Grillchips

din näsa för mina tankar till grillchips
när du skrattar
ditt hår doftar nötter,
din andedräkt öl
nu behöver du bara sjunga
så är du en förfest

Joru serru!

Joru serru! Tiden har kommit för en tripp till Ystad, där vinarna sjunger mitt namn. Eller var det vindarna? 

Och vad har ni för er ikväll då? 

Bloggkartan - tips

Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/20781/simrishamn/">
Simrishamn</a> på bloggkartan.se

Ska det här funka, eller hur gör man för att komma med på bloggkartan?

Väldigt användarvänligt annars bloggkartan!

Livets början och slut

En ung människa är mer ett skal av samtiden än något annat. Allt samtiden har att spruta ut lackeras den unga människan med och visar upp ett, för tiden, snyggt skal. Ibland finns det sådana som inget fastnar på. Varken attiraljer för modets nycker eller skitsnack. Jag skulle önska att dessa ungdomar vore i majoritet. I deras händer skulle man kunna överlämna sig när de vuxit upp och blivit samhällets ledare eller läkare, sjuksyrror, undersköterskor, vårdbiträden. Eftersom de hypade jobben som modell, modeskapare, designer et cetera skulle ta färre människor i anspråk, så skulle de tidigare nämnda jobben vara välbesatta.

Tänk dig din mormor idag. Hon sitter i en lägenhet och har hemhjälp ett par timmar i veckan och du hinner bara hälsa på några gånger om året. Hon har det väl bra, tycker någon. Möjligtvis kan man med en kostnadskalkyl fastställa att hon har det ganska bra och med samma kalkyl ser man att samhället har det rätt bra också, som inte lägger ut värst mycket pengar på henne. Sätt dig själv i mormors lägenhet, i mormors gamla fåtölj. Din ålderdom. Ensam. Ensamt. Middag för en i hemmet. En vänlig hemhjälp kommer till dig ett par timmar i veckan, resten av tiden får du sitta och minnas det liv som gått och det oundvikliga slutet som är på väg. Kanske skulle du ha velat ha någon hos dig? Gärna någon familjemedlem - så fungerar det i de mindre utvecklade länderna, inte här i moderna självförverkligande Sverige - men i alla fall någon som kom och pratade med dig lite oftare. Tänk dig nu hur du tror att det kommer att se ut, hur du tror att människorna som ska ta hand om dig kommer att vara. Är det skalmänniskor eller kärnmänniskor?


Knark

Knark är ingenting för människor med illusioner. Knark är något för dem som tappat alla illusioner och måste ha hjälp för att finna dem igen.

Jag har massor av illusioner. Bland annat tror jag på solen, även om den också är grym.

Vapenkontroll

I den bästa av världar, det vill säga i USA, letar man nu en syndabock. Hur kunde Virginia Tech inte upptäcka Cho Seung-Huis psykiska problem innan? Problemet ligger hos skolan, inte hos myndigheterna som tillåter vapen i den utsträckning de gör. Det är inte vapnen, säger NRA, det är människorna som dödar.

Det finns nästan lika många vapen som människor i den bästa av världar. Kanske skulle man tvinga alla bära vapen för då kunde ju någon avvärja en massaker som den vi just fasat över. Det låter som en klok lösning, inte sant?


Om du är lat

Om du är lat ska du verkligen inte anstränga dig att vara något annat än just lat! Och därför ska du hoppa över Samhällets fiende nr 1:4 och läsa de korta inläggen därunder. Om du däremot är ambitiös, välartad, men i det välartade - lite lätt förbannad och upprorisk - då ska du läsa Samhällets fiende 1:4, men även de andra i serien, logiskt nog numrerade 1, 1:2, 1:3 - det blev en miss med 1:1, men men, eftersom du är ambitiös och välartad förstår du ändå.

Ha en god afton!

Samhällets fiende nr 1:4

Det är en sommardag, man märker det på folks pustande över värmen. Det är inte alla som förstår att detta är rätt dag för en resa, de flesta ger sig hän åt strandlivet. Karl Hird känner på sig att dagen stavas med D, att den kvalmiga kupén eller svettiga salongen kan lättas upp. Han har förstått detta sedan morgonljuset väckte honom alltför tidigt. Därför har han samlat på sig researtiklarna: gitarren, tandborsten, den blåvita SJ-bägaren i papp, frukostens bananskal, en pocketbok som någon lämnat på en bänk någon gång för honom att läsa, ett par hörlurar (ingen ipod, walkman eller någon annan ljudåtergivare), en kudde och ett par dyrt införskaffade skygglappar. Allt är nedpackat i hans gitarrfordral som stoltserar med olika klistermärken från olika länder och landsdelar. Speciellt ett märke är iögonfallande. Det är en amerikansk flagga med stjärnorna ersatta av dödskallar och de röda banden är en text som lägger ut jämförande fakta kring olika folkmord, där USA vinner statistiken. Dagen till ära har Karl klätt upp sig. Han bär en blå t-shirt och blå jeans, båda nyligen inköpta för under hundralappen på second hand-rea.

 

Han stiger ut på Tvärgatan, där några grannar få syn på honom och hemfaller till ihärdigt gloende. Karl lyfter sin imaginära hatt och bockar för de besuttna som sedan länge velat bli av med sin excentriske granne. Det måste påpekas att det inte är det lättaste att någon gång bli av med denne man. "Vad tycker ni om min stass?", ryter vår vän så att kärringen i den dyra klänningen hoppar till och in i sin mans famn. Karl bryr sig föga om några returer, men hör en slängas efter sig: "Du är packets president, du är träck!" Utslungade känns orden utstuderade och elaka, Karl beger sig nerför gatan, men har svårt att kasta av sig sin nya titel. Han smakar på orden: "Packets President, mmm... Packets President", vad ska jag tycka om det, funderar han, en sån fördomsfull satmara! Jag borde mata hennes jyckar med laxermedel, beställa tio prenumerationer av snuskblaskor i hennes namn. Skicka efter ett ton makadam, betalning via faktura, leverans direkt till hennes trädgård. Uppmuntrad av sina fantasier tar han åter sin nya titel i munnen: "Wij, Packets President, skulle vilja inbjuda Eder?", ett gapskratt rymmer ur honom och  skrämmer ett par barn som leker med en hund. Hunden skäller och springer iväg med sina småhussar. Karl går vidare, får strax syn på den bemedlade mannen han tjyvat på en flaska cognac i det förflutna. Mannen kommer precis ut från Gröna Skylten och har en påse livsvatten i rätt näve, som snabbt visar sig vara fel näve för den flyger därur och ett skumpande gitarrfordral lämnar platsen. Ingen griper in, vittnena är få och gamla. Mannen låter en suck lämna honom, vänder om, går in i porten till det dyra helvetet igen.

                                                                                                                                    

Den jublande nunan hos en som börjat dagen triumferande sitter på en joggande kropp som aktar ner till gående innan svetten sätter in. Fötterna mår bättre av gång, tänker Karl som tittar ner på sina Jesussandaler. Promenaden är inte särskilt lång, men han klarar inte av att hålla fingrarna borta från bytet, för det är han för törstig. Han synar flaskan, läser: "Zeltinger Sonnenuhr 9%" Han spottar nästan ut det han ser på etiketten och fortsätter: "Fy, fan, gubben har gått och blivit nykterist! Kärringdricka!" Men det är ju tämligen svalt ändå och han undrar hur korken ska hanteras. Han tittar upp och någon har placerat en restaurang där, enbart för hans skull. In träder han, åter leende, och servitrisen kan inte med att inte öppna hans flaska. Hon får en slängkyss på köpet. Karl svänger runt hörnet och tar två stora klunkar, ett ljudligt ahhhh visar att kapet inte var illa ändå. Korken åker tillbaka på plats och visslande Bron över floden Kwai styr han stegen mot stationen.

 

Han väljer destination på grundval av närmaste avgångstid, finner Stockholm som ett gott alternativ och har två minuter på sig att trippa ut till perrongen. Det råder en befrielse från långbyxornas förbannelse. Någon har hört hans bön om värme, det är rena fröjden att titta ut över resenärerna. Tåget tjuter i inbromsning och stannar. Karl är snabbt upp och inne i närmaste vagn av andra klass. Var sak har sin plats i Karls version av en resa. Han tar fram bananskalet först och lägger det prydligt på det lilla bordet för fyra, ännu har ingen tagit plats mittemot. SJ-bägaren finner sin plats, han sätter sig ner, kudden placeras bakom huvudet, pocketboken läggs i knäet och sist sätter han på sig skygglapparna och hörlurarna, vars sladd sticks ned i fickan. Vinflaskan står på golvet och gitarren ligger på hatthyllan, detta för att han inte vill dra till sig onödig uppmärksamhet. Dagen till ära är han slät i ansiktet och nyborstad. Om inte de djupa vecken talade om annat skulle han se ut som den 43-åring han är. I mörkret låter Karl ljuset skina över varför det är rätt dag att resa. För en gångs skull låter han bara den egna personen ta del av tankarna. Att resa en dag som är varm innebär mycken möda, närmast ett lidande och att var bland människor i outhärdlig värme eller bara lätt kvalmighet räcker för många att styra om stegen mot misantropi. Det är rätt dag att resa för den som undervisa i praktisk socialkunskap.

 

"Nypåstigna?" Ordet betyder en blandning av terror och barnslig förtjusning för Karl. Nu får han reda på om hans förklädnad håller, om konduktörens minne och pliktkänsla kastar honom av tåget, eller om det blandats godhet eller glömska i den uniformsbekläddes ämbetesförfarande. Han hör stegen närma sig, spridda: "Jag vill se rabattkort, tack?" och "Byte i" Det verkar vara en man av nit och Karl som sällan ängslar sig känner ändå ett bråkigt stegrande och galopperande i bröstet. Den där känslan av att någon tittar på en infinner sig hos vår pinade underhållare. Det dröjer, inga ljud hörs, annat än rälsens susning, vilket släpper på spänningen. Ett par steg nerför mittgången, och ytterligare ett "nypåstigna" skjuter igång tankarna hos Karl, hjärtat tar nu mer hälsosamma tag. Jag inleder med en mimföreställning, tar fram gitarren till "Give Peace a Chance" och avslutningen blir "Jag tror på sommaren", lyder planen. Under inväntande av dörröppning och ?stängning mimar han för sig själv. Det blir scener av sura miner, som sprider sig till gråt, hulkande som utmynnar i likgiltighet, nollnian som vrids ut i förvåning och sen gapande omvandlas till ett leende. Dörren öppnas och buller fortplantas i salongen för att dö med ett sugande slag.

 

Hörlurarna åker av, lapparna likaså. Karl går en sväng genom salongen, avfärdar ingen på grund av ålder eller sysselsättning. Människor i färd med att läsa sportbladet jämställs med de som fäster besatta ögon i tjocka volymers djup, tjuvtittare i fönstrets spegel behandlas lika med de som finner skärmen på datorn eller displayen på mobilen mest intressant. Alla ska de närmas, undantaget den lilla flicka som sover bredvid sin far. Han tränger på hos ett ungt par som verkar höra ihop fastän de knapprar meddelanden till varsin avsändare på sina små telefoner. Deras ögon finner hans ansikte, sedan varandras igen, mobilen avfärdas plötsligt. De säger ingenting, ansiktena är intetsägande, fast ögonen talar om att det sker något därbakom. Tjejen hittar till sitt leende först, men killen är inte sen heller. De följer symbolen för förvåning och till slut är leendet gemensamt. Utan ord och endast med ett ögonblink lämnar Karl deras blickfång. Man kunde tro att pöbelns fördomar skulle kasta spott över en gycklare, men inte, han möts av uppmärksamhet och varma leenden på alla platser. De svettiga armhålorna, de stinkande fötterna glöms bort, Karl väcker medmänniskan.

 

Gitarren ljuder. Karls röst hittar toner som om han inte gjort annat under de senaste tjugo åren. "All we are saying, is give peace a chance", rungar genom luften och efter flera repetitioner börjar några passagerare hänga med och Karl låter dem bygga på. Han vaggar fram och åter och börjar sedan sjunga på versen. De allt mer levandes handklapp växer i styrka och efter viktiga ords svingande möts de allesamman i ännu en refrängomgång. Tåget rasslar in i en stad under det att låten når sitt slut och applåderna ekar i vagnen. Karl bugar sig inte för mycket, utan ger istället sin kör en applåd och kör igång med "Jag tror på sommaren". Värmen växer, svetten har nu blivit deras livsvatten, de kokande skallarna ligger i samma skål och tåget bromsar in. Karl går mot sin plats, applåder igen, "En gång till" skallas, men han sitter nu i sitt säte, andas ut, boken i knäet, kudde under huvudet, ögonlappar på. De nypåstigna hasar fram i tystnad och suckar, men de anar ett tillflyktsmål, en sinnesstämning som kan bli deras. Salongen är sydländskt svenskt tjattrig och någon undrar vem som släppt ut lustgas.


Den Som Vet Allt Om Alla

Du känner honom. Framförallt känner du henne. Hon som inte ens blinkar utan bara rabblar upp en massa fakta om personen som precis gått förbi. Ibland har du undrat: Hur kan det komma sig? Men det är bara så att hon är en av Dom. Dom som använder en stor portion av sina vackra hjärnvindlingar till att hålla reda på all sköns skit om precis den där snubben, den där kärringen och att han har satt på kärringens hund som i sin tur har bitit brevbäraren som kilat stadigt med den där dokusåpakändisen - vilken då? Jo, hon du vet som du hånglade med på den där festen.

Och så står man där. Tänker: Är det henne det är fel på eller? SKA hon hålla reda på så mycket? Men så lägger man samman ett och ett och snart är ens sista undran innan man tar taxin till sjukhuset: Vilket ska jag oroa mig mest för, AIDS eller rabies?

Nämen, jag har alltid velat...

...skriva för ett så raffigt magasinförlag som Allers. Snart poppar mina idéer om fantastiska stickade kreationer upp, stolpar och maskor än hit och dit. Kanske skriver jag om en gammal kärlek som jag mött igen på äldre dar - hur lustigt livet kan te sig, ja, tillfälligheternas kel och kel igen. Eller kastar jag mig in i ett reportage om någon spådam och det viktigaste är att hennes historia bli berättad, inte att jag ifrågasätter någon slags trovärdighet.

Men nej, att Allers äger blogg.se ska ju inte behöva betyda någonting. Mästaren och Margarinet kan fortsätta med sin underström av ord.

Ett reportage om ett stickat raffset är kanske troligt ändå.


Elden

El fuego quema desde los labios
un aperitivo picante
sobre todo el olor de cigarillos ancianos
siempre en tu boca
pecado en la piel feminina
es que... siento un poco de azufre?

Runk Zerox

En kopia av en dag
ett flappande ur gylfen
blev det inte mer?

eller

Är innehållet oviktigt?
Är det bara att fortsätta
med stepp upp och ner
i gårdagens avtryck?

Nackskott

Över min nacke slår jag en volt
bara för att jag kan
över din nacke slår jag en knut
för att jag vill
över horisonten hänger jag repet
och öglan rycker tag
om dig som kan
om oss som vill
så dör ännu en dag

Solitude

alone in the sand
but the wind carries laughter
flags finding the breeze
dancing about
the joy of birds' flight
cutting up the sky
silverswords come flying too
writing down the past
they have passed
luckily I found you
the one who wants me
Solitude

En annan dag

En annan dag skulle jag ha gått upp tidigare, lyssnat till fåglarnas glada drillar, druckit något vitaminrikt istället för kaffe. En annan dag skulle jag ha kickat igång med lite arbete, sökt den där känslan av att man gör nytta.

Denna dags morgon lät jag nattens drömmar skrida, utan någon fog, över i dagdrömmar och nyttan var ringa eller ingen.

Att drömma sitt liv och leva sin dröm. Kan man göra båda?

Skrikande däck

Fy fan för dra inåt helvete vad skönt att bli ett miljösvin för en veckas tid! Jag och tjejen har fått låna en bil och ska ta oss från sydspetsen av landet till ett ställe närmare dess mitt. Fjällen. Sista snöfläckarna ska kartläggas och cirklas in, beskäras med kanter av stål, kanske faller solen på oss och gör oss bruna?

Ett litet krux. Bilen har en bilradio, märk väl bilRADIO. Ingen stans att stoppa spegelskivor, men däremot gamla band. En hederlig bandare. Det kanske är dags att rota i gömmorna och hitta ett blandatband från slutet av åttiotalet? Lite Midnight Oil kan fläcka vägen, få det att slira ordentligt, kasta upp vägdammet - Diesel and Dust, någon som kommer ihåg?

How can we dance while our world keeps turning?
How can we sleep while are beds are burning?
et cetera

Eller får det helt enkelt bli "The riddle" med Nik Kershaw. Underbar melodi, fast då var jag mest hårdrockare och kunde inte tillåta mig tycka något sånt. Det är som nu, när jag säger mig avsky schlager och ändå trallar med i vissa melodier eller kommer på mig själv med att nynna en mainstream anthem, jag som tror mig vara djup. Nä, egentligen ska jag säga att jag bara lyssnade till Arctic Monkeys innan de slog - lyssnade på dem på My Space och därefter har musik fått en annan innebörd för mig - jag lyssnar inte på något annat än ny obskyr musik på My Space!!!

Glad Påsk i förhand - tengo que irme ahora - chao!

Sex=framtid

Helt blank ligger hon framför mig. Jag vet bara vad jag vill få ut av henne, inte vad hon kommer att ge. Vad kan jag kräva av henne? Ingenting - jag har ju endast utfäst en önskan. Krav känner inte framtiden till, hon är en impulsiv madam. Man förutspår framtiden gång efter annan, men därpå, rent godtyckligt kan tyckas, lurar hon av en brallorna när man tänker på något annat.

I januari 2008 kan jag bli far.
I februari samma år också, kanske troligare då?
Kanske dröjer det till mars
eller april.
Förresten vill man ju inte att barnet ska bli ett aprilskämt.
Jag önskar att det inte blir i maj, eftersom både jag och min far fyller år då och kanske vill ha firandet för oss själva. Å andra sidan är det ju praktiskt att fira oss alla tre på en gång. I såfall får det bli en son. Tre generationers män kan samlas och bråka om eviga sanningar och osanningar. Hoppas den mest förvirrade kommer att vara min far, eftersom jag är 23 år yngre än honom.
I juni kan det ju bli en dubbel festlighet, två anledningar som gör det ännu viktigare att träffas.
I juli vore bra för min sköna dam - att slippa den stora magen under den varmaste månaden.
I augusti. Kan ge popularitet. Att bli den som klassen sjunger för först - den personen glöms inte bort. Populär, men också orädd för att säga obekväma saker, ska hon vara.
I september faller första löven, tittar hon ut då kan hon få ett gott bollsinne - se lövet falla och anticipera ögonblicket när det tar mark.
I oktober ser han eller hon rött. Blir det en tjej kanske hon ser rosa. Ursäkta! Blir det en metrosexuell kille kanske även han ser rosa. Jag hatar rosa, förutom på ett väl valt ställe.
I november sprallar ungen upp den dystra, tomma månaden.
I december är det inte roligt att fylla år - Jesus tar all uppmärksamhet i konkurrens med Tomt
Och kanske är mina spermier stela, oförmögna att simma. Kanske har de tröttnat på att vänta så länge, glömt bort vad de ska göra eller begått kollektivt självmord och vips så visar Madam framtid vem som bestämmer igen.

Förvänta dig inget och framtiden blir det sanna mysterium hon vill vara...

Vad är du rädd för George Bush?

Jag stod framför mannen som lagt världen under sina fötter. Hans Secret Service-vakter hade clearat mig, ansett mig vara en säker person för presidenten att träffa. George, som han bad mig kalla honom, hade lagt undan sin texanska hatt - den hatt som betyder vila - och visade mig med händerna: shoot. Det är inte ofta han tillåter andra skjuta först, tänkte jag och frågade honom: Vad är du rädd för? En lång tystnad. Jag är rädd för att min fru ska dö, säger han, och att jag ska bli ensam. Hon är min trygghet.

Hans svar var lika oväntat som mänskligt och jag satte upp en post-it-lapp på insidan av min panna: Tro aldrig att du vet ett svar innan du får det, tro aldrig att du vet allt om en människa.

Köpenhämnas

Ibland blir det inte som man trott på förhand. Att ta pågatåget till Malmö för anknytning mot det platta landets storstad(och då menar jag inte Nederländerna) ska vara enkelt och är ofta det. I lördags var det enkelt till en början att med en kryddig, såsdrypande falafel i ena handen, trycka ut en biljett i en finmotoriskt briljant rörelse med den andra för att därpå armbågas med kollektivresornas barbarer, Ystadsborna, för att ta sig ombord. Vi valde att sätta oss utanför toaletten med automatiska skjutdörrar, inte för att vi misstrodde falafelmannens hygien eller något, utan mest av en slump. En bit in på resan, då jag läste L'Été av René Fregni för min flickvän, en övning i franskt uttal och snabböversättning, kommer en fyrtioårig kvinna in i kupén, styr med god balans, trots rälsknacket, mot skjutdörrarna. Jag fortsatte läsa högt om Paul som står och diskar tallrikar, glas samtidigt som han tittar ut över medelhavstorget och kvinnorna som vaggar förbi. Varje gång han känner en rundad kopp under sin hand och i samma moment ser en kvinna promenera förbi, tänker han sig att det är hennes bröst han smeker. På så sätt har han smekt brösten på stadens alla kvinnor. När jag har kommit så långt i läsningen, skakar tåget till och skjutdörrarna flyger upp. Kvinnan har tydligen misslyckats med låsknappen och där sitter hon med byxorna nere, tittar på oss lätt förnärmat. Till slut kan hon inte låta bli att skratta till, ett skratt som släpper pinsamhetens grepp på oss alla tre. Vi garvar också och A stänger hjälpsamt dörren utifrån.

Vi flanerade längs Ströget i den vårliga solen. Satte oss i lä på ett kafés uteservering. Diskuterade livets goda och mindre goda, läste vidare i den franska boken - ännu ett romantiserande drag av vår spontana avstickare. Lite senare lät vi min plånbok luftas, nästan vändas ut och in, av en räcka ingivelser. "Pengar är inget problem", citerade jag kollegan Martin, utan att veta hur mycket mitt saldo var. Ingen lön hade jag fått den dagen. Det var jag själv som önskat utbetalning på måndagen (läses idag). Man gör av med mindre pengar ju mindre man har, var det tidigare mottot. Nåväl, vi lät upplevelserna vara i centrum och efter några Tuborg eller Carlsberg kom tanken att det var dags att åka hem. Det är lugnt, sade A, jag har koll på tidtabellen. Vi tog oss till Hovedbangården, in genom hallen i serpentiner kring de märkligaste och mest förtjusande existenser man kan tänka sig. Flatscreenen i blått fick oss att häpna. Inget tåg till Malmö förrän ett par timmar senare, det vill säga för sent för att ta något anknytande tåg hem. En svordom från A och ett axelryckande skratt från mig senare, stod vi framför en annan skärm och såg danskarna få spö i fotbold. Riktigt skönt, en liten hämnd för deras dåliga kommunikationer med Malmö rälsledes under timmarna 23-01.

Jag bestämde oss för att, jag menar vi bestämde oss för att ta in på hotell. Vi gick ut på baksidan av stationen och kom rätt in i horkvarteren. Besökte ett par hotell för att kolla priserna och ja, de var per natt, inte per timme. Till slut fann vi ett på Helgolandsgade, tog hissen upp och kastade oss på sängen, dödströtta efter dagen till fots. Då hämnas Köpenhamn igen. Ett par idkar älskog eller närmare bestämt råknull i rummet intill. Som tur är höll de bara på i en timme. Faktiskt ganska intressant att studera parningsläten från andra individer av människosläktet. Vi somnade och sov som vore vi döda. Vaknade av klockan i god tid att hinna med en dusch och sen gå ner till frukostbuffén. Tog trapporna istället för den skräckinjagande hissen. Väl i lobbyn letade vi oss fram till matsalen. Ingen frukost. Med sommartidsmått mätt var vi 40 minuter för sena. Helvete! var det enda ordet som tycktes passande. Köpenhamns sista eller, troligtvis bara, senaste käpp i vårt hjul.

När mannen i lobbyn vände sig om såg jag till att göra två wienerbröd till våra. Ett sött tröstpris.

Självmordshandbok

Lyxsjälvmord:
Hoppa fallskärm över Sydpolen i -60C iförd endast ditt eget skinn.
Om du har hjärtproblem - skaffa en solcellsdriven pacemaker och utrusta en polarexpedition, ge er av i december.

Konstnärligt självmord - för dig med behov av att bli bekräftad:
Om du vill färga dina medmänniskor - hoppa upp och nicka en helikopters rotorblad.

Självmord för den ordningsamme:
Beställ tid på bilkrossen, kör fram bilen och vänta.

Självmord för dig som har tid och inte är frusen av dig:
Klättra ner i en glaciärspricka på Argentière-glaciären på våren, lyssna på hur isen rör sig, vänta.

Självmord för en dramaqueen:
Ta dig till New York, stig in på något Precincts polisstation, skrik: Die you pigs och vifta med en verklighetstrogen pistol... bara det att den råkar skjuta vatten.

Tidigare inlägg Nyare inlägg