Mästaren och Margarinet

Jag satte mig på tåget till Malmö. Väskan var extremt tung. Vid sidan av den stod en rockring. En del brydda miner mötte mig: Vad ska han med en rockring? Locka småflickor? Men ack nej. Planen var större än så. Tågets dunkande sövde mig och tog mig sedan till punkt B, GBG. Träffade Perra G och Manu, två pastorer i kärlekskyrkan. Vi hälsade varandra med den indiskreta hemliga hälsningen - man böjer sig fram för en kram om den andre och eftersom båda är framåtböjda klatschar man till på varandras bakdelar. I folkskockar gör det här sig verkligen, det blir något absurt som förhöjer de omkringvarandes ständiga grå till något annat. Kanske.

Vi samtalade om hur vi skulle koordinera tider och platser med svensexeövningar. Vi spelade även in White Wedding på ett band som Sven skulle ha med sig på tåget. Rockringen byggdes om till en provhytt med genomskinlig plast runt den som behövde lite "privacy" vid omklädnad. Dikterna jag skrivit på tåget renskrevs för Sven Sparare att läsa. Därefter vaggades vi in i en sextimmarssömn på åttonde våningen i ett gettohus i Örgryte.

Vi kom fram till objektets hus, mötte upp med tio andra och fick porten öppnad av den blivande frun. Sven öppnade dörren och fick höra sucken av en öl mot sitt öra. Han anade inget för han trodde att lördagen skulle bli svensexedag. Efter en lugn men stor och nyttig frukost på SAS Radisson tog jag över regin och vi knallade ner till Nils Ericsson-terminalen. Omklädningsrummet iordningställdes i folkhavet och Svenne fick dra av byxorna, knäppa på en pilotjacka, smeka på ett par pilotbrillor på näsan. Sedan stod han i kalsonger och pilotoutfit med mikrofon i hand vid flygbussarnas utgång och improviserade sin nya roll som flygare. Han berättade om vädret som skulle omhulda flygplanet, om flygvärdinnornas specialiteter, om mellanlandningar samt frågade ifall det var så att någon ville vara med i 10000-meters klubben med piloten. Jubel och applåder, många skratt och fotosession med medelålders damer var resultatet av den femstjärniga showen. Man ska betänka att killen bara fått i sig en öl och ett glas vin innan denna programpunkt! Till sist blev vi bortkörda av två stabbiga vakter, men inte före vi hade sminkat Svenne och satt på honom hans sjuttitalskostym igen.

I gångtunneln till Nordstan tog Manu över och lärde ut tango till Svenne. När habaneran satt som den skulle gick vi in till köpcentrats fokuspunkt, kompassrosen. En skylt vecklades ut och Svennes Tangoskola hade sin början. Detta var vid klockan halv tio på förmiddagen och svenskarna var lite lätt frostigt inställda till tango, speciellt när några var på väg till jobbet. Men vi fick tag på några partners, 50+, till Svenne och han klarade sin uppgift med beröm godkänt.

Vid Lindex kopplades högtalaren om från tango till muntlig underhållning. Sven läste dikter till kvinnan. En dikt handlade om hans önskan att vara en damsadel för en dag, en annan påpekade missförhållandet stora bakdelar och de allt mindre trosorna... ja, att hemlighetsmakeriet för män försvunnit - ett upprop till köp av XL-trosor. Sedan avslutades sista dikten med orden: "...färsk sperma" och vi klev på spårvagn på linje fyra mot Korsvägen och Liseberg. På spårvagnen häcklade Svenne Göteborg och göteborgarna och hade guidning likt den på en turistbuss. Ingen opponerade sig utan alla kunde skratta åt sig själva och Sven. Även här smackade fotoblixtarna till.

Väl på Liseberg började tidsplaneringen skeva. Trots detta hann vi ändå springa in till Uppskjutet, förse den blivande äkta mannen med en porrblaska utan häftning i mitten och sätta honom på plats. Han var lite skraj då han aldrig tidigare blivit uppskickad, men han fann sig i behandlingen. När Svenne åker upp, kastar han ut porrblaskan som sprider sig i vinden och åker ner över oss i publiken. Jag och Perra fotar. Ett par stelbenta vakter kommer fram till oss - två grabbar i sjuttitalskostymer med sjuka färgkombinationer - och frågar om vi sett vem som kastade ut porren: Vilket är olämpligt eftersom det är en familjepark. Jag svarar att jag inte sett vem det var och att det var mycket olämpligt. Vakterna stegar fram till dem som kommit av attraktionen. De stirrar ner några tonåringar och frågar ut dem, men låter den glitterkindade och i övrigt horaktigt sminkade mannen i rosa skjorta och grön kavaj gå därifrån. Vi smiter från platsen, till en början långsamt och efter ett tag springande för glatta livet.

Efter återfärd till Centralstationen styr vi benen mot Uddevalla-tåget. En portfölj med tunga kedjor som säkerställer att ingen ska kunna öppna den åker fram och handbojas fast i Svenne. Lite för hårt, men vadå, vi hade ju bråttom. Perra trycker på play på Billy Idols White Wedding genom ett förfabricerat hål i locket. Ljudet är relativt högt. Svenne undrar vart han ska - elva kuponger bort, svarar vi. Vi, i vår tur, nu bara fyra grabbar - delar upp oss - två följer med på tåget ifall killen skulle råka bli avslängd, men också som publik och ögonvittnen - de två andra tar bilen för att plocka upp oss 11 kuponger bort.

Vi sitter en halv vagn bort och lyssnar till musiken som tonar ut och övergår till en intervju mellan en man och en kvinna. Frågorna och svaren är bland andra:
-Hur gammal är du?
-18½
-Vad kan du tänka dig att ställa upp på?
-Ja, det mesta.
-Analt kanske?
-Ja, det är inga problem.
Ni förstår paniken som drivs fram genom Svennes ådror där han sitter med en ljummen öl i ena handen och en portfölj med tunn porrfilmsdialog i andra. Efter ett tag övergår dialogen i grymtanden, högljudda sådana. I kupén jag och Perra sitter börjar folk att skruva på sig. Någon undrar om de verkligen har sex där borta och ifall de kunde vara lite tystare. Svenne ursäktar sig för sin kupé med orden: Ursäkta mig, men jag kan varken skruva ner ljudet eller stänga av, jag har inte nycklarna till den här. Efter ytterligare lite tid blir ljuden av orgasmer alldeles för höga tycker Sven och springer mot tågets toalett, två vagnar bort. Under springandet ropar han: svensexa, svensexa, svensexa, och hoppas att publiken godtar detta. Väl inne på toaletten märker han att det trånga utrymmet fungerar som en resonanslåda och fördubblar ljudet. Jobbigt. Han glider in i kupén igen och trycker ner portföljen mot sätet och lägger kavajen på. Med detta vinner han en tolerabel ljuddämpning. Ungefär när detta sker kommer vi in i kupén och han lägger av ett av de djupaste skratten som hörts och setts. Sedan sitter vi och snackar, dricker skumpa, ger Svenne i uppdrag att med diktafon intevjua medpassagerare om de störande ljuden.

Detta var en strålande inledning på en svensexa som även innehöll ett par bejublade framträdanden på Tanumstrands After Beach. Vad tycker ni om svensexans snällhetsgrad?

Börja med en medelmåttig kropp, ett medelmåttigt intellekt och spä på med en icke-existerande garderob. Utsätt dig sedan för webbens alla nycker. Som kvinna kan du gå in på en modeblogg och lära dig om hur du ska klä dig, det finns nämligen bestämda regler för detta. Shoppa sedan loss och känn den eufori som ska inställa sig då du spenderar pengar en masse. Du ska inte tänka på vem du gynnar mest med dina inköp, för det hör inte till saken. När du, utan dåligt samvete för miljö och exploaterad arbetskraft, stiger ut ur boutiquerna känner du dig som en ny människa. Men för att rätta till alla dina andra fel behöver du en personlig tränare som stöttar dig i uppbyggandet av en perfekt kropp. Räcker inte träning fungerar det alltid med operativa ingrepp. Efter några månader kan du skönja ditt nya jag - ja, du kallar det ditt jag eftersom du förknippar ditt yttre i huvudsak med ditt inre, eller rättare sagt - i det här stadiet är ditt yttre och inre detsamma.

Men själen då? Intellektet? Du tar självklart några kurser i det eller det, gärna ekonomi som är en symbol för framgång. Huruvida du kan tillgodogöra dig innehållet är inte det viktiga, nej, hellre har du en titel än kunskap. Och innehåll förresten, i ekonomi? Det svåra är att våga sig in på själsliga vandringar längs någon trosuppfattnings stig, men du satsar på buddism eftersom det är i ropet. Du åker på en retreat och finner dig själv.

En förpackning perfekt människa står färdig att skåda.

Om ni inte har sett Det sjunde inseglet är detta ett måste. Precis som när man stoppar näsan och ögonen in i Citizen Kane måste man tänka sig de tekniska begränsningarna som fanns vid inspelningen. I sken av, men även oavsett, detta är denna Bergmanska film ett mästerverk, något att smaka på för evigt, en fladdrande räcka bilder att fascineras av och en förberedelse på det som ligger bortom livets oundvikliga slut. Det fabulösa bildspråket och den tekniska finessen i filmen låter oss lära känna den svartklädde vandrare som slår följe med oss alla.

Har du tänkt på döden på senaste tiden? Att den i allra högsta grad gäller även dig, trots din relativa ungdom. Detta kan låta mörkt, men varför inte lära känna döden innan den inträder? Jag tror det gäller att förlika(no pun intended) sigmed sitt öde, att möta de inneboende tankarna av ångest inför det obegripliga som ska sätta punkt för den blandning av lycka och mindre lyckliga stunder vi alla har i oss. De största konstverken i mänsklighetens historia har tillkommit under tider av självrannsakan, som kännetecknats av en vilja att sätta högre fart, utan att glömma kvaliteten, för att hinna bli färdig före dödens inträdande. Stanley Kubricks A Clockwork Orange är ett känt exempel på detta. Kubrick fick besked att han snart skulle dö och skapade därpå detta mästerverk. Sedan levde han i och för sig i ytterligare 28 år. Men tesen ligger kvar. Varför kan inte vi alla kännas vid vår död och skapa enligt mottot: Mot djupet av min förmåga, imorgon kan det vara försent?

Och varför denna aversion mot regn och vatten? Det är som att vara emot svenskar som svensk. Eftersom vi alla består till, vad är det, 80-90% av vatten. Men å andra sidan är jag emot många svenskar, eftersom det finns flera olika egenskaper hos varje individ som man kan störa sig på, liksom det finns egenskaper hos vattnet, typ: "det faller just här och nu", som jag har svårt för.

Men vi kallar oss ju gärna osvenska, som de landsförrädare vi är, och i linje med det kan vi förråda vårt nära släktskap med vattnet - som vi ju har i oss innan vi ens vet vilken nationalitet vi tillhör.

Comprendes?

... Krister i sängen och då är det möjligtvis lättare att komma upp?

Är det någon mer än jag som har märkt att det finns klister i sängen? Varje morgon de senaste veckorna har jag försökt att gå upp före klockan 10, men aldrig att det funkar. Jag kommer till den sömndruckna fasen då jag erkänner för mig själv att jag är vaken, men att värmen i sängen, klistret däri, är starkare än min egen karaktär. Vad kan motverka detta klister. Är det någon som har ett tips?

An empty beach does it for me
it speaks of my importance
and yours too, we're nothing
that's what we are.

The thunder is a reminder
of what's left of you and me.

Din mun är modern till alla överdrifter. Vad? Tycker du inte om att höra mig säga det? Men vi får ju ständigt lyssna till din monolog om allt i timmar. Fast talar man i timmar finner man ju alltid ett korn, precis som den blinda hönan. Varför bli våldsam? Att stå där och brösta sig likt en alfahanne... nåväl du uppbär några kilon fler än andra... men alfa? Varför putta, knuffa med ett finger i bröstet - hötta med näven? Är det inövat framför spegeln? Har du tagit en kurs i expressivt kroppspråk? Nej, du lagt tungan i fickan som svar på mina ord och därför är du böjd att använda våld. Släpp till med ett skämt på din egen bekostnad istället!

L'Avenir
un seul mot
l'avenir
et après
je m'en fous
pourquoi écouter les minables
pourquoi se réveiller
pour un destin de con
je m'en fous

Ibland tar konsten inget som helst grepp om mig. Vissa tavlor kan vara otroligt platta och de insyltade kan prata ihjäl sig om dess fördelar utan att övertyga mig. Andra dagar väcks jag av konsten. Det är som att konsten andas med mig, en slags kärleksakt företas och jag blir euforisk. Hur kan jag och konsten ha så olika dagar? Är Picasso bara en mästare under rätt förutsättningar? Nämligen att betraktaren mår väl, har vaknat efter god sömn, fått sin gröt och är redo.

Captain Morgan är ibland en mästare, för vissa, men jag har aldrig nått upp i deras ranger.

Det är underbart att se detta icke-intresse växa sig allt starkare. Mode - djupet i modet, att tala om det, gå och shoppa, snacka färger och att inte minst belasta resten av mänskligheten med detta... det är obetalbart! Kom inte och hoppa på ungar som spelar dataspel - det är ju åtminstone aktivt i en dimension.

Jag ska snart förlora en god vän. Han ska in i det äktenskapliga kladdet där dagliga vita lögner spelar huvudrollen. "Visst är jag tjock?", "Nejdå, det är du inte" och så vidare. Det trevliga med det hela är svensexan och bröllopsfesten, samt att det finns en möjlighet att få hålla tal på den senare. Finns det någon som har några exceptionella tips för en svensexa med twist?

Alfahannen vill gärna ta på dig, även om du är man. Han tycker om att kladda på sina undersåtar. Varför gör han det? Jo, för att visa sin styrka i de små handgreppen - ett litet nyp i armen där, som ska verka vara litet för att han anser din arm vara liten, en knogpaj på axeln där, precis som i skolan. Under tiden hannen utför detta ligger ett charmigt leende på läpparna som för att visa att han är din vän.

Se gärna till att det där leendet saknar tänder.

Stod där lämnad
undrade var nödbojen fanns
morseknackningarna i väggen
verkade mest i mitt huvud
hårt, obarmhärtigt...
jag, lämnad?
kunde inte förstå
ville inte
varför?
34 år
mamma har lämnat mig ensam
på sta'n
hur ska jag ta mig hem?

Många tror att natten ska börjas med det sista glaset öl, vin eller grogg. Nej, den ska börjas och avslutas med en kopp het ingefärsdricka, en tandborste som gnuggar tills tandköttet blöder och en säng där Drogernas historia tävlar med flickvännen om uppmärksamhet.

God natt, folks! Sweet dreams are made of reels of rhyme, to your tambourine in time... Ni förstår att jag redan är i överskridandefasen... Zzzzzz....

Heliga är de stunder
då himmel möter hav
och ljuset bryter skum
till lycka
det är dagarna vi kommit för

i hjärtat av skapelsen
hittar vi det man kallar paradis
här bor vi

Ack du ljuvliga vår, du skiner och doftar! 
Utan spruta mot pollenallergi mular du igen ögon och näsa!
Utan solglas måste jag kisa mig gammal och rynkig i förtid.
Ack du ljuvliga vår som skiner och doftar.
När gräset växer högre måste det slåååås
och igen får jag svårt att andas.
Leverfläckarna växer på min hud
och jag går här och våndas.
Kära vår, du vackra och lyckliga!

en slagsida idéer
buntar ihop och slår ihjäl motsägarna
vi kämpar oss ivrigt fram mot vår undergång

Kära livsparadox,
håll mig från sjukdom och död fram till sjukdom och död, död,
liv, liv, liv igen
glöm döden
Memento Mori

Kom ihåg döden så du ser till att leva när du kan.

finnarna... De gör ju samma fel som svenskarna gjorde mot kanadickerna.

Es una mierda!

Vaknade igår morse av att Hannibals elefanter tagit sig Cis Alpina, in i mitt huvud. De hade inget bättre för sig än att öva taktfasta marscher i kolonn genom hela skallen, med eftertryck i stegen. Inbäddade i det rytmiska i deras aktion vaknade perforerade minnen från pokeraftonen. Whisky, öl och GT. Försyndelser mot min självpåtagna vegetarianism. Ett avslut på kvällen som på ett spektakulärt sätt påminde om den tidigare inmundigade pizzan.
Jag ska aldrig mer, och så vidare.

För att inte förminskas, krympa ner till en självömkande krakes storlek, föreslog jag för min sköna dam att vi skulle åka ut för att se på huset vi kanske ska köpa. Hon hade inte sett det innan och blev därför glad över mitt förslag. Vi vandrade kullret ner och självklart hade jag läst fredagens tidtabell istället för lördagens. Efter en stund i solen i hamnen och en halvliter förlåtelse till min kropp dirigerade vi oss mot stationen. Bussen var tack och lov iskall och bakfyllan märktes knappt. Efter en halvtimme fanns det inga fördelar med att sitta i ett kylskåp längre, men det var utom vår makt att förändra detta.

Planen var att hoppa av vid Kustvägen och gå de fyra kilometerna därifrån. Eftersom vi aldrig tagit bussen dit infann sig problemet att trycka på stopp vid rätt tillfälle. Fylld av trigger-happiness satt jag med mitt pekfinger redo. Det här stället känner jag igen, tänkte jag, och tryckte på knappen. Vi steg av och gick över till vägen vi skulle in på. Är det här vägen till Kåseberga, frågade jag min älskade. Visst, svarade hon. Det finns två och vi stod nu på fel väg, utan att veta om det. Vi promenerade fem hundra meter fram på vägen, klistrade på trevliga leenden och började lifta. Andra bilen som dök upp tog oss med. Väl på väg märkte vi att vi kom allt längre från kusten och att vi åkte igenom ett samhälle som inte ska finnas på Kustvägen. Föraren, en tysk i fet Merca, släppte av oss, troligtvis med en undran över vårt sinnestillstånd - lifta tre kilometer?

Vi gick tillbaka säkert två kilometer på vägen vi tidigare färdats. Jag hade sett en skylt som signalerade ett ortnamn jag kände igen, ett ortnamn på rätt håll. Jag borde ha varit den som klagade mest, med tanke på att det var synd om mig sedan kvällen innan, men det var älskade A som var orolig, tyckte att det var långt att gå med packning et cetera. Fälten var rapsgula och ibland gröna, för en man okunnig om landet tycktes det senare vara framtida hö, vilket verkar troligt eftersom hästarna är viktiga i denna landsända. Vi gick och gick, mina miner var glada för jag såg detta som terapi. Närmast en timmes promenad hade det blivit så långt, när vi såg det lilla samhället där vi skulle kolla på hus. Vid horisonten vill säga. Emellan oss och huset låg stora åkrar och åkermark får man ju inte beträda. Men vänta, där borta såg det ut att stå Naturreservat. Visst var det ett naturreservat - fritt för alla att knalla runt i - en mosse som gick ända ner till Kustvägen, såg vi på kartan. En genväg. Gladare än innan gick vi på grästovor som sviktade under fötterna. Hundra meter in på mossen såg vi ett traktorspår löpa mellan två taggtrådsstängsel. Vi följde detta spår och hoppade över små vattenpölar, det som vid första anblicken verkade vara solid jord under fötterna var snarare gungfly. Men än så länge träffade vi rätt i våra skutt. A tog sedan täten i kanten av spåret för nu hade det börjat likna en liten sjö. Hon frågade mig med svajig röst ifall vi skulle lyckas ta oss fram den här vägen och jag svarade jakande. Då går hon ner sig till upp över anklarna, hennes tidigare svart-vita Converse har nu blivit dygrå-svarta. Stuprörsjeansen var som tur också de svarta från början, men fick nu en touch av festivalliv. Jag behöver kanske inte tillägga att jag fick ett och annat okvädingsord kastat i plytet?

Vi gick tillbaka ut på vägen, jag med ett stort leende och återkommande skratt på A:s bekostnad. Vi mötte ett par powerwalkande tjejer och A gömde sig bakom mig, tog de där stegen bakom sin man som är praxis i vissa kulturer. Även det gav upphov till pikar och garv från mitt håll, jag menar, en olyckshändelse är väl en olyckshändelse och inget annat? Det är väl inte det minsta pinsamt att visa att man gått ner sig? Bajsa på sig är väl en sak, men att gå ner sig är fullkomligt legitimt. En kilometer längre fram frågade vi en dam som plåtade i sin trädgård hur långt vi hade kvar. Hennes svar var inte bara att det var långt utan också att hon och hennes man kunde köra oss. Tacksamma som få satte vi oss i bilen och fick höra hela bygdens historia och allas släktskap samt om andra hus som var till salu. Väl framme vid huset vi skulle titta på visade det sig att de kände ägarens syster och kunde kalla dit henne ifall vi ville. Nej, nej, säljarna vill att all visning ska gå genom mäklaren, blev vårt svar. Vi nöjde oss med att titta utvändigt, gå runt i trädgården och spana in. Ett underbart hus, bara fyrahundra meter från havet.

Dagen slutade med att dessa godhjärtade människor skjutsade oss hela vägen hem till Ystad, med en sväng in i Kåseberga först för vi ville köpa fisk. Förgäves. Butiken stängde två minuter innan och bussen vi tänkte ta hade gått tio minuter innan. Alltså resulterade detta i något så vackert och altruistiskt som skjuts hela vägen hem.

Det är inte för sent att tro på den goda människan!