Mästaren och Margarinet

Det har gått två månader sedan månadsslut. Nya månaden har kramat Karl med barmen mot hans ansikte. Han har halkat ner till varuhuset och fått tag på tvål, en flaska mjällschampo och en ny raktvål. Hans uppblick har fått en annan glans. Karl har kommit in i sin skådespelarfas och fyller dagarna med besök på bankers fondavdelningar, försäkringskontor och ibland stegar han myndigt in till polismyndighetens närmaste station och anmäler till exempel sin bil stulen: ”Den stod utanför min villa på Djursholm.” Karl har vid dessa tillfällen på sig en mörkblå clubblazer i impeckabelt skick med vidhängande röd scarf kring halsen.

 

Ännu en scen från denne eroderade klippa till människa. Karl går in på Länsstyrelsen, talar med någon byråkrat på tillståndsavdelningen för rusdrycker och börjar fylla i ett formulär. Man kan tro att formuläret ska ge honom tillstånd att vara berusad i tunneln vid parken, men icke! Karl slår på stort – han ska öppna restaurang med fullständiga rättigheter och det i grannens hus. Han skriver ner grannens personuppgifter, upphittade i dennes soptunna och därpå inlärda, visar upp en verksamhetsbeskrivning och talar sig het för att Gösta E Svensson, som han kallar sig, självklart har innehaft tillstånd för andra verksamheter, bland andra Pizzeria El Culo i Forshaga, Värmland. Karls väldiga näsa spänns som en mast mot drömmens himmel. Han vill verkligen lura på den sura grannen med anal trängsel en alldeles egen restaurang.

 

Karls tryggaste bevisning tas fram ur minnets arkiv, där en gammal pärm intygar om det förvärvsarbete han innehade för drygt tio år sedan, det på Halta Lottas krog som diskare. Fanns det inte något som hette krögarlicens? Jo, alla småmynt som skramlar under den respektabla ytan, i fickan, satsar han på detta. Jag har krögarlicens, säger Karl med en pondus som hämtat från en banks styrelsemöte eller från ett bakre rum i en drakens håla i New York, där kostymerna inte behöver bankdrygtörens axelvaddar. Tjänstemannen ser på Karl som om han har en ministertitel imprimerad över det beslöjade och intet avslöjande anletet. Såklart, formar den lille brunklädde, såklart att ni får ett tillfälligt tillstånd tills dess vi prövat era uppgifter och er lokals duglighet. Karl visar ett djävulskt leende, som upphissat på kinderna på en ljugande minister, vilket späder på tjänstemannens känsla av att ha handhaft saken riktigt. Ur Karls leende lanseras nu ett par tack och sedan han fått pappret med signatur och stämpel tar han bestämda steg mot hissen. Ur densamma kommer han med ett par skutt. Genom hans hjärnas veck vindlar planer om plakat, karaffer och enklaste mat.

 

Han träder in på ett modernt tryckeri, tar fram ett foto som ska förstoras och tryckas med texten: ”Grand Opening – Restaurant Deux Tables. Smårätter, stämning, rättigheter.”

 

Karl vet att Gösta ska resa för att besöka sina barn om ett par dagar och satsar således allt på att fixa en kopia av husnyckeln. Alla svenskar har ett ställe för extranyckeln, var är Göstas? Vår vän gömmer sig i den väldoftande syrénbersån med utsikt över port och garage. Husets ägare kommer ut, låser dörren och tar vägen om garagesidan. Karl ser inte vad han gör. Den ovetande restaurangägaren kommer fram och lämnar ägorna. Karl hastar runt hörnet och finner en kompost, en brädtrave och ett gäng gatsten invid väggen. Ett intensivt letande börjar. Komposten avförs, under de översta bräderna finner han inget, inte heller bland anarkisternas uttrycksmedel. Han tittar upp och får syn på ett getingbo som hänger under den utstickande delen av taket. Aha, gubben är smart, tänker Karl och tar ett steg upp på virkeshögen. Bakom getingarnas surranden hittar han vad han kommit för.

 Ett par dagar går. Karl är i sitt skapande esse. Damejeanner ställs i högläge. Oliver lindas i bacon. Sill späckas med Västerbottenost och den liter Rävgift Special som återstår färgas sädesgul. Premiären tar sin början. Områdets bottenskikt kommer inramlandes som en åt alla håll dragandes färgpalett. Några ur stadens ytskikt tar också plats och blandar ut WCT-overaller med svarta kostymer, oönskat fransiga klänningar samsas med designerfransade kreationer, bildar en röra som på något sätt tycks fungera i harmoni