Mästaren och Margarinet

En havsvik gömd för många, kittlingen av strandråg mot mina brunbrända ben.

Några steg ner för en brant stentrappa som knappt syns, liknar berget
omkring, och jag är där! I fred kan jag ta av mig mina kläder och stega ut i
havet. Sten överallt, men idag har jag lärt mig läxan och tagit på mig
strandtofflorna. Inga havstulpaner ska få skära mig mer. En sällsam frid
infinner sig i mitt sinne, även om jag varken har mat eller dryck och
klockan redan nått elva. Jag myser av att ha funnit en ny skärva av den
mosaiska världen. Ibland vill man inte titta åt bilderna skärvorna ger, man
är mitt uppe i sina egna tankar eller i samtal med människor. Att finna
skönheten är inte enkelt. Man måste vara redo, i frid.

Denna morgon fick jag vara först ner för denna trappa och ensamheten här prisar jag högt.
Det är naturens tystnad som infinner sig, den som är en musik för sig, som inte
stör. Endast vågornas mediterande sävlighet i omfamning av stenkroppen och
de släta stenarnas strand. Jag har nu vant mig och blivit fäst vid ensamheten,
även om jag delar den itu viljemässigt om någon önskar kontakt.

Katharsis på låtsas
en lek med det undfallande varandet
mönster av glömska
som repar medvetandet
"vi väntar på dig"
överskridande röster
men av mörkret inte en glimt
skuggriket fullt
jag existerar

Det snöade lika jävligt då. Hade inte tänkt gå ut men hjärnkokaren ringde och på något sätt kände jag att det inte var läge att neka, det var ju skitväder och skitväder får människor att må bra, bli spirituella, närma sig varandra i kampen mot Det. Det var som om hela hålans population fått för sig samma sak denna onsdagkväll i februari och mitt vanliga väjningsbeteende höll inte. Jag gick bakom en seg sate, det knirrade i snön och den fan vänder sig om. Jag känner obehaget, går över till motsatta trottoaren, eller vad det nu kallas, drivan kanske. Traskar på med ett lätt leende på läpparna i alla fall, detta årstidens spel och gäck är bara att hylla, trots alla svordomar det för med sig. Ytterligare en sävlig jävel agerar kloss framför mig. Fan. Det är inte årstiden jag ska banna, det är skåningarnas ovana att ta sig fram i snö, tänker jag och byter på nytt sida av Storgatan. Mitt under bytande aktion försvinner friktionen från mina kängor, min kropp kastas upp i luften och bildar ett frågetecken över det som händer och sedan visar det sig att jag har nerver, känsel och svanskota. Vilda blicken och skriket, publiken ler i smyg eller låtsas ha dålig syn, kanske med blicken fäst på snöflingan bredvid mig. Dock frågar ingen hur jag mår. Väl uppe och med baksidan glömd tar jag mig över på krogsidan av gatan. En rygg jag känner igen, en rygg jag flytt, bildar en stod framför mig. Jag suckar, det knarrar, knirrar, personen vänder sig om. Möter hans blick, undviker att väja, väljer bort att byta sida. Hej, säger jag. Hej, säger han. Jag kan inte hålla mig, spyr ut ett galet skratt och han ler förvånat mot mig.

"Main street", lät häftigare när Mick, Keith och de andra stenarna spelade sig till "Exile on Main Street", min tillvaro täcker bara en väjande, halkande exil på Storgatan, i kvällslig skugga från kommersen.