Vapenplutonium
På förekommen anledning, ett visst visat intresse för anrikning av uran till vapenplutonium i Iran, blev jag självklart anställd av IAEA och det internationella samfundet för att ta mig an det blygsamma problemet att rädda världen från svampmoln. Eftersom jag tidigare hade plockat svamp i bokskogarna på Österlen och även ätit kantareller till älgsteken, kände jag mig kompetent för detta uppdrag och antog det.
När jag anlände till Teheran igår, förklädd till Anders Fogh-Rasmussen, fann jag att taxichaufförerna inte tog danska kroner. De ville helt sonika ha dollar. Jag tog fram en klämma döda presidenter och så fort jag gjort det rullade vi iväg. När vi kommit fram till Yihad Al-Sadr-gatan blev jag avsläppt framför ett palats i marmor och granit (importerad från Bohuslän). Chauffören hade låtit sitt beslut mogna under färden och sade: "Jag är tvungen att bränna upp dina sedlar, det är inte etiskt att ta emot dem." Som den humanist jag berömmer mig själv för att vara tog jag till mig även denna fnurra på tråden. "Du kan få betalt i guld istället", sade jag till mannen som lyste upp och tackade mig glatt. "Nu har jag bara ett problem med denna tjänst jag gjort dig", sa mannen, "det är att jag känner igen dig som en utav Bushs lakejer." Jag ryggade tillbaka, men fann snart på bot: "Det är sant att jag är dansk, vill du ha ett danskt wienerbröd med shokolaede eller lite pillede rejer?" Mannen såg misstänksamt på mig som om han tänkte: Ska jag svika profeten för SÅ torftiga mutor? Han suckade och sade: "Om ni lär er se skillnad på person och person, oavsett hudfärg, kan jag gå er till mötes". "OK, jag lovar att se personer för vem de är oavsett hudfärg och hoppas att ni kan skilja en satiriker från en rasist och en statsminister med storhetsvansinne." Mannen nickade och tryckte min hand på det.
Jag trippade uppför marmortrappan i fotriktiga bling-bling-högklackade skor, precis som vilken minister av dignitet som helst. I receptionen rev jag av min gummimask och anmälde mig: "Morris Ekehielm, IAEA:s nye utsände och agent". Den sköna damen med de mörka ögonen och den djupa blicken ögnade igenom mina rynkor och kunde få dem att överensstämma med bilden hon hade i handen. "Ta hissen upp till takvåningen, sviten där är din. Något annat du önskar?" Jag kunde tänka mig många önskningar jag skulle vilja få uppfyllda, men tänkte på mitt ämbete och att hantera kulturen jag blivit planterad i med respekt så jag sade: "Kanske du är sugen på en Dry Martini lite senare i afton, när du går av ditt skift?". Hon såg på mig med en blick som jag hade svårt att tolka. Jag kallade till mig "the bell boy" och frågade honom vad hennes blick betydde. "Hon tycker du är ett bortskämt svin från väst som hon gärna skulle ta en drink med", svarade han med en ton av bitterhet. Nöjd med svaret följde jag honom till hissen och klev sedermera av på takvåningen.
I den majestätiska sviten passade jag på att ta en dusch för att bli av med resdammet och parfymera mig något med Chanel No5 - gammalt och även klassiskt, jag vet. Ur min portfölj lät jag en trave dokument dimpa ner på mosaikbordet och äntrade Chesterfieldfåtöljen för att sätta mig in i svampproblemet. Till min förvåning hade mina företrädare lagt med en mapp om vänliga kärnvapenmakter att bortse ifrån i diskussionen med mullorna och presidenten. Jag frågade mig hur Pakistan och Indien kunde få odla svamp, medan iranierna inte skulle få det, och började känna stanken av fisk kring mitt uppdrag. Det kanske hade varit strategiskt att behålla Fogh-Rasmussen-masken på under mötet.
Jag klädde mig i min svarta smoking, hällde upp en stadig Martini och satte mig i fåtöljen att vänta på Shehrazadeh, som receptionisten hette - allt enligt "the bell boy". Efter ett par nervösa "she stood me up"-glas, plingade det till i hissen och skjutdörren särade sina metallben. Där stod hon i all sin skönhet, en Allahs och Österlandets blomma. Hon visade inte med något leende vad hon ville, men jag bjöd henne sätta sig ner i buffelläderfåtöljen bredvid mig efter ett par kyssar i luften över hennes kindben. Hennes fylliga läppar sade ingenting annat än vad de exklamerade om estetik när hon smuttade på sin Martini. "Vet du någon schysst bar där män och kvinnor kan suga lite på en vattenpipa?" Hennes blick for ut över outgrundliga landskap och hon svarade: "Jag hade bara tänkt mig en drink här." Hon reste sig upp och gick bort till hissen, dörrarna öppnades och stängdes. Kvar satt jag med den nya kunskapen om att en kultur och en människa känner man inte förrän man missförstått dem tillräckligt många gånger.
När jag anlände till Teheran igår, förklädd till Anders Fogh-Rasmussen, fann jag att taxichaufförerna inte tog danska kroner. De ville helt sonika ha dollar. Jag tog fram en klämma döda presidenter och så fort jag gjort det rullade vi iväg. När vi kommit fram till Yihad Al-Sadr-gatan blev jag avsläppt framför ett palats i marmor och granit (importerad från Bohuslän). Chauffören hade låtit sitt beslut mogna under färden och sade: "Jag är tvungen att bränna upp dina sedlar, det är inte etiskt att ta emot dem." Som den humanist jag berömmer mig själv för att vara tog jag till mig även denna fnurra på tråden. "Du kan få betalt i guld istället", sade jag till mannen som lyste upp och tackade mig glatt. "Nu har jag bara ett problem med denna tjänst jag gjort dig", sa mannen, "det är att jag känner igen dig som en utav Bushs lakejer." Jag ryggade tillbaka, men fann snart på bot: "Det är sant att jag är dansk, vill du ha ett danskt wienerbröd med shokolaede eller lite pillede rejer?" Mannen såg misstänksamt på mig som om han tänkte: Ska jag svika profeten för SÅ torftiga mutor? Han suckade och sade: "Om ni lär er se skillnad på person och person, oavsett hudfärg, kan jag gå er till mötes". "OK, jag lovar att se personer för vem de är oavsett hudfärg och hoppas att ni kan skilja en satiriker från en rasist och en statsminister med storhetsvansinne." Mannen nickade och tryckte min hand på det.
Jag trippade uppför marmortrappan i fotriktiga bling-bling-högklackade skor, precis som vilken minister av dignitet som helst. I receptionen rev jag av min gummimask och anmälde mig: "Morris Ekehielm, IAEA:s nye utsände och agent". Den sköna damen med de mörka ögonen och den djupa blicken ögnade igenom mina rynkor och kunde få dem att överensstämma med bilden hon hade i handen. "Ta hissen upp till takvåningen, sviten där är din. Något annat du önskar?" Jag kunde tänka mig många önskningar jag skulle vilja få uppfyllda, men tänkte på mitt ämbete och att hantera kulturen jag blivit planterad i med respekt så jag sade: "Kanske du är sugen på en Dry Martini lite senare i afton, när du går av ditt skift?". Hon såg på mig med en blick som jag hade svårt att tolka. Jag kallade till mig "the bell boy" och frågade honom vad hennes blick betydde. "Hon tycker du är ett bortskämt svin från väst som hon gärna skulle ta en drink med", svarade han med en ton av bitterhet. Nöjd med svaret följde jag honom till hissen och klev sedermera av på takvåningen.
I den majestätiska sviten passade jag på att ta en dusch för att bli av med resdammet och parfymera mig något med Chanel No5 - gammalt och även klassiskt, jag vet. Ur min portfölj lät jag en trave dokument dimpa ner på mosaikbordet och äntrade Chesterfieldfåtöljen för att sätta mig in i svampproblemet. Till min förvåning hade mina företrädare lagt med en mapp om vänliga kärnvapenmakter att bortse ifrån i diskussionen med mullorna och presidenten. Jag frågade mig hur Pakistan och Indien kunde få odla svamp, medan iranierna inte skulle få det, och började känna stanken av fisk kring mitt uppdrag. Det kanske hade varit strategiskt att behålla Fogh-Rasmussen-masken på under mötet.
Jag klädde mig i min svarta smoking, hällde upp en stadig Martini och satte mig i fåtöljen att vänta på Shehrazadeh, som receptionisten hette - allt enligt "the bell boy". Efter ett par nervösa "she stood me up"-glas, plingade det till i hissen och skjutdörren särade sina metallben. Där stod hon i all sin skönhet, en Allahs och Österlandets blomma. Hon visade inte med något leende vad hon ville, men jag bjöd henne sätta sig ner i buffelläderfåtöljen bredvid mig efter ett par kyssar i luften över hennes kindben. Hennes fylliga läppar sade ingenting annat än vad de exklamerade om estetik när hon smuttade på sin Martini. "Vet du någon schysst bar där män och kvinnor kan suga lite på en vattenpipa?" Hennes blick for ut över outgrundliga landskap och hon svarade: "Jag hade bara tänkt mig en drink här." Hon reste sig upp och gick bort till hissen, dörrarna öppnades och stängdes. Kvar satt jag med den nya kunskapen om att en kultur och en människa känner man inte förrän man missförstått dem tillräckligt många gånger.
Kommentarer
Trackback