Mästaren och Margarinet

Ännu en vecka av skådespel är till ända. Karl förväntas fira med de knappt bemedlade, men han tänker slå på stort då han ryckt in några daler på spel. Han tar 25-litersdunken och knopar upp den med en talja till sitt läge där den får stöd av köksdörren. En nyfiken påtittare skulle gissa att handlaget tog sitt ursprung från Flottans drill. Likt en upplivad krokimodell öppnar Karl kranen och frotterar sina lemmar, sin torso, som inte bär ett spår av senare års kroppskult. Under det tunna strilandet hör man Nu grönskar det och tvålen, som sammansmält av små olikfärgade bitar funna på allmänna tvättinrättningar, gör ett makalöst arbete, golvet är grått av vattnet som försöker hitta ner i golvbrunnen.

För Karls inre syn passerar syndiga kvinnor i djupt urringade kläden, knubbiga ben som når upp under korta kjolar och en och annan riktigt frodig dam med runt vänligt ansikte. ”Ya está”, utropar vår hjälte och vrider om kranen, torkar köksdörren med sin handduk innan han tar hand om sig själv. Han når de nytvättade kalsongerna med tre kronor stämplade i ljumskhöjd, greppar ett glas nubbe samtidigt som han drar på sig de vita. Ingen tid ska spillas, ölen rinner ner i strupen då de svarta utsvängda åker på plats. Han tittar sig i den lilla rakspegeln på 4x6cm som sitter på vägen nedanför Marx’ framtidsblick. ”Nej, ingen rakning i dag heller”, lyder utropet. ”Man måste se naturlig ut, kvinnorna söker sig till Vildmannen”, blinkar han till sin spegelbild.

Ute på gatan står hans nyligen korpade Crescent, olåst, men ämnad bara sin nye ägare. Han ställer sig med vänster fot på vänster trampa, tar tre kraftiga steg och den flygande fartens barndomssignal ljuder: ”Ingen kan stoppa mig!” Kullerstenarna kämpar emot, men besegras och gränderna byts mot allfartsvägen. Horderna är i rörelse, taxibilar tutar förbi, skränande framtidsfrämlingar kickar lyktstolpar, de korta kjolarnas höftningar upphäver ord, kräver blickar. Karl känner sig hemma trots frackskörten. Han försöker sig på en tur på bakhjulet för några flicksnärtor, men ramen och hjulen försvinner framför honom och han blir stående på trottoaren bland häpna miner. ”Hej, vart ska damerna då”, är hans replik efter det förutspådda skramlet. Två brunetter undviker att ta ton, blondinen svarar: ”Vi ska till Harry’s, ska’ru me’?

En Karl Hird förnekar sig inte utan ger damen armen och under bortviftningar om det förlupna färdmedlet lämnar de denna del av staden för att leta sig mot köernas gata. Samtalet som förs är mer en monolog som tjejerna inte tackar nej till. ”Jo, mina damer, ni är döttrar till de fria kvinnorna på sjuttiotalet, inte bokstavligen, men väl andligen. Ni vågar nämligen svara en man av min karaktär och det är bara fria kvinnor som klarar det.” Omedvetet sträcker sig tjejerna på sig, de brunhåriga följer blondinens entusiasm och lyssnar nu okritiskt till denne erfarne man. ”På sjuttiotalet kunde man glida omkring helt utan planer och ständigt kantades ens vilsna väg av spännande stickspår. Än var det partaj med ett rockband här, än var det en inbjudan till en dionysisk orgie där. Alltid fanns det några som bjöd en och det utan baktankar. Det var inte som idag, när människor förväntas svara på festinbjudan tre veckor i förväg och det ska ligga ett motbud om fest på silverbrickan. Nej, nej, på den tiden stötte man ihop, lät inte stöten bli gruff, utan fann vänner för stunden som mycket väl kunde bli vänner för livet. Kraven skruvades inte åt, mina damer, festerna blev spontana och visst är de bästa festerna arvingar till häftiga infall? Försök att sprida denna visdom, låt er berusas av varandras närvaro, finn det spirituella i din nästa och fira det! Det är en fest värd att hålla... De där spritfesterna som begynner i revirstrider kan ju aldrig nå någon vart för det dumma supandet sprider ju inte energi till böljande diskussioner, n’est-ce pas?”

Detta ger ciderdrickarna något att tänka på, sammanfattar Karl stilla i sitt sinne. Inte för att Karl ser ner på dem för att de dricker cider. Hans myggjagare putsar vidare på ojämnheterna, ögonen spelar på de sköna tre som ackompanjerar hans vispningar med klicketi-klackande likt hästar som för fram en vagn med plank.

”Hörru, du får inte komma in, tror du det är pensionärsdans här, elle’?” Yttrandet tror man ska komma från någon full kösnubbe, istället är det vakten som överraskar. Karl låter sig inte modfällas. Han tar sitt största leende till hjälp och lägger handen på den stabbige, snaggade ynglingens arm: ”Hälsa herr Brutemort därinne, han som jag kallar Mats, att Karl Hird är här med tre vänner. Han inväntar mitt anländande.” Vaktkräket vacklar, styva nacken vrider hans huvud än hit än dit, innan han tar ett beslut. ”Välkommen, herr…”, ”Hird”, ”…Hird, passera förbi med era vänner, jag ska ordna er gratisentré.” Ett par korta ord med insläppstjejen senare välkomnas sällskapet till att, utan erläggande av garderobsavgift, hänga in sina brokiga kreationer. Karl funderar på senare års mode och undrar om inte den goda smaken återvänt. Den som plockar ut kläder efter eget sinne, nobbar det fasansfulla. Klassiker är ju alltid inne, bröstar han upp sig, men någon cylinderhatt har han inte funnit till pangpris, varför fracken får klara sig själv bland de vardagsklädda festprissarna. Ska nog gå bra, tänker Karl.

Karl finner sig allena. Tjejerna har sugits upp av pudersvampen eller blivit approcherade av yngre manligt sällskap. Nåväl, ett glas är ju också en spegel och med ännu ett i buken kan jag uppvisa lyssnarens bild, är orden som tänds och slocknar lagom för att inte glöda ur Karls mun. Vid baren är det två-för-en-trängsel, reklamen för de olika berusningarna förvirrar människor att ta fler drinkar. Karl vill dela sin ranson och anfaller en mörk donna i poppig t-shirt: ”Skulle du vilja dricka ett glas med mig?” Orden verkar i henne och svaret blir jakande. De finner inga stolar, inga bord, men väl en platå att använda som rumphållare. De första orden slirar kring identitet och sysselsättning. Karl begynner beprövat och nästan lika torrt som många andra före honom: ”Har du sovit på ett vattentorn någon natt?” Hennes ögonskrynkel pekar på att hon anser detta vara ett skämt, men mannen med den krokiga snoken varken ler eller skrattar. ”Nej, hurså?”, svarar hon och vår vän tar sats efter att ha blött strupen: ”Jag är en av de få som har nycklarna till stadens vattentorn. Det är en makalös himmel som tittar ner på en när man snarkar där”. Deras ögon möts, fyllda av något, gamla tiders, romantik för en stund, varpå hon öppnar munnen: ”Det vore spännande, får min flickvän följa med?” Karl suckar inte, lider inte, tänker inte ens tanken på att få dem båda två. ”Ja, det vore trevligt med ännu mer sällskap.” Bakom hans numera vänliga ögon (perioden är positiv för han har ju lurat till sig pengar tidigare under dagen, människor har givit honom uppmärksamhet och sett honom som en like trots att han växt upp i en värld utan digitala åkommor) plottas bilden upp av famntag med denna runda kvinna, men han lägger den i en mapp för drömmar och återkommer till saken: ”Vi tar såklart en taxi när ni finner lämpligt, ska bara spela till mig lite dinero. Ryck mig från bordet sen.” Han kysser henne på kinden och känner ett bloss under skjortan, tar emot hennes leende och finner den snåriga stigen till spelbordet armbågsrik och skvimpande farlig, men som den man av sjögång han är, finner han sig utan missöden. De röda dropparna är säkra och pengarna växlas till plast.

Le croupier ger honom två platser. Männen runt bordet är redan rödögda och i det närmaste räkneblinda. Det verkar vara traditionen som driver med dem, benen ska gå till bordet ”för en gång av fem vinner jag mig mer sprit att satsa på min lycka”. ”Lyckan kanske finns i vatten”, riktar Karl mot den närmaste figuren som härstammar från gränslandet mellan ”ok att dricka mycket” och ”snart borde man sluta och skaffa familj”.  Han tippar att killen är bland dem som kommer välta över gränsen, fortsätta att kröka hejdlöst, lösa upp sina familjeplaner och inte hitta energi till kärlek. Var inte så jävla svart, tänker Karl. Hans uttalande om vatten och lycka får inget svar. Han satsar en gång till, tittar på killarnas försvinnande marker och kasserar in sin vinst, tar sin plasthög och går till baren, löser in dem. Han ber om en vatten, tar ett par klunkar och låter glaset bli handens utväxt när han spatserar ut på golvet. Den blonda tjejen, som han eskorterat in på stället, knackar honom på ryggen. De skriker lite till varandra i all vänlighet och hon följer honom över golvet till platån.

Blondinen öppnar hans hjärta igen med ord som hon inte vill säga till andra: ”Jag har pratat med ett par typer här ikväll, det enda de vill är att ta sig in under klänningen. Ingen har sagt något vettigt förutom du och enligt veckotidningarna är du en ful gubbe. Jag har inte sett dig så och jag ser dig inte så nu. Du är en människa för mig, inte bara ett ansikte.” Hon ger honom en puss på kinden och tar hans hand. ”Jag har lovat ett lesbiskt par att ta dem upp i vattentornet för att ligga på cisterntaket och njuta stjärnhimlen – vill du följa med?”. Orden når fram och en nick och ett leende avklarar saken.

De fyra har funnit varandra, en taxi kallas fram och chauffören blinkar fördomsfullt mot Karl när de kliver in i bilen. ”Om du skulle vilja vara vänlig och ta dina snuskiga tankar på en resa utanför denna bil och skaffa oss till vattentornet”, säger Karl med en stämma fylld av pondus,  vilken får chauffören att sjunka ihop. ”Nå, taxametern tickar.” Volvon spritter iväg och tjejernas munterhet blandas med reklamradioskrammel som Karl klickar bort till förmån för P2 och Tjajkovskij. ”Jag förstår dig”, riktar han mot föraren, ”i din sits kanske jag hade tänkt samma sak. Vi är slavar under fördomar spridna genom litteratur och film och det är klart att jag tjusas av dessa damers kvinnlighet, men ibland är sedlighet medmänsklighetens största triumf och på vilka hästar höga skulle inte jag sitta om jag trodde mig ha chans på dessa gudinnor?” Karl skriver litteratur med tungan och spelar igen, sjunger viktorian denna gång, men den tänkta vinsten begränsar han till kramar, möjligen kyssar. 
 

Plåtdörren smäller igen bakom dem. De traskar uppför den greppmönstrade ståltrappan. Bullret är ansträngande, men de skiftar fokus när de kommer till en dörr som Karl öppnar. Han rycker ut en plastsäck och ber den blonda greppa en annan. De tar ytterligare några avsatser innan de stiger ut. ”Ta det försiktigt uppför lejdaren, tänk på att ni har en skyddande bur omkring, det är bara att ta steg efter steg, så kommer vi upp.” Karl tar täten, boxar madrassen framför sig, är snart vid kanten av cisternen. De övriga följer efter och väl uppe håller de svindeln på avstånd genom att blicka mot mitten av den stora rundeln. När Karl har hämtat påsen med filtarna fångar hans ögon madrassen, det hånglande paret och vid deras sida den blonda som blickar upp mot det mörkblå himlavalvet. Han ger dem filtar och sätter sig bredvid sin nyfunna vän. ”De verkar kära”, säger den blonda och tar hans hand, varpå han lägger sig bredvid henne. De prövar sina kunskaper i stjärnkonstellationer.

Parets käkar har tröttnat, men Karl vill ha svar på några frågor: ”Hur kommer det sig att ni är tillsammans -är killar inte något alternativ?” Den mörka tjejen öppnar munnen: ”Killar lyssnar inte, de tror att allt rör sig kring deras kukar och sex. De har gått på mediahypen om fri sex och fri dumhet – för övrigt är de inte mjuka nog.” Hennes rödhåriga partner nickar. ”Och jag då? Lyssnar inte jag?”, blir den ende mannens replik. ”Du kanske är undantaget.” Karl analyserar inte detta uttalande vidare. Han tar det som en komplimang. För en gångs skull är han hemma i situationen, med människorna, utan masker och självbedrägeri. Ett par fingrar smeker hans skäggiga kind och en kyss verkar inte långt borta.