Mästaren och Margarinet

En havsvik gömd för många, kittlingen av strandråg mot mina brunbrända ben.

Några steg ner för en brant stentrappa som knappt syns, liknar berget
omkring, och jag är där! I fred kan jag ta av mig mina kläder och stega ut i
havet. Sten överallt, men idag har jag lärt mig läxan och tagit på mig
strandtofflorna. Inga havstulpaner ska få skära mig mer. En sällsam frid
infinner sig i mitt sinne, även om jag varken har mat eller dryck och
klockan redan nått elva. Jag myser av att ha funnit en ny skärva av den
mosaiska världen. Ibland vill man inte titta åt bilderna skärvorna ger, man
är mitt uppe i sina egna tankar eller i samtal med människor. Att finna
skönheten är inte enkelt. Man måste vara redo, i frid.

Denna morgon fick jag vara först ner för denna trappa och ensamheten här prisar jag högt.
Det är naturens tystnad som infinner sig, den som är en musik för sig, som inte
stör. Endast vågornas mediterande sävlighet i omfamning av stenkroppen och
de släta stenarnas strand. Jag har nu vant mig och blivit fäst vid ensamheten,
även om jag delar den itu viljemässigt om någon önskar kontakt.

Katharsis på låtsas
en lek med det undfallande varandet
mönster av glömska
som repar medvetandet
"vi väntar på dig"
överskridande röster
men av mörkret inte en glimt
skuggriket fullt
jag existerar