Mästaren och Margarinet

Nu var det ju ett tag sedan, men det kan inte undgås att nämna: jag var på matchen Danmark-Sverige. Eller rättare sagt - det var jag som övertalade dansken att springa in på plan. Du vågar inte, sade jag och så sprang han. Nej, det kanske är att stiga vid sidan av sanningen, men jag var där i alla fall. Vi hade samlats vid rondellen nere i Nyhavn, några tusen svenskar var där, många riktigt packade. Även jag drack ett par bir och mådde väl. I mitten av rondellen fanns staty av en gammal dansk kung, eller någon fältmarskalk, till häst. Några svenska hade klättrat upp och spänt upp svenska flaggor på statyn. Det som händer sedan är något jag ogillar starkt. Det är inte det att två överförfriskade danskar klättrar upp och hänger upp danska flaggor på sin gamle kung smo jag vänder mig emot, men däremot de svenskar som sätter igång att kasta burkar och flaskor på danskarna som befinner sig ett par tre meter över en stenläggning som kan spräcka skallar om man faller på den från ett par meters höjd. Det jag är mest förbannad på är att man kastar glasflaskor på killarna, glasflaskor som splittras på bronsstatyn, men som väl är inte träffar någon av danskarna. Under tiden som flaskorna haglar buar något tusental svenskar... åt danskarna. De som borde få höra bu och sys in är de svenskar som kastar glas. Hur kan man, när man är en liten del av en stor massa människor, ge sig hän till saker som man annars aldrig skulle göra. Fråga vem som helst, kör upp en kamera och en mick i nyllet på denne när han står ensam: Skulle du kunna kasta en flaska i huvudet på en medmänniska? Svaret skulle nog bli ett rungande nej från de flesta, men i grupp, i en pöbel, då kan hederliga, sansade människor bli fullkomliga idioter.

Ingenstans läste jag om detta haglande av flaskor efter matchen - det var tydligen ingen nyhet hur svenskar betedde sig innan matchen började.