En story
Att gå till sjukhuset gång efter annan, i alla fall ett par tre gånger om året, är bra för individen. Speciellt för den svenske individen, och särskilt för mig. När jag legat några timmar på kvällen och känt in vad alla smärtreceptorer snackar om, då kommer beslutet: jag måste få vård. Jag ringer sjukhusets växel på morgonen, de undrar hur illa det är, om jag behöver akut hjälp? Jag svarar att det inte kan uteslutas. De frågar vidare kring mina symtom och nedprioriterar mig, skickar mig till vårdcentralen några timmar senare. Märkligt, tycker jag, jag är ju riktigt dålig. För att riktigt känna efter ligger jag kvar i sängen under de kvarvarande timmarna, tar fram ett anteckningsblock för att nedteckna mina symtom. Svullna körtlar. Ont på strupens utsida. Muntorrhet. Ömmande mage. Ömmande ljumskar. Ont i leder.
Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.
150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.
Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG. Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.
När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?
Klockan visar att det är dags att gå. Snön virvlar ner, nej, kastar sig mot mig från sidan likt en väldig gripklo. Denna gripklo konspirerar även med isen som inget annat vill än att slå bort mina fötter. Men vatten i denna form har alltid varit mitt element och det bär uppför backen mot sjukhuset.
150 kronor är billigt för att få komma in i värmen. Det är ett bra pris för att få sitta i ett väntrum med en baskerförsedd herre som också han just kommit in från kylan och förbannar den. Han är säkert mellan sjutti-åtti och ändå ler han med hela sitt rynkiga ansikte, varenda rynka är inbegripet i hans samtal om kylan och den satans blåsten. Jag kan inte annat än att ryckas med, men på mitt sätt. Jag säger emot. Jag älskar snön och vintern, säger jag. Hans rynkor slutar inte rycka, leendet går inte i kvav. Tvärtemot går mannen igång på det här och i hans ögon växer jag till någon som inte bara säger ja och amen. För några minuter är vi bästa vänner i form av battlande ovänner.
Sjuksköterskan leder mig in till läkaren, ja, hon behöver inte ta mig under armen eller så, men ni förstår vad jag menar. Läkaren höjer lite på ögonbrynen. Ja, vi har träffats, säger jag. Han går igenom journalen verbalt med mig varpå jag får späda på med det nya onda som tillkommit. Han lyssnar på mig, på mitt hjärta, tar blodtryck, palperar min mage, min hals och sänder efter sköterskan för ett EKG. Det är normalavvikelser, förklarar läkaren myndigt, när man har haft en infektion kan dessa symtom uppstå, symtom som inte tyder på någon specifik sjukdom, inte är någon sjukdom. Mitt allmäntillstånd förbättras snabbt när denna förklaring tar form. Läkaren ser på mig igen och säger att ibland kan man känna inåt lite väl vad ens receptorer förmedlar under sina 11 miljoner snabba impulser per... Ja, någonting, sekund eller minut... Mycket är det i alla fall, tänker jag och känner hur jag har känt efter, känner hur mycket av en hypokondriker jag måste framstå som. Tack så mycket, är det enda som återstår att säga.
När jag går ut från sjukhuset ler jag. Varför ler jag?
Kommentarer
Trackback