", var alternativen jag fick. Istället för dessa låtsat andliga vägar valde jag att fortsätta känna kullerstenen under fötterna, under iakttagande av försiktighet. Inte av oro för langarna, mer på grund av oviljan att tvingas tvätta sandalerna igen. Dogs.
att avge vespaknatter, pumpande rytmer ur torgens kaféer och ge utrymme för servitörers primalskrik, utstötta för att nå kockens uppmärksamhet före konkurrenten och därmed vinna tid och dricks.
För att musiken ska bli komplett adderar vi med ett bygge som förutom ljud sänder ut murbruk för vinden och lockar med odören av grovjobbarsvett. När sedan öronen kysses av vinkelkaparnas genomskäranden, hammarslagens tordön, i grepp om metall, får detta oss att tänka på ålderdomens dövhet med värme.
"Ett attentat", skrek en kafégäst till med ett rullande skratt, apelsinen exploderade vid min fot och jag kände att det hade varit smått penibelt att få den i skallen. Först trodde jag verkligen att jag blivit överfallen, sedan gav de gröna bladen i mitt ansikte annat besked. Vitkalkade väggar, brist på fantasi, både det vitkalkade och jag brast däri, ingen kvickhet kunde ge en retur till den leende kafégästen. Jag tog stegen vidare in i gränderna för att försäkra mig om att fruktangreppen inte skulle återupptas. Man kan inte skylla fruktträden för sådant, men det är möjligt att ta andra vägar än under dem.
"Hasch eller kokain", var alternativen jag fick. Istället för dessa låtsat andliga vägar valde jag att fortsätta känna kullerstenen under fötterna, under iakttagande av försiktighet. Inte av oro för langarna, mer på grund av oviljan att tvingas tvätta sandalerna igen. Dogs.
Kommentarer
Trackback