Samhällets fiende nr1
En man under namn Karl Hird förväntas leta upp moralens kärna när den inte ger sig till känna. Men han älskar inte människan, har inga tårar att torka upp, han överlever, inget annat. Hans önskan är dock att hitta en moral att följa. Han vill undvika vissa handlingar och tror att det i någon del av världen finns en öppen katekes i någon oskriven form att rådslå.
En dag som denna kommer inte orden dansande, tänker Karl och tar istället himlens gråa tråk till förevändning för att ställa sig i en gångtunnel och vänta på offer. Vadå för offer? Jo, någon han spontant kan snacka ihjäl eller kanske sno på cykeln. Vidrig skapelse denne Karl, men man kan ändå inte underlåta att följa hans staplande steg ur bakfyllans havererade boning.
På huvudet har han som alltid en brun trettitalshatt som har använts till askkopp, penningsamlare et cetera. Låter man hans negativa ansiktsbild krypa fram kan man, mot sin vilja skönja, ett skäggigt och smutsfinnigt ansikte prytt av en väldig skåpskrok, på den ett par grovbågade lunetter. Under den snoriga trutar en sårig herpesmun ut och som om det inte var nog har han bitit sig harmynt. Lämnar vi den osynliga hakan halkar vi fritt genom historielösheten och utför det väldiga äpplet som Adam satte i halsen, vilket tvingade honom till hundraårig sömn efter att ha delat med sig till Törnrosa på Via Dolorosa. Sedan är det bara svart. Kostymen som öppnar till den svarta skjortan är lika svart som rocken, vilken är i färd med att fladdra ut i vinden utanför dörren, som plåstrats på det lilla skeva statarruckel Karl lånar av en dam som han vet är död. Detta är dock ett ärende som inte myndigheterna har reglerat.
Viskande tar han sig ner för den kullerskumpiga gatstumpen till Systembolaget på hörnet. Han stannar till, lyfter på hatten och visar sig belevad för en distingerad herre i mörkblå rock. Mannen som har avklarat sitt fredagsärende känner den gröna påsen försvinna ur sin hand och en svartryggad fylleapa hoppar krängigt nerför Tvärgatan. Utan ansats till vilja att följa efter, tar den bemedlade mannen med den blå rocken ett par suckande tramp in i butiken igen och låter undslippa: ”Ja, må spriten omsättas i konst”.
Karl får ett av sina få leenden att krama läpparna. Styrkt i sin visdom att den snabbe har all rätt slår han sig ner på trottoarkanten i parktunneln och rycker upp sin tull. Bytet är en hela VSOP och hans tunga smackar länge och nöjt mot gommen. Innan den äkta korken får pluppa av är vår vän tvungen att förbereda sitt första anförande för dagen, eftersom en rullatorstödd silverskalle knastrar fram över det grova vintergruset och in i tunneln, på väg att skymma solens skänk för honom. ”Kära gamla fåfängliga skrälle, kan du vara så rädd att du får lite fart härigenom och upphör att vara en störande flugskit för mina ögon!” Och efter ytterligare några skrapor kommer Elsa, 88, fram och föser på bromsen, sätter rumpan mot galondynan och ber Karl att tala lite högre, vilket han inte gör. Karl räcker istället över flaskan, damen tar en hals och låter ett vällustigt AH klinga fram. Karl får även en puss.
jag har ett mycket starkt minne av hur jag som barn tillsammans med mor min stötte på en av dessa samhällets fiender på någon gata i stockholm. Det var en ovanligt regnig dag och han stod mitt i en vattenpöl. jag förstod inte varför alla vuxna inte hörde att den gamla farbrorn som försökte pratade med dem. Varför de låtsades om att han inte fanns. . Men eftersom min mamma aldrig varit rädd för människor drog hon inte som de andra mödrarna mig tätt intill sig utan lät farbrorn skämta med mig om syndafloden. Jag uppfattade honom som en mycket roligt farbror och tack vare detta möte har jag aldrig delat mina vänners skräck för dessa trasiga människor. de är ofta väldigt harmlösa fiender till samhället.