Mästaren och Margarinet

När man flyttar till ett annat land bär man med sig sin egen kultur, sina fördomar och förhoppningsvis en önskan om att lära sig något om det nya landet. Jag begav mig till Frankrike för att lära mig äta grodlår och dricka vin, men mest för att bli bra på franska. Eller var det för att bli bra på att dricka vin?

Innan jag reste var jag tvungen att ringa min hyresvärd i Annecy för att han skulle kunna plocka upp mig då jag anlände. Jag hade aldrig talat franska med en fransman, inte ens med en fransyska, varför min kropp var spänd, och ännu spändare handen vari en lapp skakade, en lapp som innehöll dessa ord på franska:

Goddag, herr Savin. Jag kommer med bussen från Génève på söndag klockan 1145, hoppas att ni kan hämta mig då, herrn.  Jag har så fruktansvärt ont i halsen, kan inte prata mer. Vi ses på söndag, herr Savin.

Jag slog 0033 och så vidare, hjärtat närmast exploderande för varje bultning. Monsieur Savin svarade och jag läste min harang snabbt, kände inte efter, lyssnade knappt. Det blev tyst i luren, sen började dock le Monsieur tala och det snabbt. Jag lade in några oui och några non efter vad jag kände att hans tonfall bjöd. Turen visade sig dock vara på min kant när jag hörde honom repetera det jag tidigare sagt om 1145 på söndag och så: A dimanche, alors! Jag besvarade hans hälsning och tänkte att det kanske inte märkts att jag inte pluggat franska på sex år.

Jag satt på bussen mellan Génève och Annecy med en fransk parlör och en verblista jag fått av  min flickvän  i handen, bredvid mig en klumpig ordbok. Rabblandet av de vanligaste verben och hjälpverben kändes meditativt, nästan som om jag satt där med ett radband och kommunicerade med den Salige. Varför kände jag så? Kanske för att jag var på väg in i ett katolskt land för att leva där under ett år. Sånt smittar. Jag repeterade mina färdiga meningar, inte helt olika de från telefonsamtalet:

Goddag, herr Savin. Tusen tack för att ni kommer för att hämta mig. Jag har väldigt ont i halsen, kan inte prata mer.

Monsieur Savin stod där ölmagad med ett plakat med mitt namn. Jag gick fram till honom med packningen tungt hängande på ryggen, en gitarr i näven och en bag i andra. Vi hälsade på varandra och han hjälpte mig med packningen. När vi satt i bilen på väg i trafiken gick jag vidare i mina meningar. Hade bara en kvar att säga. Att jag hade ont i halsen och önskade vara tyst. Det gick inte som jag tänkt mig. Fransmannen sade bara att vi kunde åka förbi ett apotek varpå han fortsatte kvickt med att fråga ut mig om allt möjligt. Jag svarade på det jag kunde, stakade mig, fick hjälp på traven, blev medveten om vilket universum hjärnan är och att ibland har man förmågan att ta sig till rätt plats därinne och det med överljushastighet. Ibland färdas man dock mot och i de svarta hålen, vilket jag gjorde just då.

Vi avverkade staden, smekte berget i en väldoserad krök och framför oss tornade Alperna upp sig över Annecy-sjön. Monsieur Savin såg säkert inte skönheten, men jag bara gapade. Det var länge sedan jag hade varit i Alperna, närmare bestämt femton år och mina ögon vågade inte blinka. Vi kom till Route d'Albertville 1096, mitt nya hem, le Monsieur hjälpte mig ut med packningen och in med den i min studio.

Voilá, avec la baguette magique tout marche, sade han.
Non, j'ai pas faim, svarade jag, med vilket jag ville visa att jag inte var hungrig och syftade på baguetten han talat om. Han såg först förvånad ut och sen skrattade han och förklarade att la baguette magique var något som les magiciens använder och viftade med ett låtsat spö i handen. Aha, tänkte jag, den magiska baguetten hade inget att göra med mat eller något snuskigt... det var bara ett vanligt trollspö!


Senare skulle Monsieur Savin visa mig alla studions finesser och vad jag kommer ihåg mest av allt, förutom att jag var rädd för gasen och gasspisen, var hur han instruerade mig i bruket av en kassettbandspelare från 1980-talet. Innan han pekat på lite allt möjligt i lägenheten hade jag frågat ifall han kunde engelska. Han sade yes och gjorde en gest som betydde comme ci comme ca  och därför slog det mig, när han kom till det dråpliga att visa mig hur en bandare fungerar, att hans viftande med händerna, tryckande på allsköns knappar, berodde på att han inte förstod vad play betydde. Han hanterade kassettbandspelaren som en trollkarl som vill visa på något eller likt en förevisande rivjärnsförsäljare på en marknad, men utan att någonsin få igång maskinen. Den fungerar inte, sade han. Då visade jag honom play-funktionen.

Voilà, avec la baguette magique, sade jag och log mot honom. Han tittade på mig. Jag undrade om jag kanske inte skulle visat Bror Duktig-fasoner, men så log han tillbaka och sade något om att man alltid ska ha med sig trollspöt.