Mästaren och Margarinet

Om ni inte har sett Det sjunde inseglet är detta ett måste. Precis som när man stoppar näsan och ögonen in i Citizen Kane måste man tänka sig de tekniska begränsningarna som fanns vid inspelningen. I sken av, men även oavsett, detta är denna Bergmanska film ett mästerverk, något att smaka på för evigt, en fladdrande räcka bilder att fascineras av och en förberedelse på det som ligger bortom livets oundvikliga slut. Det fabulösa bildspråket och den tekniska finessen i filmen låter oss lära känna den svartklädde vandrare som slår följe med oss alla.

Har du tänkt på döden på senaste tiden? Att den i allra högsta grad gäller även dig, trots din relativa ungdom. Detta kan låta mörkt, men varför inte lära känna döden innan den inträder? Jag tror det gäller att förlika(no pun intended) sigmed sitt öde, att möta de inneboende tankarna av ångest inför det obegripliga som ska sätta punkt för den blandning av lycka och mindre lyckliga stunder vi alla har i oss. De största konstverken i mänsklighetens historia har tillkommit under tider av självrannsakan, som kännetecknats av en vilja att sätta högre fart, utan att glömma kvaliteten, för att hinna bli färdig före dödens inträdande. Stanley Kubricks A Clockwork Orange är ett känt exempel på detta. Kubrick fick besked att han snart skulle dö och skapade därpå detta mästerverk. Sedan levde han i och för sig i ytterligare 28 år. Men tesen ligger kvar. Varför kan inte vi alla kännas vid vår död och skapa enligt mottot: Mot djupet av min förmåga, imorgon kan det vara försent?