Livets början och slut
En ung människa är mer ett skal av samtiden än något annat. Allt samtiden har att spruta ut lackeras den unga människan med och visar upp ett, för tiden, snyggt skal. Ibland finns det sådana som inget fastnar på. Varken attiraljer för modets nycker eller skitsnack. Jag skulle önska att dessa ungdomar vore i majoritet. I deras händer skulle man kunna överlämna sig när de vuxit upp och blivit samhällets ledare eller läkare, sjuksyrror, undersköterskor, vårdbiträden. Eftersom de hypade jobben som modell, modeskapare, designer et cetera skulle ta färre människor i anspråk, så skulle de tidigare nämnda jobben vara välbesatta.
Tänk dig din mormor idag. Hon sitter i en lägenhet och har hemhjälp ett par timmar i veckan och du hinner bara hälsa på några gånger om året. Hon har det väl bra, tycker någon. Möjligtvis kan man med en kostnadskalkyl fastställa att hon har det ganska bra och med samma kalkyl ser man att samhället har det rätt bra också, som inte lägger ut värst mycket pengar på henne. Sätt dig själv i mormors lägenhet, i mormors gamla fåtölj. Din ålderdom. Ensam. Ensamt. Middag för en i hemmet. En vänlig hemhjälp kommer till dig ett par timmar i veckan, resten av tiden får du sitta och minnas det liv som gått och det oundvikliga slutet som är på väg. Kanske skulle du ha velat ha någon hos dig? Gärna någon familjemedlem - så fungerar det i de mindre utvecklade länderna, inte här i moderna självförverkligande Sverige - men i alla fall någon som kom och pratade med dig lite oftare. Tänk dig nu hur du tror att det kommer att se ut, hur du tror att människorna som ska ta hand om dig kommer att vara. Är det skalmänniskor eller kärnmänniskor?