Mästaren och Margarinet

(ur en gammal svart bok daterad till anno 2003 och maj månad)
Första raden. Ungefär 5 tum, 3 1/2 ggr 5 tum bokstäver kan slåss om uppskattning här. Till en början vet de inte ens om varandras betydelse - de vill stå ensamma. Vokalerna är stöddigast. Ö står för sig själv med sina två kobbar rakt norr om, I skriker likt tinnitus att han vill vara i centrum, som ett litet barn. Att det är en bokstav av hankön syns på formen. A däremot är eftertänksam och förenlig med god smak, kan yppas och stå för sig själv utan att skämmas. "A. Vad gott". Perversiteternas U och Ö ger sig tillkänna i korta utstötningar och drar då till sig mången mans uppmärksamhet, samt några kvinnors. Vissa pojkar och flickor blir blyga bara av att se bokstäverna. Ansvarslösheten och klacksparken Ä tar sig själv på större allvar än andra, ja, tar ingen annan på allvar, medan O så rund och mottagande omsluter alla möjliga trevligheter och en måttlös förtjusning. Å är den falska förtjusningens figur, gärna med teatraliskt lyfta ögonbuskar som attribut, på papperet mindre än en flod/älv och större än en bäck, alltså lurig och meandrande i sitt uppsåt. E är det dumma boksavifierat och då fonemet ljuder nasalt blottas ett förvridet ansikte av utanförskap, det befängdas alienation. Y är ömsom yrt ömsom ynkligt, men ofta ursprunget en barnamun som låtsas skapa en bils framfart. Ynkligheten kommer sig av att vissa människor har svårt att uttala Y, varje självmedveten vokal ser till att kunna uttalas även i fyllan.