Mästaren och Margarinet

Fuktiga väggar, jag känner mossa på stenen. Någonstans hörs ett porlande, men jag har svårt för att avgöra varifrån, vilket ljud är ett eko, vilket ljud är sant? Det är möjligt att jag har tagit mig hit av egen vilja, fast jag har inget sådant minne. Något har brutit av mitt minnes flöde. Allt jag vet är att det är mörkt, kanske natt, kanske dag, men förhoppningsvis natt. En ny fråga nyper mig och släpper en smärta likt kalla kårar över min rygg: Är jag blind? En fors av bilder från mitt medelmåttiga liv rasar genom mitt medvetande. I min iver att förklara mörkret med natt söker jag efter ljusare fläckar i grottan, men allt jag ser är ingenting. Jag känner på mitt ansikte, över mina ögon. Ögonen är kvar. Jag har ställt fel fråga. Om jag är blind eller inte är inte viktigt. Vad som har betydelse är om någon vet att jag är här nere, men framförallt är frågan om mat och vatten central. Bra, håll dig logisk, säger jag till mig själv. Vatten finns, det vet jag, och på vatten allena kan man leva länge. Detta hopp tvingar bort lite av min klaustrofobi. Jag rör mig mot ljudkällan som skvallrar liv. I låg ställning med handen framför ansiktet tar jag mig fram. Emellanåt känner jag något mjukt som smeker mot mina ben. Då rycker jag till och andetagen blir ytliga. Det är ormbunkar, försöker jag övertala mig själv. Nu är ljudet av vatten alldeles nära och min ena fot har med ett plask gjort upptäckten att jag har tillgång till vattnet, inga murar emellan. Jag känner mig fram för att finna källan, vill hellre dricka det rinnande än det stillastående. Min mun fylls av kallt vatten, något friskt som vill hålla mig vid liv. Jag ler mitt första leende sedan blackouten, till ingen nytta kan tyckas då ingen kan glädjas åt det, men för mig är det värt allt. När jag har druckit mig bukfull hittar jag en sten att sitta på nära källan. Jag vill gärna sitta där för ljudet av vattnet lugnar. Om jag har kommit in hit måste det finnas en väg ut...