Mästaren och Margarinet

En ung människa är mer ett skal av samtiden än något annat. Allt samtiden har att spruta ut lackeras den unga människan med och visar upp ett, för tiden, snyggt skal. Ibland finns det sådana som inget fastnar på. Varken attiraljer för modets nycker eller skitsnack. Jag skulle önska att dessa ungdomar vore i majoritet. I deras händer skulle man kunna överlämna sig när de vuxit upp och blivit samhällets ledare eller läkare, sjuksyrror, undersköterskor, vårdbiträden. Eftersom de hypade jobben som modell, modeskapare, designer et cetera skulle ta färre människor i anspråk, så skulle de tidigare nämnda jobben vara välbesatta.

Tänk dig din mormor idag. Hon sitter i en lägenhet och har hemhjälp ett par timmar i veckan och du hinner bara hälsa på några gånger om året. Hon har det väl bra, tycker någon. Möjligtvis kan man med en kostnadskalkyl fastställa att hon har det ganska bra och med samma kalkyl ser man att samhället har det rätt bra också, som inte lägger ut värst mycket pengar på henne. Sätt dig själv i mormors lägenhet, i mormors gamla fåtölj. Din ålderdom. Ensam. Ensamt. Middag för en i hemmet. En vänlig hemhjälp kommer till dig ett par timmar i veckan, resten av tiden får du sitta och minnas det liv som gått och det oundvikliga slutet som är på väg. Kanske skulle du ha velat ha någon hos dig? Gärna någon familjemedlem - så fungerar det i de mindre utvecklade länderna, inte här i moderna självförverkligande Sverige - men i alla fall någon som kom och pratade med dig lite oftare. Tänk dig nu hur du tror att det kommer att se ut, hur du tror att människorna som ska ta hand om dig kommer att vara. Är det skalmänniskor eller kärnmänniskor?

I den bästa av världar, det vill säga i USA, letar man nu en syndabock. Hur kunde Virginia Tech inte upptäcka Cho Seung-Huis psykiska problem innan? Problemet ligger hos skolan, inte hos myndigheterna som tillåter vapen i den utsträckning de gör. Det är inte vapnen, säger NRA, det är människorna som dödar.

Det finns nästan lika många vapen som människor i den bästa av världar. Kanske skulle man tvinga alla bära vapen för då kunde ju någon avvärja en massaker som den vi just fasat över. Det låter som en klok lösning, inte sant?

Det är en sommardag, man märker det på folks pustande över värmen. Det är inte alla som förstår att detta är rätt dag för en resa, de flesta ger sig hän åt strandlivet. Karl Hird känner på sig att dagen stavas med D, att den kvalmiga kupén eller svettiga salongen kan lättas upp. Han har förstått detta sedan morgonljuset väckte honom alltför tidigt. Därför har han samlat på sig researtiklarna: gitarren, tandborsten, den blåvita SJ-bägaren i papp, frukostens bananskal, en pocketbok som någon lämnat på en bänk någon gång för honom att läsa, ett par hörlurar (ingen ipod, walkman eller någon annan ljudåtergivare), en kudde och ett par dyrt införskaffade skygglappar. Allt är nedpackat i hans gitarrfordral som stoltserar med olika klistermärken från olika länder och landsdelar. Speciellt ett märke är iögonfallande. Det är en amerikansk flagga med stjärnorna ersatta av dödskallar och de röda banden är en text som lägger ut jämförande fakta kring olika folkmord, där USA vinner statistiken. Dagen till ära har Karl klätt upp sig. Han bär en blå t-shirt och blå jeans, båda nyligen inköpta för under hundralappen på second hand-rea.

Han stiger ut på Tvärgatan, där några grannar få syn på honom och hemfaller till ihärdigt gloende. Karl lyfter sin imaginära hatt och bockar för de besuttna som sedan länge velat bli av med sin excentriske granne. Det måste påpekas att det inte är det lättaste att någon gång bli av med denne man. "Vad tycker ni om min stass?", ryter vår vän så att kärringen i den dyra klänningen hoppar till och in i sin mans famn. Karl bryr sig föga om några returer, men hör en slängas efter sig: "Du är packets president, du är träck!" Utslungade känns orden utstuderade och elaka, Karl beger sig nerför gatan, men har svårt att kasta av sig sin nya titel. Han smakar på orden: "Packets President, mmm... Packets President", vad ska jag tycka om det, funderar han, en sån fördomsfull satmara! Jag borde mata hennes jyckar med laxermedel, beställa tio prenumerationer av snuskblaskor i hennes namn. Skicka efter ett ton makadam, betalning via faktura, leverans direkt till hennes trädgård. Uppmuntrad av sina fantasier tar han åter sin nya titel i munnen: "Wij, Packets President, skulle vilja inbjuda Eder?", ett gapskratt rymmer ur honom och  skrämmer ett par barn som leker med en hund. Hunden skäller och springer iväg med sina småhussar. Karl går vidare, får strax syn på den bemedlade mannen han tjyvat på en flaska cognac i det förflutna. Mannen kommer precis ut från Gröna Skylten och har en påse livsvatten i rätt näve, som snabbt visar sig vara fel näve för den flyger därur och ett skumpande gitarrfordral lämnar platsen. Ingen griper in, vittnena är få och gamla. Mannen låter en suck lämna honom, vänder om, går in i porten till det dyra helvetet igen.

Den jublande nunan hos en som börjat dagen triumferande sitter på en joggande kropp som aktar ner till gående innan svetten sätter in. Fötterna mår bättre av gång, tänker Karl som tittar ner på sina Jesussandaler. Promenaden är inte särskilt lång, men han klarar inte av att hålla fingrarna borta från bytet, för det är han för törstig. Han synar flaskan, läser: "Zeltinger Sonnenuhr 9%" Han spottar nästan ut det han ser på etiketten och fortsätter: "Fy, fan, gubben har gått och blivit nykterist! Kärringdricka!" Men det är ju tämligen svalt ändå och han undrar hur korken ska hanteras. Han tittar upp och någon har placerat en restaurang där, enbart för hans skull. In träder han, åter leende, och servitrisen kan inte med att inte öppna hans flaska. Hon får en slängkyss på köpet. Karl svänger runt hörnet och tar två stora klunkar, ett ljudligt ahhhh visar att kapet inte var illa ändå. Korken åker tillbaka på plats och visslande Bron över floden Kwai styr han stegen mot stationen.

Han väljer destination på grundval av närmaste avgångstid, finner Stockholm som ett gott alternativ och har två minuter på sig att trippa ut till perrongen. Det råder en befrielse från långbyxornas förbannelse. Någon har hört hans bön om värme, det är rena fröjden att titta ut över resenärerna. Tåget tjuter i inbromsning och stannar. Karl är snabbt upp och inne i närmaste vagn av andra klass. Var sak har sin plats i Karls version av en resa. Han tar fram bananskalet först och lägger det prydligt på det lilla bordet för fyra, ännu har ingen tagit plats mittemot. SJ-bägaren finner sin plats, han sätter sig ner, kudden placeras bakom huvudet, pocketboken läggs i knäet och sist sätter han på sig skygglapparna och hörlurarna, vars sladd sticks ned i fickan. Vinflaskan står på golvet och gitarren ligger på hatthyllan, detta för att han inte vill dra till sig onödig uppmärksamhet. Dagen till ära är han slät i ansiktet och nyborstad. Om inte de djupa vecken talade om annat skulle han se ut som den 43-åring han är. I mörkret låter Karl ljuset skina över varför det är rätt dag att resa. För en gångs skull låter han bara den egna personen ta del av tankarna. Att resa en dag som är varm innebär mycken möda, närmast ett lidande och att var bland människor i outhärdlig värme eller bara lätt kvalmighet räcker för många att styra om stegen mot misantropi. Det är rätt dag att resa för den som undervisa i praktisk socialkunskap.

"Nypåstigna?" Ordet betyder en blandning av terror och barnslig förtjusning för Karl. Nu får han reda på om hans förklädnad håller, om konduktörens minne och pliktkänsla kastar honom av tåget, eller om det blandats godhet eller glömska i den uniformsbekläddes ämbetesförfarande. Han hör stegen närma sig, spridda: "Jag vill se rabattkort, tack?" och "Byte i" Det verkar vara en man av nit och Karl som sällan ängslar sig känner ändå ett bråkigt stegrande och galopperande i bröstet. Den där känslan av att någon tittar på en infinner sig hos vår pinade underhållare. Det dröjer, inga ljud hörs, annat än rälsens susning, vilket släpper på spänningen. Ett par steg nerför mittgången, och ytterligare ett "nypåstigna" skjuter igång tankarna hos Karl, hjärtat tar nu mer hälsosamma tag. Jag inleder med en mimföreställning, tar fram gitarren till "Give Peace a Chance" och avslutningen blir "Jag tror på sommaren", lyder planen. Under inväntande av dörröppning och ?stängning mimar han för sig själv. Det blir scener av sura miner, som sprider sig till gråt, hulkande som utmynnar i likgiltighet, nollnian som vrids ut i förvåning och sen gapande omvandlas till ett leende. Dörren öppnas och buller fortplantas i salongen för att dö med ett sugande slag.

Hörlurarna åker av, lapparna likaså. Karl går en sväng genom salongen, avfärdar ingen på grund av ålder eller sysselsättning. Människor i färd med att läsa sportbladet jämställs med de som fäster besatta ögon i tjocka volymers djup, tjuvtittare i fönstrets spegel behandlas lika med de som finner skärmen på datorn eller displayen på mobilen mest intressant. Alla ska de närmas, undantaget den lilla flicka som sover bredvid sin far. Han tränger på hos ett ungt par som verkar höra ihop fastän de knapprar meddelanden till varsin avsändare på sina små telefoner. Deras ögon finner hans ansikte, sedan varandras igen, mobilen avfärdas plötsligt. De säger ingenting, ansiktena är intetsägande, fast ögonen talar om att det sker något därbakom. Tjejen hittar till sitt leende först, men killen är inte sen heller. De följer symbolen för förvåning och till slut är leendet gemensamt. Utan ord och endast med ett ögonblink lämnar Karl deras blickfång. Man kunde tro att pöbelns fördomar skulle kasta spott över en gycklare, men inte, han möts av uppmärksamhet och varma leenden på alla platser. De svettiga armhålorna, de stinkande fötterna glöms bort, Karl väcker medmänniskan.

Gitarren ljuder. Karls röst hittar toner som om han inte gjort annat under de senaste tjugo åren. "All we are saying, is give peace a chance", rungar genom luften och efter flera repetitioner börjar några passagerare hänga med och Karl låter dem bygga på. Han vaggar fram och åter och börjar sedan sjunga på versen. De allt mer levandes handklapp växer i styrka och efter viktiga ords svingande möts de allesamman i ännu en refrängomgång. Tåget rasslar in i en stad under det att låten når sitt slut och applåderna ekar i vagnen. Karl bugar sig inte för mycket, utan ger istället sin kör en applåd och kör igång med "Jag tror på sommaren". Värmen växer, svetten har nu blivit deras livsvatten, de kokande skallarna ligger i samma skål och tåget bromsar in. Karl går mot sin plats, applåder igen, "En gång till" skallas, men han sitter nu i sitt säte, andas ut, boken i knäet, kudde under huvudet, ögonlappar på. De nypåstigna hasar fram i tystnad och suckar, men de anar ett tillflyktsmål, en sinnesstämning som kan bli deras. Salongen är sydländskt svenskt tjattrig och någon undrar vem som släppt ut lustgas.

...skriva för ett så raffigt magasinförlag som Allers. Snart poppar mina idéer om fantastiska stickade kreationer upp, stolpar och maskor än hit och dit. Kanske skriver jag om en gammal kärlek som jag mött igen på äldre dar - hur lustigt livet kan te sig, ja, tillfälligheternas kel och kel igen. Eller kastar jag mig in i ett reportage om någon spådam och det viktigaste är att hennes historia bli berättad, inte att jag ifrågasätter någon slags trovärdighet.

Men nej, att Allers äger blogg.se ska ju inte behöva betyda någonting. Mästaren och Margarinet kan fortsätta med sin underström av ord.

Ett reportage om ett stickat raffset är kanske troligt ändå.