Mästaren och Margarinet

Det skumpar en glädje i mig... en glädje som inte riktigt vill vara stilla. Gatorna är fulla av fula och snygga människor, människor vars rörelser finns där att spionera på och när de ser sura ut - blänga på eller le mot för att få dem på andra tankar. Deras munnar avger hemligheter för mig att avlyssna. Och jag tar in dem med allt jag har.

Att höra landsflyktiga danskar diskutera  de gemytliga svenskarna och vända på begreppen... Satt bredvid ett danskt par på reston. De beställde och hade svårt för att förstå skånskan som slungades emot dem. Jag var tvungen att göra en intervention. När kyparen senare gått tackade danskarna mig och sade att svenska är lättare att förstå. Skånska är svenska, kontrade jag, men med ett visst danskt kolonialt förflutet... De log och lät mig förstå att vi svenskar gärna får behålla Skåne som lydstat eftersom den svaga svenska kronan gör det billigare för dem att äta och handla här, ja, till och med bo här! Jag sade tack och förmedlade att vi svenskar gärna har kvar Skåne eftersom det är ett utav de vackraste landskapen i Sverige. Men kanske, sade jag, är det dags att ta upp frågan i en folkomröstning.

Vill Skåne vara ett, från Sverige, skilt landskap? Vad skulle hon vinna, den matglada bonnafrun till landsdel? Vad skulle förloras?

En film är inte bara en film. Ett besök på bion kan vara en odyssé. Igår lät jag musklerna få sitt, duschade snabbt, kastade mig iväg med tågets hjälp, sponsrade libanesen, som ger mig de mest magiska falafflarna en lat jävel kan önska. Så in i mörkret. Inte det kompakta mörkret, men väl ett där intellektet stimuleras. Affischerna hade lockat mig. Enbart namnet på filmen, "Paris je t'aime", hade kunnat  rycka mig från alla måsten, prackat på mig en pava rött och under ett insörplande av ett tälgstensrack med sniglar fått mig att hylla allt det grodhoppande, som viker av från medelvägen. Nåväl det franska koloniala i det libanesiska köket fick räcka på vägen till biografteatern och jag fann mig sittandes med Jacques Werup och min blonda skönhet i det tidigare omtalade mörkret. När filmen smattrar igång snackar fortfarande de gaggiga gubbarna och kärringarna som obstinata tonåringar tyvärr brukar göra på bio. Den kontemplativa tystnaden infinner sig inte direkt och mitt blods svallvågor väller nästan över. Kan inte den satans skånska intelligentian hålla käften snart? Jag önskar mig fransk, önskar och tänker mig själv till rytande. Men där lägger barrskogsblodet sig, ingen scen utspelar sig i pelarsalen där vi sitter och snart lägger sig också deras röster. 

Filmen vrider och vänder Paris som man gör med en ny leksak. Paris är en gammal stad, men nyfikenheten gör henne alltid ung. Hon föds på nytt för varje ny människa som beträder hennes mark. Varje synvinkel förser henne med en ny kärlek, ett nytt hat och det är på detta filmskaparna har byggt sina, var det 18 eller 19, episoder. Varje episod tar oss in i en ny synvinkel, låter oss leva med ett nytt jag under tio minuter. Detta jag kan vara romantiskt eller naturalistiskt lagt, oftast det förra, vilket inte förvånar någon med tanke på Paris rykte. Vi sitter alla där och njuter, även då en av kortfilmerna drar ner helhetsbetyget. Den bristfälliga dramaturgin i episoden förstör inget för upptäckaren av den nya staden. Stadens täckelse fortsätter att falla. För en Parisoskuld som jag, är filmen det sista av många argument för att slutligen skaffa billigbiljetten och dra. Dit.

Ok, oskuld är jag inte. Jag har ju åkt transferbuss mellan en parisisk flygplats och en annan, den senare var Charles de Gaulle. Inflygningen hade varit majestätisk, liknade bilderna från Independence Day, om ni vill ha cineastiska referenser. Man tror att Eiffeltornet bara ska vara en tandpetare, men inte... det står där som en rejäl metallfallos. Sacré Coeur är hemskt för sockermissbrukare, då den ser ut som en maräng, men vacker för mig som kan uppskatta ett och annat arkitektoniskt mästerverk. Bara man inte får ta in för många på samma gång - en sådan där Tourist Bus är för jävla osexig eftersom man direkt finner alla godbitar i en stad på en gång. Godbitar ska portioneras ut annars blir man less.

Min upplevelse av parisarna består av en enda händelse. När jag kommer till Charles de Gaulle råkar jag lämna min nyinhandlade didgerido på transferbussen. Eftersom käkarna tuggat franska ett par veckor i Béarne, såsens ursprungsdistrikt, känner jag mig redo att antasta de franska byråkraterna. Går till någon busschaffis som pekar mig vidare mot nytt folk att excusera och bonjoura. Till slut finner jag mig i ett säkerhetsannex med stabbiga vakter. Jag skämtar lite, drar några franska slanguttryck för att få dem att släppa sina spända hållningar. Fungerar sådär. Därefter kommer jag till mitt ärende: "Ursäkta mina herrar, jag har tappat bort en sak, en didgerido". Inte en blinkning, men ett vrålgarv. "Vad fan är det", frågar en av de muskulösa. Med alla mina gester - visar på en lång sak, med all mina ord - ett rör, en pipa, försöker jag, men deras skratt blir bara högre. Jag känner att flyget mot hemlandet bara är att glömma, eller måste jag springa direkt? "Menar du en pipa på en lång sak", hör jag och svarar jakande. Deras våldsamma skratt blir lätt förnedrande och just då kommer jag på att pipa kan betyda avsugning på franska. "Nej, jag är inte bög. Det är ett instrument jag beskriver." De kollar på varandra med kunde-du-inte-sagt-det-med-en-gång-blickar och skaffar fram min didge. När jag står där och tackar dem får de andra blickar, tittar på min "alternativa" klädsel. "C'est un clandestin", säger någon. Va' fan, tänker jag, jag är inte alls illegal. Jag lägger upp didgen på axeln och siktar på dem. "C'est une bazooka". Deras garv återvänder och jag, den illegale, tillåts gå där ifrån.

Det är dags igen. Att skriva något förbannat långt som bara de riktigt vana, inspirerade läsarna kan tåla att läsa. Något som inte är för veklingar!

Men läs gärna Samhällets fiende nr1 före Samhällets fiende nr1:2. Kanske dyker S F nr1:3 också upp.

För de som inte orkar läsa det välskrivna, kan det roliga, det med igenkänningsfaktor hög vara något. Gå till texterna: Dildo, Knarkdeal, Bakissex med flera.

En personlig favorit är Vapenplutonium, en vrickad text.

Eftersom jag inte är lite självupptagen kommer ett citat från mig själv som pastor i Kärlekskyrkan:
"Vi är de blygas raffset", vilket myntades i samband med Möllefesten i Malmö år 2000 eller kanske2001,   tror kanske det var det senare. Vi kom med på KvP:s mittuppslag, vet inte om det går att söka i deras webbupplaga och finna sådana spirituella mittuppslag. Gör gärna ett försök.

Satt på tåget för ett tag sedan. En långhårig kille, finnig som fan, ganska ung men redan i alkismundering, det vill säga WCT-overall, snackade högljutt i mobilen. Det här är vad jag snappade upp:

"Alltså, vad är det för kemikalier det handlar om? Intresse och efterfrågan kan snabbt uppkomma om det handlar om rätt grejer. Det ska vara schysst kvalitet asso. Labbet får inte vara av låg standard. Det blir så trist upplevelse med verktygen då. Kanylen... skjuts in i venen, sen O D. Inte min grej riktigt det där med överdoser. Polisen börjar dyka upp vid märkliga tider på dygnet, ja, trakassera en. Sen är det ju det där med att det finns en risk att koola. Att slänga in handduken för taskigt tjack, det är ju inte vad jag längtar efter, precis.

Nä, så om ditt kemikalieföretag säljer rena grejor, bra upplevelser. Då är jag intresserad!"

I slutet av samtalet var det något som hände. Killen blev tyst en stund och fortsatte sedan:

"Vadå AKZO Nobel, tror ni att ni får nåt jävla nobelpris i kemi bara för att slänga ihop rätt formel till lite smack, va? Men det är klart, om ni skulle få nobelpriset kunde ni ju höja priserna, men då skulle ju inte jag ha råd. Nä, hör av er när ni vet mer om grejerna. Peace."

Han slog ihop mobilen med ett klick. Tittade upp, såg sig runt, registrerade de nervösa blickarna.
"Tror ni jag får rollen", frågade han publiken med ett leende.

En man under namn Karl Hird förväntas leta upp moralens kärna när den inte ger sig till känna. Men han älskar inte människan, har inga tårar att torka upp, han överlever, inget annat. Hans önskan är dock att hitta en moral att följa. Han vill undvika vissa handlingar och tror att det i någon del av världen finns en öppen katekes i någon oskriven form att rådslå.

En dag som denna kommer inte orden dansande, tänker Karl och tar istället himlens gråa tråk till förevändning för att ställa sig i en gångtunnel och vänta på offer. Vadå för offer? Jo, någon han spontant kan snacka ihjäl eller kanske sno på cykeln. Vidrig skapelse denne Karl, men man kan ändå inte underlåta att följa hans staplande steg ur bakfyllans havererade boning.

På huvudet har han som alltid en brun trettitalshatt som har använts till askkopp, penningsamlare et cetera. Låter man hans negativa ansiktsbild krypa fram kan man, mot sin vilja skönja, ett skäggigt och smutsfinnigt ansikte prytt av en väldig skåpskrok, på den ett par grovbågade lunetter. Under den snoriga trutar en sårig herpesmun ut och som om det inte var nog har han bitit sig harmynt. Lämnar vi den osynliga hakan halkar vi fritt genom historielösheten och utför det väldiga äpplet som Adam satte i halsen, vilket tvingade honom till hundraårig sömn efter att ha delat med sig till Törnrosa på Via Dolorosa. Sedan är det bara svart. Kostymen som öppnar till den svarta skjortan är lika svart som rocken, vilken är i färd med att fladdra ut i vinden utanför dörren, som plåstrats på det lilla skeva statarruckel Karl lånar av en dam som han vet är död. Detta är dock ett ärende som inte myndigheterna har reglerat.

Viskande tar han sig ner för den kullerskumpiga gatstumpen till Systembolaget på hörnet. Han stannar till, lyfter på hatten och visar sig belevad för en distingerad herre i mörkblå rock. Mannen som har avklarat sitt fredagsärende känner den gröna påsen försvinna ur sin hand och en svartryggad fylleapa hoppar krängigt nerför Tvärgatan. Utan ansats till vilja att följa efter, tar den bemedlade mannen med den blå rocken ett par suckande tramp in i butiken igen och låter undslippa: ”Ja, må spriten omsättas i konst”.

Karl får ett av sina få leenden att krama läpparna. Styrkt i sin visdom att den snabbe har all rätt slår han sig ner på trottoarkanten i parktunneln och rycker upp sin tull. Bytet är en hela VSOP och hans tunga smackar länge och nöjt mot gommen. Innan den äkta korken får pluppa av är vår vän tvungen att förbereda sitt första anförande för dagen, eftersom en rullatorstödd silverskalle knastrar fram över det grova vintergruset och in i tunneln, på väg att skymma solens skänk för honom. ”Kära gamla fåfängliga skrälle, kan du vara så rädd att du får lite fart härigenom och upphör att vara en störande flugskit för mina ögon!” Och efter ytterligare några skrapor kommer Elsa, 88, fram och föser på bromsen, sätter rumpan mot galondynan och ber Karl att tala lite högre, vilket han inte gör. Karl räcker istället över flaskan, damen tar en hals och låter ett vällustigt AH klinga fram. Karl får även en puss.