Mästaren och Margarinet

Jag har levt några sjuka BCN-stunder. Eller fler än så. Tänker speciellt på en gång när vi skulle gå på en Oasis-konsert. Fråga mig inte varför, men nu var det Oasis. Vi tog med oss vin, Cava, mer vin och en stor picknick-korg , hade tänkt sitta utanför och lyssna. Nu visade det sig att konserten skulle spelas inomhus och att vi inte skulle kunna höra nåt. Fan, tyckte vi. Tre minuter senare tyckte vi det var en vinst.

Under vissa pauser för dramaimprovisationer och några steg i helt fel riktning, knallade vi upp mot Tibidabos bergbanestation runt midnatt. Det var mörkt som fan i medelhavsnatten och ett rejält motlut. Råkade väcka en luffare när vi var på väg upp mot bergbanans spår. Han sade att det var farligt att fortsätta ända upp för berget. Vi tog några reflekterande klunkar och tyckte att rädslan och faran kunde vi negligera. Upp på spåret tog vi oss till fots, för bergbanan hade slutat gå, vilket både var surt och sött. Äventyret blev lite mer av ett äventyr med en äkta bergsbestigning.

Snart hörde vi skall från hundar. Blodet rusade runt och vi skrämde varandra mer än vad hundarna kunde åstadkomma. Fast den där gamla b-skräckisen Rabies gjorde sig påmind hos mig. Inget jag ville skylta med. Självrespekt är viktigt. Att skallra med knäna mot varandra ger en kanske inte den bästa av självbilder, även om den är sann. Fegis.

Vila. Efter någon flaska och lite serrano-skinka steg vi upp på spåret igen för att snart höra ljudet av något vilt. Ett vildsvin, gissade vi. Försökte klättra över stängslet som var vårt fängelse utefter spåret. En av tjejerna kom över. Då säger Fredrik: Vi är ju på den säkra sidan, vildsvinet kommer ju inte in här! Ett ögonblicks tystnad följt av Susannes hastiga återklättring över stängslet. Ytterligare en gång hade vi skrämt upp varann. Ljudet från vildsvinet kunde vi höra länge, men tack vare Fredriks ord kändes det inte skrämmande längre. Istället för att vara skraja gav vi oss in på att dricka mer, stanna för att röka, blicka ner över den glittrande staden under oss, för långt upp hade vi nått. Sista biten upp åtföljdes av hundskall återigen, samt en viss ömhet i benen.

Väl uppe kunde vi välja på 1. att gå ner igen 2. att hoppa tio meter ner på en väg eller 3. klättra in på den stängda nöjesparken. Vi valde det självklara. Fredrik lade av en brakare samtidigt som han hjälpte en av tjejerna (som han inte kände speciellt väl) över stängslet och häcken. Jag trodde att det var hon som gasade på honom när hon skulle häva sig över, vilket gjorde mig fullständigt oduglig som klättrare, för jag skrattade som om det var det roligaste sedan Eddie Murphy verkligen verkade kul.

Under pariserhjul, förbi karuseller, vandrade vi fram som upptäcksresande. Månen och den sparsamma belysningen tecknade ett surrealistiskt landskap, ett landskap av små gnomer och andra sagofigurer, samt upprymda bergsbestigare.

Vad ska man göra i en stängd nöjespark? Inte mycket mer än att dricka vatten på toaletterna som låg i de enda byggnaderna som var olåsta. Därefter undrade vi hur vi skulle ta oss därifrån. Hm. Sex meter höga stenmurar med glasbitar högst upp. Varför ens sätta glas däruppe när murarna är så höga? Kanske för att hindra törstiga bergsbestigare, som kommer från andra hållet, från att dricka vatten och gå på dass? Enda utvägen var att gå igenom revolverspärren, men då förbi vaktkuren. Ok, tänkte vi, tar vi oss snabbt därigenom kanske de inte hinner se oss. Bra idé, eftersom vaktkuren låg fyra meter från revolvergrinden.

Vi sprang i den ordning vi bestämt i förväg, för att det skulle gå snabbt. Väl igenom satte vi oss kvickt på den magnifika kyrkans trappa. Om du kommer till Barcelona kan du se den här kyrkan med stranden i ryggen om du blickar uppåt bergen. Den står på den högsta punkt man ser nerifrån stan och har ett rejält kors i toppen. Logiskt, va? Nåväl, vi hade alltså satt oss ner och märkte snart en febril aktivitet i vaktkuren. Vakterna hade efter viss fördröjning ryckts ifrån fotbollen på TV. Vi tar fram picknicken, sade någon. Låtsas som om inget har hänt. Detta att låtsa som om ingenting har hänt heter på spanska, lägligt nog, hacerse el sueco - att göra svensken. Kanske kommer uttrycket från någon som tidigare gjort samma räd upp till Tibidabos topp? Vi gjorde alltså svensken, drack och fyllde en melon med en flaska Cava, när vakterna kom. V i låtsas att vi är italienare, sade Susanne som om hon blivit träffad av snilleblixten.

Vad fan gör ni här! Här får ni inte vara! Ni kan tänka er vilka uttryck som användes och med vilken styrka. Susanne skötte snacket. Vi förstår inte, bröt hon på en låtsas-italienska. Vi komma ifrån Italien, inte förstå. För er som inte vet är italienskan och spanskan närbesläktade. En riktig italienare borde förstå det som inte vi låtsades förstå. Vakterna blev ännu mer vansinniga, men då vi bara svarade: inte förstå, inte förstå, hade de inte annat att göra än att svära och åter svära. Samt att gå därifrån.

Vi drack vårt vin, men det började ta slut. Vi åt den Cavaindränkta melonen och kände oss Top of the World. Susanne glömde snart bort att hon inte kunde spanska, det kan ju hända när man dricker. Hon kom i språk med vakterna och hennes blonda hår och blåa ögon, samt att hon var sueca talade för henne. Snart snackade de fotboll, jämförde Real och FC Barcelona. Tror att Susanne låtsades hålla på FCB. Efter en tids charmande från Susannes sida, gick vakten in och tog en boll, ett pris i ett av stånden, och kom ut med den till oss. Det var Tweeky the Bird på den och alla började lira. Vakterna också. Jag visste inte att den ene spelat för FC Barca, men det märktes snart. Vi spelade länge, ingen höll tiden, och hade det så roligt man kan ha det om man lirar med en riktig lirare. Det vi inte kunde teknikskt vällde över i entusiasm. Deras blå uniformer uppvisade efter ett tag riktiga lökringar med alla tillbehör. 

När vi var utpumpade frågade de oss om vi ville ha något. Vadå, undrade vi? Cigarretter, öl, dricka, blev svaret. Vi tog gärna emot stora bägare med cola som de hämtade från en av restaurangerna vid vändplatsen där vi spelade. Vi ingick en kort vit period av våra liv.

Där stod vi alltså med ett par vakter som vänner. En av dem en före detta Barca-spelare. De sade till oss att vi aldrig mer skulle ta spåret upp för de brukar slå ner dem som kommer den vägen med sina batonger... det kunde ju vara så att vi skulle råka på några andra vakter som inte var lika gästvänliga. Leendet som kom härefter var ett som tydde på att de slagit ner folk på spåret. Märkligt det där med att ha våldsverkare som vänner.

Vi började bli lite trötta, men framförallt sugna på att se solen gå upp ur havet, så vi bad dem skicka efter en taxi till oss. De gjorde det och vi tackade dem som vi aldrig tackat någon förr. Taxin kom och vi tog trippen ner till Las Ramblas, som halvvägsstopp, för soluppgången kunde nämligen inte vara utan ett par öl...