Mästaren och Margarinet

Kylskåpstom afton, el vacío, tomrummet har inträtt. Ett huvud fullt av ingenting har jag nu... men hoppas att min långa Barcelona-berättelse fångar någons intresse och att det blev något värt att läsa trots den urblåsta skallen. En stor eloge till alla som orkar med att läsa mina långa berättelser - ni borde få läsmedalj eller något. Å andra sidan finns det ju de som orkar läsa romaner, så de där medaljerna skulle delas ut för ofta och alltså inte värderas speciellt högt.

Återkommer med en berättelse om lyxhotellet och andra betraktelser...

God Natt och se till att sova lite nu!

Jag har levt några sjuka BCN-stunder. Eller fler än så. Tänker speciellt på en gång när vi skulle gå på en Oasis-konsert. Fråga mig inte varför, men nu var det Oasis. Vi tog med oss vin, Cava, mer vin och en stor picknick-korg , hade tänkt sitta utanför och lyssna. Nu visade det sig att konserten skulle spelas inomhus och att vi inte skulle kunna höra nåt. Fan, tyckte vi. Tre minuter senare tyckte vi det var en vinst.

Under vissa pauser för dramaimprovisationer och några steg i helt fel riktning, knallade vi upp mot Tibidabos bergbanestation runt midnatt. Det var mörkt som fan i medelhavsnatten och ett rejält motlut. Råkade väcka en luffare när vi var på väg upp mot bergbanans spår. Han sade att det var farligt att fortsätta ända upp för berget. Vi tog några reflekterande klunkar och tyckte att rädslan och faran kunde vi negligera. Upp på spåret tog vi oss till fots, för bergbanan hade slutat gå, vilket både var surt och sött. Äventyret blev lite mer av ett äventyr med en äkta bergsbestigning.

Snart hörde vi skall från hundar. Blodet rusade runt och vi skrämde varandra mer än vad hundarna kunde åstadkomma. Fast den där gamla b-skräckisen Rabies gjorde sig påmind hos mig. Inget jag ville skylta med. Självrespekt är viktigt. Att skallra med knäna mot varandra ger en kanske inte den bästa av självbilder, även om den är sann. Fegis.

Vila. Efter någon flaska och lite serrano-skinka steg vi upp på spåret igen för att snart höra ljudet av något vilt. Ett vildsvin, gissade vi. Försökte klättra över stängslet som var vårt fängelse utefter spåret. En av tjejerna kom över. Då säger Fredrik: Vi är ju på den säkra sidan, vildsvinet kommer ju inte in här! Ett ögonblicks tystnad följt av Susannes hastiga återklättring över stängslet. Ytterligare en gång hade vi skrämt upp varann. Ljudet från vildsvinet kunde vi höra länge, men tack vare Fredriks ord kändes det inte skrämmande längre. Istället för att vara skraja gav vi oss in på att dricka mer, stanna för att röka, blicka ner över den glittrande staden under oss, för långt upp hade vi nått. Sista biten upp åtföljdes av hundskall återigen, samt en viss ömhet i benen.

Väl uppe kunde vi välja på 1. att gå ner igen 2. att hoppa tio meter ner på en väg eller 3. klättra in på den stängda nöjesparken. Vi valde det självklara. Fredrik lade av en brakare samtidigt som han hjälpte en av tjejerna (som han inte kände speciellt väl) över stängslet och häcken. Jag trodde att det var hon som gasade på honom när hon skulle häva sig över, vilket gjorde mig fullständigt oduglig som klättrare, för jag skrattade som om det var det roligaste sedan Eddie Murphy verkligen verkade kul.

Under pariserhjul, förbi karuseller, vandrade vi fram som upptäcksresande. Månen och den sparsamma belysningen tecknade ett surrealistiskt landskap, ett landskap av små gnomer och andra sagofigurer, samt upprymda bergsbestigare.

Vad ska man göra i en stängd nöjespark? Inte mycket mer än att dricka vatten på toaletterna som låg i de enda byggnaderna som var olåsta. Därefter undrade vi hur vi skulle ta oss därifrån. Hm. Sex meter höga stenmurar med glasbitar högst upp. Varför ens sätta glas däruppe när murarna är så höga? Kanske för att hindra törstiga bergsbestigare, som kommer från andra hållet, från att dricka vatten och gå på dass? Enda utvägen var att gå igenom revolverspärren, men då förbi vaktkuren. Ok, tänkte vi, tar vi oss snabbt därigenom kanske de inte hinner se oss. Bra idé, eftersom vaktkuren låg fyra meter från revolvergrinden.

Vi sprang i den ordning vi bestämt i förväg, för att det skulle gå snabbt. Väl igenom satte vi oss kvickt på den magnifika kyrkans trappa. Om du kommer till Barcelona kan du se den här kyrkan med stranden i ryggen om du blickar uppåt bergen. Den står på den högsta punkt man ser nerifrån stan och har ett rejält kors i toppen. Logiskt, va? Nåväl, vi hade alltså satt oss ner och märkte snart en febril aktivitet i vaktkuren. Vakterna hade efter viss fördröjning ryckts ifrån fotbollen på TV. Vi tar fram picknicken, sade någon. Låtsas som om inget har hänt. Detta att låtsa som om ingenting har hänt heter på spanska, lägligt nog, hacerse el sueco - att göra svensken. Kanske kommer uttrycket från någon som tidigare gjort samma räd upp till Tibidabos topp? Vi gjorde alltså svensken, drack och fyllde en melon med en flaska Cava, när vakterna kom. V i låtsas att vi är italienare, sade Susanne som om hon blivit träffad av snilleblixten.

Vad fan gör ni här! Här får ni inte vara! Ni kan tänka er vilka uttryck som användes och med vilken styrka. Susanne skötte snacket. Vi förstår inte, bröt hon på en låtsas-italienska. Vi komma ifrån Italien, inte förstå. För er som inte vet är italienskan och spanskan närbesläktade. En riktig italienare borde förstå det som inte vi låtsades förstå. Vakterna blev ännu mer vansinniga, men då vi bara svarade: inte förstå, inte förstå, hade de inte annat att göra än att svära och åter svära. Samt att gå därifrån.

Vi drack vårt vin, men det började ta slut. Vi åt den Cavaindränkta melonen och kände oss Top of the World. Susanne glömde snart bort att hon inte kunde spanska, det kan ju hända när man dricker. Hon kom i språk med vakterna och hennes blonda hår och blåa ögon, samt att hon var sueca talade för henne. Snart snackade de fotboll, jämförde Real och FC Barcelona. Tror att Susanne låtsades hålla på FCB. Efter en tids charmande från Susannes sida, gick vakten in och tog en boll, ett pris i ett av stånden, och kom ut med den till oss. Det var Tweeky the Bird på den och alla började lira. Vakterna också. Jag visste inte att den ene spelat för FC Barca, men det märktes snart. Vi spelade länge, ingen höll tiden, och hade det så roligt man kan ha det om man lirar med en riktig lirare. Det vi inte kunde teknikskt vällde över i entusiasm. Deras blå uniformer uppvisade efter ett tag riktiga lökringar med alla tillbehör. 

När vi var utpumpade frågade de oss om vi ville ha något. Vadå, undrade vi? Cigarretter, öl, dricka, blev svaret. Vi tog gärna emot stora bägare med cola som de hämtade från en av restaurangerna vid vändplatsen där vi spelade. Vi ingick en kort vit period av våra liv.

Där stod vi alltså med ett par vakter som vänner. En av dem en före detta Barca-spelare. De sade till oss att vi aldrig mer skulle ta spåret upp för de brukar slå ner dem som kommer den vägen med sina batonger... det kunde ju vara så att vi skulle råka på några andra vakter som inte var lika gästvänliga. Leendet som kom härefter var ett som tydde på att de slagit ner folk på spåret. Märkligt det där med att ha våldsverkare som vänner.

Vi började bli lite trötta, men framförallt sugna på att se solen gå upp ur havet, så vi bad dem skicka efter en taxi till oss. De gjorde det och vi tackade dem som vi aldrig tackat någon förr. Taxin kom och vi tog trippen ner till Las Ramblas, som halvvägsstopp, för soluppgången kunde nämligen inte vara utan ett par öl...

Ja, det var något som hände efter ligacupfinalen mellan Arsenal och Chelsea. Möjligtvis hade det med resultatet att göra, något som fick mig att vilja slita mitt hår. Kanske var det resultatet som hånade de briljanta, pigga och orädda ynglingarna i The Gunners som fick mig att vilja bli av med håret, att sälla mig till de snaggade huliganernas skara.

Men jag håller ju inte ens på Arsenal? Nej, men när ett resultat är orätt kan reaktionen bli stark. Jag tog trimmern och skalperade av mig mitt långa hår, som föll på köksgolvet. Jag började med att raka ren skulten och bli munklik. Jag ställde mig framför spegeln. Min flickvän kom in från plasket i denna stund.

Hennes reaktion var ännu starkare än min för orätta resultat. Ramaskri, hot om våld, ja, en början till huliganism från hennes sida - hon gav sig på mig och försökte limma tillbaka de tjocka testarna... nej, hon rev och slet i mitt hår, tävlade med trimmern, så förbannad var hon. Vänta nu, låter det troligt om hon nu ville ha kvar mitt långa hår?

Nej, inget av dessa möjliga scenarier ägde rum. Hon fällde bara en tår för mitt fina hår, som jag fortsatte låta falla, gillade läget och lagade mig en formidabel Carbonara. Vet inte om det italienska inslaget var en hyllning till Inter för deras vinst mot Cattania?

Varför ska man alltid sova i samma, visserligen sköna, men ändå vanliga säng, tänkte jag och min flickvän och bokade in oss på ett femstjärnigt hotell i Köpenhamn. Vi vet inte nu om sängen där är skön eller om det finns något mer intressant  i den danska huvudstaden att göra än vad det finns hemma, men en sak vet vi... att vi kommer undra imorgon var vi vaknat och senare begrunda om det var värt 1640 spänn.

Må gott denna lördagkväll, alla!

När man flyttar till ett annat land bär man med sig sin egen kultur, sina fördomar och förhoppningsvis en önskan om att lära sig något om det nya landet. Jag begav mig till Frankrike för att lära mig äta grodlår och dricka vin, men mest för att bli bra på franska. Eller var det för att bli bra på att dricka vin?

Innan jag reste var jag tvungen att ringa min hyresvärd i Annecy för att han skulle kunna plocka upp mig då jag anlände. Jag hade aldrig talat franska med en fransman, inte ens med en fransyska, varför min kropp var spänd, och ännu spändare handen vari en lapp skakade, en lapp som innehöll dessa ord på franska:

Goddag, herr Savin. Jag kommer med bussen från Génève på söndag klockan 1145, hoppas att ni kan hämta mig då, herrn.  Jag har så fruktansvärt ont i halsen, kan inte prata mer. Vi ses på söndag, herr Savin.

Jag slog 0033 och så vidare, hjärtat närmast exploderande för varje bultning. Monsieur Savin svarade och jag läste min harang snabbt, kände inte efter, lyssnade knappt. Det blev tyst i luren, sen började dock le Monsieur tala och det snabbt. Jag lade in några oui och några non efter vad jag kände att hans tonfall bjöd. Turen visade sig dock vara på min kant när jag hörde honom repetera det jag tidigare sagt om 1145 på söndag och så: A dimanche, alors! Jag besvarade hans hälsning och tänkte att det kanske inte märkts att jag inte pluggat franska på sex år.

Jag satt på bussen mellan Génève och Annecy med en fransk parlör och en verblista jag fått av  min flickvän  i handen, bredvid mig en klumpig ordbok. Rabblandet av de vanligaste verben och hjälpverben kändes meditativt, nästan som om jag satt där med ett radband och kommunicerade med den Salige. Varför kände jag så? Kanske för att jag var på väg in i ett katolskt land för att leva där under ett år. Sånt smittar. Jag repeterade mina färdiga meningar, inte helt olika de från telefonsamtalet:

Goddag, herr Savin. Tusen tack för att ni kommer för att hämta mig. Jag har väldigt ont i halsen, kan inte prata mer.

Monsieur Savin stod där ölmagad med ett plakat med mitt namn. Jag gick fram till honom med packningen tungt hängande på ryggen, en gitarr i näven och en bag i andra. Vi hälsade på varandra och han hjälpte mig med packningen. När vi satt i bilen på väg i trafiken gick jag vidare i mina meningar. Hade bara en kvar att säga. Att jag hade ont i halsen och önskade vara tyst. Det gick inte som jag tänkt mig. Fransmannen sade bara att vi kunde åka förbi ett apotek varpå han fortsatte kvickt med att fråga ut mig om allt möjligt. Jag svarade på det jag kunde, stakade mig, fick hjälp på traven, blev medveten om vilket universum hjärnan är och att ibland har man förmågan att ta sig till rätt plats därinne och det med överljushastighet. Ibland färdas man dock mot och i de svarta hålen, vilket jag gjorde just då.

Vi avverkade staden, smekte berget i en väldoserad krök och framför oss tornade Alperna upp sig över Annecy-sjön. Monsieur Savin såg säkert inte skönheten, men jag bara gapade. Det var länge sedan jag hade varit i Alperna, närmare bestämt femton år och mina ögon vågade inte blinka. Vi kom till Route d'Albertville 1096, mitt nya hem, le Monsieur hjälpte mig ut med packningen och in med den i min studio.

Voilá, avec la baguette magique tout marche, sade han.
Non, j'ai pas faim, svarade jag, med vilket jag ville visa att jag inte var hungrig och syftade på baguetten han talat om. Han såg först förvånad ut och sen skrattade han och förklarade att la baguette magique var något som les magiciens använder och viftade med ett låtsat spö i handen. Aha, tänkte jag, den magiska baguetten hade inget att göra med mat eller något snuskigt... det var bara ett vanligt trollspö!


Senare skulle Monsieur Savin visa mig alla studions finesser och vad jag kommer ihåg mest av allt, förutom att jag var rädd för gasen och gasspisen, var hur han instruerade mig i bruket av en kassettbandspelare från 1980-talet. Innan han pekat på lite allt möjligt i lägenheten hade jag frågat ifall han kunde engelska. Han sade yes och gjorde en gest som betydde comme ci comme ca  och därför slog det mig, när han kom till det dråpliga att visa mig hur en bandare fungerar, att hans viftande med händerna, tryckande på allsköns knappar, berodde på att han inte förstod vad play betydde. Han hanterade kassettbandspelaren som en trollkarl som vill visa på något eller likt en förevisande rivjärnsförsäljare på en marknad, men utan att någonsin få igång maskinen. Den fungerar inte, sade han. Då visade jag honom play-funktionen.

Voilà, avec la baguette magique, sade jag och log mot honom. Han tittade på mig. Jag undrade om jag kanske inte skulle visat Bror Duktig-fasoner, men så log han tillbaka och sade något om att man alltid ska ha med sig trollspöt.

Råkade mig in i vardagsrummet för lite påfyllning. TV:n står på. En hiphopare står framför en bil, släpper en massa sedlar omkring sig, kanske kastar dem på en av tjejerna som juckar febrilt framför den breda plattityden till bil. Han rappar på om pengar, ho's och hur tuff han är. Käften är full av guldtänder som i sin tur är fulla av gnistrande ädelstenar.

Jag ska alltså vilja bli som den här killen. Well.

Kolla in Chris Isaacs gamla video till låten Wicked Game, jämför med vilken hiphopdrypa som helst.
Vad tycker du sen? Vad är vackert? Vad är sensuellt? Var skulle du helst vara?

Jag i Helene Christensens armar... ok, hon är inhyrd för jobbet i videon, men ok, skulle stå ut med det. Även om hon nu är femton år äldre än när det begav sig.

Kommer inte att kasta dollarsedlar på kvinnor, sätta in guld och diamanter i käften - trillar gaddarna ut så... då får man se ut som en ishockeyspelare. Ska jag stå framför en bil är det jag som juckar och då framför en FIAT 127 eller liknande (googla).

Hiphopen kan jag gilla, musiken... men helst får den spelas på radio så jag slipper se den monotona upprepningen av videoteman. De tror sig vara cutting edge, men befinner sig så djupt i mittfåran att de inte kan se upp åt något håll för att se en annan farbar väg.

Hiphopen är död, i videoform. Leve beats och rap!